Not 15 Terapi vs läkemedel

Hippokrates säger att behandlingen aldrig får vara svårare att bära än sjukdomen och att läkarens främsta uppgift är att inte skada. Det var för tvåtusen år sen, men är lika giltigt i dag. 

Psykiatern Åsa Nilsonne i självbiografin Processen (2017), s 83.


Stressreaktioner - livsproblem att ta itu med eller symtom att ta bort med psykofarmaka?

Denna undersida (= not 15) är länkad till från punkt 7 Några provisoriska slutsatser/ Stressreaktioner på sidan Psykiska variationer (där konsekvenser av felaktigt omdefinierade stressreaktioner tas upp). Den senare sidan ingår i sin tur i temaområdet Homo sapiens - informationsbehandling, som infördes på webbplatsen 2019-03. Länkar nedan är kontrollerade 2019-12 eller senare. Allmänna läsanvisningar finns långt ner på temaområdets startsida. Synpunkter är som alltid välkomna.


Biologiska psykiatrin förefaller ha en stark tendens att för stressreaktioner välja diagnoser som för tanken till “sjukdomar” i hjärnan. Risken med sådan diagnos är att - i stället  för att stressorsaker, t ex komplext trauma (se not 14 Trauma vs schizofreni), åtgärdas - behandling med psykofarmaka rättfärdigas och påbörjas och sedan pågår under lång tid, eftersom psykiatrin kanske fått lära sig att långtidsbehandling är rätt för (av psykiatrin) vald diagnos eller eftersom vanebildning kan göra det mycket svårt att sluta. Se [Breggin2013] eller Götzsches förklaring av läkemedelseffekter (not 5 i sida om biomedicinska paradigmet i temaavsnittet Vetenskap, sanning och makt, 2016). Tyvärr tillkommer enl. Breggin (baserat på åtskilliga referenser) ofta diverse biverkningar, symtom och skador, som läkemedelsindustrin håller ganska tyst om eller tolkar som symtom på den sjukdom, som man behandlar (se not 15/1 nedan).

 

Ex 1: För att stå ut med en galen situation utan att själv bete sig (till synes) galet ges en person ibland (akut) läkemedel, som - troligen på ganska dåligt förstått sätt - omreglerar den naturligt via omgivningen kalibrerade signaleringen i hjärnans neurala nätverk så att bl.a. generell likgiltighet uppnås (medlen kallas “antipsykotika” men någon specifik sådan effekt verkar inte ha identifierats)


För att inte skador ska riskera permanentas kräver (om inte annat) försiktighetsprincipen att verkliga stressorsaker omedelbart och målmedvetet börjar åtgärdas, avtrappning genast planeras och så snabbt  som möjligt påbörjas och att avtrappningen sedan - med empatiskt stöd av omgivningen - genomförs tillräckligt långsamt beroende på under hur lång tid kemikalien tillåtits modifiera hjärnans signalering (not 15/2 nedan). (Observera att läkemedelsindustrin inte brukar tillstå att antipsykotika är beroendeframkallande; andra, t ex Breggin, framhåller att försiktig nedtrappning under många månader och under övervakning kan behövas.)


Psykofarmakas verkningssätt


Se Joanna Moncrieffs artikel 2018-06-29 Drug Treatment in Medicine and Psychiatry: Papering over important differences. Försök att sammanfatta:


Båda vanliga läkemedel och psykofarmaka ger som bekant mer eller mindre biverkningar. I övrigt finns det viktiga principiella skillnader. Somatiska läkemedel inriktar sig på att åtgärda orsaken till en sjukdomsprocess eller på dess symtomproducerande biologiska mekanismer. Psykofarmaka skapar ett ändrat mentalt tillstånd som är överlagrat underliggande känslor och beteenden. Man har inte hittills lyckats visa att psykofarmaka verkar på specifika - för övrigt också hittills okända - biologiska mekanismer bakom störningarna. Psykofarmaka påverkar på ett allmänt sätt kognition, känslor och beteenden - vare sig man fått någon diagnos eller ej. Psykofarmaka är därmed etiskt tveksamt på ett helt annat sätt. Bara vid svåra akuta tillstånd kan det vara uppenbart försvarbart att använda tillfälligt.

Ex 2.Schizofreni”, antipsykotika och dödlighet

Vid diagnosen “schizofreni” är antipsykotika standardbehandling. Denna har visats ofta medföra ett antal svåra biverkningar ([Breggin2013]:

  • Förlust av kognitiva funktioner och avtrubbat känsloliv. Kan innebära negativ påverkan på  livsstilsfaktorer som arbete, rökning, kost, fysisk aktivitet och bristande motivation att ta hand om sitt välbefinnande.
  • Andra stigmatiserande neurologiska effekter, t ex tardiv dyskinesi (rörelserubbningar), tardiv akatisi (rastlöshet etc). 
  • Somatiska effekter, t ex  metabolt syndrom med bl.a. diabetes, högt blodtryck och hjärt- och kärlsjukdom.
  • Svåra abstinenseffekter (t ex psykos) vid försök att slippa biverkningar genom att snabbt avsluta medicinering

Diagnosen “schizofreni” har visat sig vara korrelerad till signifikant ökad dödlighet. Förväntade livslängden uppges ofta vara c:a 20 år kortare än genomsnitt för allmänna populationen. Många forskare verkar ha förstått att detta inte nödvändigtvis beror på någon hypotetisk sjukdom, kallad “schizofreni”, utan snarare på livsproblem och kanske inte minst biverkningar från antipsykotika. Någon rigorös studie med experiment- och kontrollgrupp, som strikt bevisar orsakssamband antipsykotika - dödlighet, har jag inte sett bli finansierad. Däremot finns det observationsstudier, som visar tydlig korrelation mellan utskriven antipsykotikamängd (dos, polyfarmaci, ackumulerad användningstid etc) och dödlighet. Här tre studier (i alla tre påpekas att det är viktigt att få till stånd större rigorösa studier):

Joukamaa et al 2006 (online 2018): Schizophrenia, neuroleptic medication and mortality
Weinmann et al 2009:  Influence of antipsychotics on mortality in schizophrenia. Systematic review.
Weinmann&Aderhold 2010: Antipsychotic medication, mortality and neurodegeneration


Se upp med vilseledande slutsatser från läkemedelsstudier!


Det finns gott om studier och metastudier som jämför olika antipsykotikas kortsiktiga effekter med varandra. Däremot är det ont om studier som tar upp det som är mest intressant. Det är således - trots att antipsykotika ofta används under lång tid - brist på bra långtidsstudier, som visar hur antipsykotika påverkar en människas livskvalitet. Speciellt saknas det sådana studier som inkluderar kontrollgrupper utan antipsykotika och kontrollgrupper utan antipsykotika men med adekvat traumabehandling. Man reflekterar heller inte gärna över att antipsykotika sannolikt är beroendeframkallande; se not 15/2.


De negativa effekterna (utsättningssymtom) av abrupt avslutning av psykofarmaka (s.k. cold turkey) kan  utnyttjas i utformningen av studier, som man vill ska gå läkemedelsbranschens väg. Se [Götzsche2016]. 


Ex 3: Under en period med antipsykotika så blir man likgiltig inför negativa (och positiva!) livshändelser och därmed kanske “lugn och fin” (lite som en zombie). Avslutning av sådana perioder med “cold turkey” kommer att orsaka ett antal utsättningssymtom inkl. troligen ökad frekvens av dödsfall under följande medicinfria period då ju likgiltigheten inför livsproblemen minskat (speciellt om man tror att det handlar om "hjärnsjukdom" så att ingen traumabehandling satts in). När antipsykotika sätts in igen så lugnar symtomen ner sig, eftersom hjärnan åter får kemikalier den vant sig vid och likgiltigheten återkommer. Allteftersom åren - där man varvar sådana perioder - går, så ackumuleras ofta läkemedelsskador på hjärna och kropp. Dessa kan vara ungefär lika märkbara under medicinerade och medicinfria perioder. Vissa skador kan dock vara maskerade under tiden medicin ges. Slutsats: Baserat på naivt tolkade studieresultat kan budskap om mycket positiva effekter av antipsykotika förmedlas till allmänheten!


Se Cohen & Recalt, 2019: Discontinuing psychotropic drugs from participants  in randomized controlled trials: A systematic review . Slutsatser från abstract: RCTs use drug discontinuation to study several key issues in psychopharmacology but infrequently justify how they implement it or acknowledge that possible withdrawal symptoms may threaten internal validity. Reappraising the use of drug discontinuation and the recognition of withdrawal symptoms in RCTs is required.


Reflektioner:


Människan har ofta svårt för att handla i sitt långsiktiga intresse. Hon har alltså en stark tendens att ta beslut som minskar smärtor och ökar glädje i nuet men viktar ner beslutets konsekvenser på lite sikt. Inom beteendeekonomin kallade vi detta med ett fint uttryck för  “inkonsistenta intertemporala val” (se Påverkan från dolda  krafter). Detta fenomen verkar vara i hög grad verksamt - hos drabbad eller förskrivare etc - vid behandling med psykofarmaka (men även vid drogmissbruk generellt, matmissbruk o.s.v.).  På systemnivå verkar samhället också ofta oreflekterat vikta upp kortsiktigt synlig (ekonomisk) effektivitet framför långsiktig sådan.


Givetvis kan psykofarmaka vara ett sätt att bemästra en svår akut situation och ett svårt akut lidande (not 15/3). Detta gäller speciellt om trygghetsskapande resurser - samtal, kärlek, psykoterapi, socialt stöd o.s.v. - inte finns tillgängliga i tillräcklig omfattning. Det viktiga är att förstå att psykofarmaka sällan är en långsiktig lösning men att det kan bli problem att sluta ta dem när man väl börjat. Svårigheten är att göra etiskt korrekta bedömningar. Det är lätt att skriva under på det Åsa Nilsonne skriver i Processen 2017 (s 11): När rätt medicin skrivs ut vid rätt tillfälle i rätt dos till rätt patient, och när behandlingsperioden varken är för lång eller för kort, kan medicinering vara en utmärkt behandling.


Sidan Kan biomedicinen förbättra hjärnans “programvara” i detta temaavnitt kan ev. också vara intressant att reflektera lite över.


Att läsa


Leif Havnesköld, Sokraten debatt (~ 2014-09): Kejsarens nya psykofarmaka (Sokraten är sfKBT:s medlemstidning)

Först historik kring antidepressivas försäljningsframgångar. Bl.a. nämns läkemedelsindustrins strategi att liera sig med KBT-företrädare (fram tills KBT utan läkemedel visades vara lika effektivt) och hur härskarteknik i form av hopkoppling av kritiker med scientologer paradoxalt hjälpte psykofarmakaindustrin. Baserad på vetenskapliga arbeten gjorda av framstående kliniker och forskare ges sedan en intressant sammanställning av olika rön, t ex kring myten om kemisk obalans, placebos effekt och trons makt, läkemedelsföretagens förvanskning av data, “jag har själv sett”-argumentet.  


_________________________________________

En underläkarkollega som är mer nyfiken och äventyrlig än jag testar att svälja en Malloroltablett. … Kollegan berättar lite förundrat att det tar tre dagar innan hon  känner igen sig själv, fysiskt och psykiskt. … Ingen annan vågar upprepa experimentet.

Psykiatern Åsa Nilsonne i självbiografin Processen (2017), s 92.
___________________________________

Not 15/1. Hur kan sådan medicinsk felbehandling fortgå? Harari har en tänkbar partiell förklaring till att man fortsätter en praktik, som leder till allvarliga skador. Se avsnittet Kultur & symboltänkande, punkt 11.

Not 15/2. Som lekman försöker jag beskriva det så här (vore tacksam för återkoppling från systembiolog el. liknande!): Hjärnan kämpar under “behandlingstiden” med att kompensatoriskt anpassa sig till den av kemikalien förändrade inre hjärnmiljön. Om valt “läkemedel” t. ex. minskar koncentrationen av en viss signalsubstans så kan man vänta sig att hjärnan kompenserar genom att efter hand bilda fler receptorer av motsvarande typ. Om hjärnans “maskinvara” för signalering med detta kemiska våld har byggts om under lång tid får man räkna med också lång tid för att den själv ska kunna bygga sig tillbaka till naturligt balanserat tillstånd. "Läkemedlet" måste då trappas ned långsamt. Annars kan alltför svåra effekter på informationsbehandlingen uppstå. Denna avancerade reparation utförs ju “under drift”, d.v.s. individen, som hjärnan tillhör, måste ha ett fungerande liv under reparationstiden (och senare) för att "programvaran" inte ska degenerera p gr av brist på sund löpande inlärningsmöjlighet.

Not 15/3. Rimliga situationer skulle t ex kunna vara: uppenbar akut fara för livet, akut- och intensivvård, lidande i samband med att livets slut tydligt närmar sig (palliativ vård).

_________________________________________

Vidare till Not 16 Analogi dator - hjärna eller tillbaka till överordnad sida: 
Psykiska variationer

_____________________________________

 

Jag hittade en liten studie av effekten av en engångsdos Haldol på råtthjärnor. Råttor är inte människor … men … En enda dos Haldol hade förändrat deras hjärnor för gott.

Psykiatern Åsa Nilsonne i självbiografin Processen (2017), s. 91.

 

Comments