Ekologisk rationalitet och politik

Räcker människans "ekologiska" rationalitet i moderna samhället?

(Nedanstående ingår i temaområdet Beteendeekonomi till vardags, som infördes hösten 2013. Länkar är kontrollerade hösten 2013 eller senare.)

Som [Juslin, 2005] beskriver kan det med viss rätt tyckas att exemplen på människans tankefel enl Tumregler och tankefel visar på lite väl pessimistisk syn. Exemplen är ofta kunskapsfrågor i artificiella experimentsituationer (kuggfrågor) och är inte alltid representativa för verkliga situationer i naturlig miljö.

Ekologisk rationalitet är en evolutionsteoretisk vinkling där människans rationalitet sätts i relation den historiska omgivning (ekologi), där människans tankeprocesser utvecklats. Människan använder enkla och smarta tumregler, som är anpassade till de naturliga miljöer som de utvecklats för. Vi kan betrakta människans tankeförmåga som ekonomisk i ordets rätta betydelse (hushållning med begränsade resurser), när den konfronteras med sådana naturliga miljöer. Ibland, även i det moderna samhället, ger dessutom intuition (som ju omedvetet baseras på minnen/erfarenheter) bättre beslut än medveten analys. Hos en erfaren person, t ex brandman, kan det vara så att bara ett bra alternativ bli medvetet. Då blir det lätt att välja, men eg. är det då kroppen/hjärnan som varit smartare än vi medvetet förstår.

Det är förstås så att dagens människa ställs inför många valsituationer, som är helt annorlunda än de som hon under lång tid utvecklats för. Även om människan är  flexibel, borde  vi kanske därför anstränga oss mer att ta hänsyn till människans egenskaper, när vi utformar samhället. Dessutom bör vi kanske ta mer hänsyn till att det finns (och ska tillåtas finnas) en spännvidd i människans (ungefär normalfördelade) egenskaper.  Beteendeekonomi borde kanske kunna bidra så att vi bättre än hittills kan
  • tämja marknadsmekanismer och förbättra konsumentinformation etc så att inte vissa aktörer systematiskt blir vinnare över andra
  • utforma/fintrimma samhällssystem (utbildningssystem, skattesystem, försäkringssystem, pensionssystem etc) så att individen:
    • får puffar till att agera för ett långsiktigt hållbart samhälle ("nudging").
    • får resurser/ramar som främjar både kreativitet och långsiktig trygghet

Bör forskningsresultaten i beteendeekonomi få påverka politiken?

Om vi tror att forskningsresultaten, som beskrivs i t ex Tumregler och tankefel är hyfsat relevanta och människan verkligen har bristande beslutsförmåga bör kanske samhället/staten ibland styra individen att göra bättre bedömningar och fatta bättre beslut? Och kanske slippa ta vissa beslut? Dock måste man väl då ha processer för att säkerställa att samhällets beslutsstöd verkligen baseras på en human rationalitet?

Enl. Khaneman kan detta synsätt (i USA etc) vara ganska politiskt kontroversiellt ([Kahneman2011], sista kapitlet). Många libertarianer/nyliberaler (med Milton Friedman etc) tror entydigt på människans förmåga att göra rationella val och därmed på marknadens effektivitet. Slutsatsen då blir att staten inte får lägga sig i individens rätt att välja hur hon vill leva och använda sina tillgångar (om valet inte direkt skadar andra). I vissa kretsar tycker man att det är onödigt och rent av omoraliskt att skydda människor från sina val. Man beundrar marknadens förmåga att allokera varor till dom som betalar mest för dom.

Våra politiker och vi själva får väl fundera på om vi har rätt balans mellan valfrihet och det pris, som betalas av människor som gör (framför allt långsiktigt) dåliga val? Eller vars svagheter utnyttjas av "ekoner" med självintresse, kunskap och makt? Som inte orkat läsa det finstilta och svårbegripliga i avtalet? Eller som tyckte "räntefritt" lån lät bra men fick höga "avgifter" i st? Eller som misslyckats med att läsa och bedöma sitt barns friskolas årsredovisning?  

Förutom att vi människor har olika kompetens och beslutsförmåga inom olika områden så har vi olika mycket tur i livet. Om inte människan proaktivt skyddas mot sina dåliga beslut/icke-beslut/otur, måste någon/samhället ändå gå in och hjälpa en lidande människa reaktivt.

Warren Buffet (amerikansk investerare med enorm förmögenhet) är en av dom som inte håller med om att var och en ska sköta sig själv. Han säger ungefär att han haft tur som råkat hamna i ett samhälle, där han kunnat tjäna på just sin typ av kompetens. Han säger också att det är rimligt att han betalar mer skatt för att möjliggöra omfördelningar till dom som inte haft samma tur.

Hur kan i så fall politiken utformas?

Robert Östling (forskare i nationalekonomi på Stockholms universitet) har sammanställt en kunskapsöversikt med fokus på hur beteendeekonomi kan hjälpa oss att förstå och utforma konsumentpolitik i bred betydelse, dvs även t ex utbildningsval och pensionssparande, [Östling2008]. Östling benar upp motiven för att göra politiska ingrepp ungefär så här: 
  1. uppnå mer "rättvis" fördelning av inkomster och förmögenheter än vad marknaden själv åstadkommer
  2. korrigera ineffektiva marknader (dvs minska marknadsstörningar) genom att a. korrigera sådana störningar som redan klassisk ekonomi identifierat. Se Kort om nationalekonomi, avsnitt neoklassiska mikro-teorin ... (exempel på störningar: monopol, externa effekter, asymmetrisk information etc) b. hjälpa individer fatta rätt beslut eller undvika dåliga beslut, dvs s.k. paternalistisk politik
Åtgärder enl 2b kan behövas p gr av just dom mänskliga ofullkomligheter som det forskats om i beteendeekonomin, t ex självkontrollproblem (tidsinkonsistenta preferenser) eller misstag (Tumregler och tankefel). Paternalistisk politik bör utformas för att göra nytta för dom som begår misstag utan att ha större negativ effekt för andra. Ibland kan dock dom som utformar politiken förstås också göra misstag (vilket inte är konstigt eftersom även av politiker konsulterade experter etc gör misstag).

Ex: Missbrukad paternalistisk politik är när homosexualitet förbjudits med motiv att det är för de homosexuellas bästa eller när slaveri rättfärdigas med att slavarna ska skyddas från den hårda konkurrensen från marknaden.

Ex: Det under flera decennier av livsmedelsverket etc. stödda kostparadigmet (ungefär: "fett är farligt, socker är OK") förefaller ha lurat de flesta av oss (inkl dietistkåren och mig själv; troligen har också en del forskare varit vilseledda) och ha ökat vår genomsnittliga ohälsa påtagligt (se t ex Ingvar/DN-debatt1312).

I budgetpropositionen för 2009 angavs att målet för svensk konsumentpolitik är att konsumenterna ska ha "makt och möjlighet att göra aktiva val". Östling, ([Östling2009], s 47), konstaterar att den målformuleringen inte verkar fullt ut bygga på förståelse för vilka misstag vi konsumenter gör. Problemen är kanske inte alltid att vi gör för få aktiva val utan att vi gör fel val eller erbjuds dåliga standardalternativ eller att vi gör för kortsiktiga val.

Ex: Efter avregleringen av elmarknaden har den konsument som inte aktivt valt "avtalspris" fått betala ett betydligt högre "tillsvidarepris" (d.vs. som standardalternativ). En ansats till ingrepp skulle då kunna vara att tvinga fram ett attraktivt standardalternativ. Det finns dock då en risk att för få gör aktiva val, vilken medför lägre konkurrenstryck på elleverantörerna.

Ex: Premiepensionsvalet: Dåligt är att vi erbjuds alltför många fonder - c:a 700 st. Bra är att standardalternativet (när man inte gör aktivt val) har varit en fond med god avkastning och låg avgift.

_________________________________________
Direktlänk till nästa sida Beteendeekonomiska begrepp eller länk tillbaka till Beteendeekonomi till vardags.