Psykiska variationer

Variationer i hjärnans informationsbehandling
- och hur samhället försöker hantera dem


Att vara dig själv i en värld som ständigt försöker göra dig till någonting annat är den största bedriften.

Ralph Waldo Emerson (1803 - 1882)



Detta avsnitt ingår som en del i temaavsnittet Homo Sapiens - informationsbehandling, som infördes 2019-03. Psykiska (mentala) egenskapsvariationer är ett synnerligen omfattande område. Det handlar om komplexa processer, som påverkar livsviktiga relationer mellan människor.  Kunskapen går starkt framåt men verkar ännu inte vara tillräckligt vetenskapligt systematiserad och begrepp (kategorier) verkar ibland vara tveksamt definierade (ändå hanterar vi begrepp, som om de vore självklara). Nedan skrapar jag bara på ytan av området men hoppas - trots att jag är amatör - bibringa viss förståelse för individens unicitet och de stora naturliga variationerna, som finns mellan individer (se not 0).


Länkar är kontrollerade 2019-03 eller senare. Fotnoter finns längst ner på sidan.  Läsanvisningar finns långt ner på temaavsnittets startsida. Synpunkter är som alltid välkomna.


Innehåll:

  1. Variationer ger människan fördelar. Exempel på egenskaper som kompletterar varandra.
  2. Variationer är naturliga … Egenskaper - medfödda och förvärvade - är dimensionella, d.v.s. kan antas fördelade i gråskala.
  3. … men människan delar gärna upp i kategorier för att förenkla sin tillvaro. Exempel.
  4. Hur förstår vi oss själva och varandra? Empati och kunskap; brist på självinsikt.
  5. Diagnosmodell för livsproblem ovetenskaplig och problematisk. Diagnosbibeln DSM, biomedicinsk modell och tillhörande föreställning. Varför så dålig progress?
  6. Vi påverkar varandras egenskaper och tillstånd. Spridning på psykosocial nivå. Exempel på besvärliga avvikelser.
  7. Några provisoriska slutsatser om psykiska variationer. Personlighetsvariationer - naturliga, ibland ovanliga - tillsammans med stressorer påverkar välbefinnande och funktion. Varför är psykosocial modell mer adekvat än biomedicinsk? _____________________________
  8. Fotnot 0 till fotnot 16. Bl.a. försök att kort exemplifiera vad av samhället namngivna variationer och “avvikelser” innebär. Vissa fotnoter finns på separata undersidor: Not 2 Högkänslighet; Not 8 Autism; Not 9 Psykopater; Not 12 Pat. narcissister; Not 13 Mentalisering; Not 14 Trauma vs "schizofreni"Not 15 Terapi vs läkemedel; Not 16 Mental begreppsvärld.


1. Variationer ger människan fördelar


Det finns stora psykiska egenskapsvariationer (personlighetsvariationer) mellan olika människor. Detta är helt i sin ordning. Som neuropsykologen vid Uppsala universitet Åke Pålshammar säger (se not 1).


En stor överlevnadschans för en art kräver att det finns  stor variation inom arten. Därmed är platsen för och uppmuntran av såväl “boknördar” som “skärmnördar” given och nödvändig i ett modernt samhälle. Och uppmuntran av variation snarare än ensidighet.


Olikheter har evolutionärt inneburit stora fördelar och har fortfarande potentialen att innebära stora fördelar eftersom vi kompletterar varandra.


Ex 0. Människor kan vara morgonpigga eller kvällsmänniskor. Detta har gjort flocken som helhet mindre sårbar, eftersom alla sover samtidigt bara under kortare tid.


Ex 1. Den introverte kanske är bra på att utveckla en pryl och den extroverte kan vara bra på att sälja den (se sidan Normen “extravert är bäst”).


Ex 2. Cirka 20 % av alla människor är högkänsliga, d.v.s. de bearbetar information på ett djupare sätt än andra. De är varningsklockor för gruppen och är livsviktiga för dess överlevnad. Men övriga 80 % behövs också. Att handla snabbt och utan att reflektera först kräver mindre energi och exekveringstid. Se not 2.


Varje människa är alltså unik. Detta gör livet intressant, lärorikt och spännande men också utmanande och ibland problematiskt.


2. Variationer är naturliga ...


Grunden för att förstå oss på variationerna är att vi först något så när har lyckats förstå de gemensamma funktionerna och mekanismerna hos människan, som förhoppningsvis delvis beskrivits tidigare i detta temaavsnitt om informationsbehandling hos Homo sapiens. Variationerna kan väsentligen förstås som inställningar, som har initiala värden vid födseln och sedan justeras efterhand p gr av erfarenheter och miljö.


Varje människa har alltså unika egenskaper baserat på växelverkan mellan arv och erfarenheter från sin omgivning (se t ex Anpassning till miljön/Arv och miljö samverkar). Om man vill titta på hur en specifik egenskap  fördelar sig i en population kommer man typiskt att se att olika människor har egenskapen i olika hög grad. Egenskapen kan sägas vara dimensionell. Man kan alltså i princip pricka in egenskapsvärdet för en viss individ (vid en viss tidpunkt) som en punkt i en sådan dimension (not 3) för just den egenskapen. Matematiskt är ofta en s.k. normalfördelning en tillräckligt bra approximation (not 4).


Exempel på egenskaper - medfödda och förvärvade - som kan antas fördelade i gråskala snarare än i svart och vitt (not 5):


  1. grundläggande överlevnadsegenskap: förmåga att baserat på befintliga erfarenheter kreativt tolka omgivning och därmed snabbt uppfatta mönster som kan associeras till hotfull situation
  2. förmåga att förstå både sig själv och andra (kognitiv empati, mentaliseringsförmåga)
  3. förmåga att reglera uppmärksamheten och koncentrationen (t ex så att det för stunden roligaste inte saboterar för mera långsiktiga mål)
  4. förmåga att planera och organisera
  5. grad av impulsivitet
  6. förmåga att känna vad den andre känner och vilja denne väl (affektiv empati, medkänsla)
  7. förmåga att se helheter i en situation vs. förmåga att ta in detalj efter detalj men inte få ihop helheten
  8. tendens att ta in många (ev. stökiga) detaljer och nyanser och djupt bearbeta dessa till helhet (kräver energi och egentid)
  9. känslomässig stabilitet
  10. förmåga att reglera sin aktivitetsnivå (t ex ta pauser trots intressant mastodontuppgift eller stark ansvarskänsla)
  11. kreativitet, som kräver bl.a. arbetsminne, kunskap och fantasi (förmåga att släppa loss inre perceptioner)

Anm. Det är lätt att inse att egenskaper som i ovanliga fall ligger långt ut i svansen av en normalfördelning - i kombination med viss omgivning och kultur - ibland kan innebära svåra problem. Det betyder dock generellt inte att det är fråga om någon specifik biologisk sjukdomsmekanism.


3. … men människan delar gärna upp i kategorier


Människan har en stark tendens att dela upp - vilket är hennes sätt att sortera och förenkla för sig - sina medmänniskor i svart och vitt, d.v.s. i kategorier (not 6). För vissa av egenskaperna i listan ovan behöver man i vårt samhälle inte ligga så väldigt långt ut i svansen av fördelningen för att tilldelas en eller flera diagnosetiketter, som man riskerar identifieras med (not 7).


Ex 3. Med kategoritänkande kan exempelvis en person - som vi lite slarvigt men för enkelhets skull uttrycker det - "ha ADHD" eller "inte ha ADHD" *. Med dimensionstänkande, å andra sidan, skulle en person kunna ha nånstans mellan 0 % och 100 % ADHD-drag. Alla har alltså då mer eller mindre ADHD-drag (se mitt försök för några år sen att  förstå ADHD)

* I fortsättningen skriver jag för enkelhets skull ofta "ha X" eller "är X" i st för det mera korrekta "ha tilldelats diagnosen X" etc.


Ex 4. Man har börjat inse att autism innebär ett spektrum av svårigheter, där gemensamt är begränsad förmåga att leva sig in i andra personers perspektiv (se not 8). En “variant” har så stora fördelar att vi nog bör vara tacksamma att den finns i populationen (Asperger). Andra varianter kan vara starkt handikappande i vårt samhälle. En individ bör då få tillräckligt stöd och hjälpmedel för att hantera svårigheterna. Och dessutom - som bör gälla för alla - respekteras med den personlighet hen har.


Ex 5. Mer nyanserat än att tänka att en människa är psykopat eller inte psykopat är att förstå det som att vi alla har mer eller mindre psykopatiska drag, dvs drag som hamnar någonstans mellan 0 % och 100 %. Se not 9.


Man ska nog vara lite försiktig med att placera in en person (som kanske råkar vara t ex ett geni) i en viss kategori bara för att man inte förstår sig på denne. Man ska också ha klart för sig att det - även för proffs som följer sanktionerade kriteriefrågelistor ("diagnosbiblar") - är en långt från exakt vetenskap att kvantifiera psykiska egenskaper.


4. Hur förstår vi oss själva och varandra?


Bristande självinsikt är en grundläggande egenskap hos människan även om den varierar mellan individer och över tid. Därmed vet man heller inte hur man uppfattas av andra, vilket kan ställa till problem. Att jobba på att lära känna sig själv och ibland kanske försiktigt ompröva sin ömtåliga självbild är alltså viktigt.


För att förstå och bemöta andra människor på adekvat sätt är det nödvändigt att inse att alla inte är exakt likadana som man själv och inte likadana inbördes. Detta bör vara möjligt att inse via intellektuell inlärning. Men dessutom har människan mer eller mindre utrustats med en grundläggande inlevelseförmåga och förmåga att känna andras känslor (se sida om empati).


5. Diagnosmodell för livsproblem ovetenskaplig och problematisk


A sum of zeros, even repeated a billion times, remains zero; likewise an accumulation of research and gains in complexity will lead to naught if there is no firm ground beneath it.

Nassim Taleb i boken Fooled by randomness (2004)


Livsproblem vs. "sjukdom".

Vi ingår i dynamiska system (sammanhang), där störningar ibland - via en olycklig inlärningsprocess ("programmering"; se t ex Hjärnans plasticitet och Minne och inlärning/Inlärning) - kan göra att några av våra egenskaper och tillstånd hamnar i sådant läge att det blir för plågsamt och för svårt att fungera funktionellt. Vi drabbas med andra ord av "psykisk ohälsa". Det vill säga vi får ett eller efter ett tag oftast flera stressrelaterade "symtom". Samhällets institutioner har en stark tendens att sätta etiketter (diagnoser, konstruerade kategorier) på olika kombinationer av symtom hos individen. En sådan diagnos kan behövas av administrativa skäl, t ex för att prioritera stöd. Tyvärr hanteras den också ofta som om det fanns en underliggande orsakande biologisk psykisk sjukdom, som då får diagnosens namn, dvs man har försökt kopiera principerna från somatisk medicin. Vi hjälps alla åt - som nyttiga idioter åt läkemedelsbolagen? - att sprida dessa föreställningar.


Ex 6. Med sådana föreställningar så kan man lätt få för sig att säga t.ex. att en person beter sig deprimerat för att hen har (“sjukdomen”) depression. Men detta innebär ett cirkelresonemang eftersom personen fått diagnosen depression just för att  hen beter sig deprimerat.


Man fokuserar på att försöka bota eller lindra “sjukdomen” (ofta med huvudfokus på läkemedel)  i st för att bena upp och ta hand om orsakerna (se Biomedicinska vs. sociala paradigmet). Det förefaller vara betydligt mera fruktbart och stämma bättre med verkligheten att se det som att externa sociala och fysiska faktorer och/eller inre somatiska* faktorer triggar och leder till att olika psykiska symtom (tillstånd) utvecklar sig. Återkopplingar mellan faktorer och symtom och mellan symtomen inbördes medför sedan deras fortlevande (ofta även efter att initialt orsakande faktor försvunnit; ex. PTSD). Symtomen kan sägas orsaka varandra! Se not 10. Med det synsättet på ohälsa så är det naturligt att - i varje individuellt fall - metodiskt försöka analysera viktigare faktorer och symtom och deras relation till varandra och göra något åt dem.

* Enl. [Breggin2013], s 73, finns det mer än 100 fysiska sjukdomstillstånd, som kan orsaka eller bidra till psykiska symtom.


Alla psykiatriker har givetvis inte det snävt biomedicinska perspektivet på hjärna och psyke baserat på naiv tolkning av truismen “all mind events are brain events” som medför slutsatsen att psykisk ohälsa alltid börjar i, beror på och ska behandlas i hjärnan. Se not 10b


DSM och biomedicinska modellen
DSM är sedan 1950-talet psykiatrikernas bibel.I DSM-3 1980 övergick man från psykodynamiskt till biomedicinskt synsätt (DSM-5 kom 2013). DSM baseras väsentligen på hypotesen att besvärande livserfarenheter och upplevelser (“symtom”) kan sorteras in i ett begränsat antal disjunkta kategorier, diagnoser. DSM i sig aktar sig för att uttala sig om specifika orsaker (utom i några uppenbara fall, t ex PTSD). Men i den associerade biomedicinska modellen ingår att varje kategori i princip antas motsvara en distinkt biologisk sjukdom vars specifika sjukdomsmekanismer man dock ännu inte lyckats påvisa (förklaring: se t ex Anpassning till miljön/ "Arv och miljö samverkar" på denna webbplats). Eftersom man inte satt någon deadline för när mekanismerna ska vara påvisade - det har nu gått mer än 30 år - så är det vetenskapliga kriteriet falsifierbarhet inte uppfyllt. Det ingår i konceptet att “sjukdomarna” kan botas eller lindras - framför allt med läkemedel (vilket ofta medför ytterligare symtom). I själva verket är dessa kategorier inte naturliga utan artificiella s.k. sociala konstruktioner). Det är en svår uppgift att organisera mer eller mindre besvärande väldigt olikartade livsproblem hos komplexa människor i komplexa miljöer i enkla och ändå användbara kategorier. Följaktligen har DSM-baserade diagnoser problem när det gäller hur väl oberoende kliniker kan komma fram till samma diagnos för en viss person (låg reliabilitet). Ett annan svaghet är som sagt att diagnoser har bristande koppling till en meningsfull helhet, dvs till verklig sjukdom (låg validitet). Det är stor överlappning mellan flesta kategorierna och ofta uppstår skenbar samsjuklighet när en individ tilldelas flera diagnoser (och kanske som lök på laxen flera läkemedel). Olika individer som fått samma diagnos kan också ha väldigt olika symtom. Se figur nedan.

Figur 5.1. Försök att förenklat visualisera diagnosers relation till varandra och existerande verkligheter (Figur inspirerad av Jonas Ramnerös föredrag 2018-03-05 om psykisk ohälsas språkliga landskap)

  1. Diagnoser för somatiska (biologiska) sjukdomar: ordnade i naturliga, avgränsade kategorier. En diagnos representerar ett fenomen med egen biologisk existens (i egen kropp) fristående från annan diagnos för annat fenomen.

  2. Föreställning om diagnoser för mentala störningar enl. renodlad biomedicinsk modell: avgränsade, prydliga kategorier som för somatiska sjukdomar. 

  3. Diagnoser för mentala “störningar” i verkligheten: överlapp mellan artificiella, ej strikt avgränsade kategorier. Flera diagnoser kan relatera till liknande underliggande sociopsykobiologiska verklighet och tvärtom. Obs! Figuren är eg. lite för förenklad: psykisk (o)hälsa är dimensionell - ej kategorisk!


Anm. Enl. psykiatrikern och professorn i psykiatri Nassir Ghaemi är svagheten med DSM att systemet är en  konsensus av många intressen: läkemedelsindustrin (inkl. aktieägare, försäljare, psykiater, forskare), försäkringsbranschen, patientorganisationer, samhällets institutioner samt vetenskapliga studier. “Här är den sorgliga nyheten: Vetenskapen betyder minst.” (ref. se här).


Många har förklarat problemen med att tillämpa biomedicinska modellen på psyket. Exempel:

  • Artikel från läkartidningen nr 38, 2005, om Psyket som försvann ... (se kommentar och länk på sidan om Sjukdomsresponsen, längst ner Lästips/ref 1).

  • Hans Kaatari (psykolog på umu) har skrivit en mycket insiktsfull och pedagogisk artikel: Se [Kaatari2012].

  • Forskarna och författarna till artikeln The future of academic psychiatry may be social (2013-05) tyckte det är dags att göra en ärlig återblick över de gångna 30 åren med dålig progress och i stället ta fasta på evidensen som finns för sociala perspektivets betydelse.

  • Allen Frances ledde utvecklingen av DSM-IV och blev kritisk till hur DSM tillämpades (Modern Psykologi 150318). 

Varför håller samhället fortfarande (år 2019) fast vid biomedicinska modellen?  Försök att förklara finns i Vetenskap, sanning och makt/ Provisoriska slutsatser. Men dessutom har vi alla del i detta. Föreställningen om biologiska psykiatriska sjukdomar som huvudorsak till psykiska besvär har för majoriteten varit bekväm och lätt att ta till sig och aningslöst sprida vidare.



6. Vi påverkar varandras egenskaper och tillstånd


Att känslor smittar verkar vara väl känt enl. forskning, se emotionell smitta. Ex: uttrycket “ett smittande leende”. Å andra sidan kan man - om känslor är starka och problematiska och impulskontrollen låg  - ju försöka förhindra eller dämpa spridning genom att själv låta bli att dras med av känslorna (lågaffektivt bemötande).


Det är viktigt att förstå att i ovanliga fall - om någon egenskap p g a livets lotteri hamnat allra längst ut i svansen på normalkurvan - det kan uppstå svåra individuella lidanden. Då behövs i högre grad än annars förståelse och stöd. Relationer kan bli besvärliga och ibland sprider sig patologiska tillstånd. Det kan t ex uppstå stressrelaterade symtom hos individen med mycket ovanlig personlighet (om omgivning/samhälle inte har tillräcklig förståelse) men också stressrelaterade symtom hos individer i nära omgivning.


[Rangne2009] Man bör känna till att vissa avvikelser medför betydligt större problem för samhället eller för personer i omgivningen än för den som har avvikelsen (not 11). Man kan då tala om den med avvikelsen som  “angripare” och den drabbade som “offer”. Det behöver alls inte handla om kriminalitet (lagbrott). Angreppen kan vara systematiska och ofta subtila och osynliga utom för offret, som blir misstrott - betraktas som överkänsligt - och kanske får en diagnos. Tredje person förstår alltså inte eller förstår men håller tyst eller är t.o.m. lojal med angriparen för att klara sig själv (jämför långt ner på sidan Kultur & symboltänkande: [Ljungberg1991]/ underkastelsemekanismen). Angriparen är ofta högintelligent och kan synbarligen fungera helt funktionellt. Hen har typiskt ingen insikt alls om sig själv - betraktar sig snarare som offer - och är alls inte mottaglig för återkoppling (än mindre “behandling”). Ett i grunden linjärt orsakssamband kan givetvis riskera förstärkas av återkopplingar som ger ömsesidigt negativ påverkan (i stället för att identifiera grundorsaken väljer man då kanske att kalla situationen “dålig kommunikation” eller t.o.m. att lägga huvudproblemet hos offret).

 

Ex 7. Personlighetsstörningen patologisk narcissism. För symtom och orsak, se not 12 nedan. Denna avvikelse uppfattar jag - med f.n. tillgängligt underlag - som ett exempel på hur miljö (“programmering”) i tidigt skede i livet på ett olyckligt sätt - men förhoppningsvis sällan - kan föra in hjärnans psyke i ett försåtligt och “stabilt” (d.v.s. svårändrat) patologiskt* tillstånd (definition, se not 16) trots att dess biologi (“maskinvara”) är ganska komplett och normal.

* enl. personen själv friskt tillstånd 


För den som vill lära sig lite bättre förstå och bemöta problematiska personlighetsstörningar men ändå vill slippa läsa böcker skrivna av professionella inom området, kan jag rekommendera [Rangne2009] (artikelserie i Dagens Juridik). 


Ex 8. I analogi med personlighetsstörningar på individnivån skulle man på sociala nivån kanske  kunna tala om kulturstörningar*, när mer eller mindre synligt systematiskt förtryck och kränkningar mot en människa utförs i vissa kollektiv. Exempel skulle kunna vara s.k. hedersförtryck, som styrs av klanledare i samförstånd med klanen. En förklaring är föråldrade sociala normer (från äldre samhällssystem), där individens fri- och rättigheter inte värderas lika högt som i vårt moderna samhälle. Borde oftast kunna lösas inom en eller två generationer med socialt förändringsarbete.

* Uttrycket implicerar inte att vår “normalkultur” är enhetlig, perfekt och oföränderlig. Kulturen är varierande precis som individens egenskaper. Flera forskare betraktar f.ö. kulturer som parasiter som har människan som ofrivilliga värdar (enl. [Harari2012], s 237)


7. Några provisoriska slutsatser om psykiska variationer


Som amatör i sammanhanget sammanfattar jag nedan - kortfattat och förenklat - min principiella uppfattning (baserat på vad jag lärt mig fram till skrivtillfället) när det gäller lämpligt förhållningssätt till vanliga eller ovanliga psykiska variationer:


Allmänt. Personlighetsvariationer är naturliga och innebär fördelar för gruppen. För varje individ går dessutom  liv och känsloläge upp och ner av olika skäl, vilket också är i sin ordning. Känslor driver oss göra bra saker och undvika dåliga. Dåliga erfarenheter kan göra att det smärtar rejält i själen men det är då normala, friska, reaktioner och oftast inget för (biologiska) medicinen att kategorisera och ta hand om. Sunda, trygghetsskapande nätverk och tillgång till stöd från empatiska, lyssnande och insiktsfulla personer kan vara vad som behövs för att undvika negativa spiraler. Givetvis kommer sociala trygghetssystem väl till sin rätt när slump, otur och olyckliga omständigheter hopar sig, t ex arbetslöshet, skador, sjukdomar etc.

Ovanliga personlighetsvariationer. Varje individs personlighet är unik och bör respekteras som den är. Ibland har vi speciellt svårt förstå andra och behöver skaffa kunskap (dock även om oss själva - vi har alla bristande självinsikt). En personlighetsvariation är inte i sig en sjukdom när det inte handlar om specifika biologiska sjukdomsmekanismer. Vissa speciellt knepiga fall brukar samhället kalla för personlighetsstörningar. Ibland behöver individen särskilt utformad stöd för att livet ska fungera i ett samhälle, som annars är mer eller mindre utformat för en majoritet (eller kanske snarare för en dominerande minoritet?) I andra fall är en individ högpresterande, anser sig själv normal, men har en svåråtgärdad avvikelse som gör att omgivningen skadas. Oacceptabelt men ur biologiskt perspektiv kanske inte så mycket märkligare än att rovdjur jagar sina byten.

Stressreaktioner. Varje individ kan vara mer eller mindre funktionell och uppnå mer eller mindre välbefinnande i sitt sammanhang beroende på kombinationen av personlighet och aktuella stressorer i omgivningen (“lagom” stress behövs). Om allvarligt funktionsnedsättande stressreaktioner uppstår bör stressorer - inre (somatiska) och yttre (social miljö, kemikalier etc) - omsorgsfullt kartläggas, erkännas och åtgärdas. Stressreaktionerna kan bli mycket problematiska och ihållande vid svår eller långvarig stress

Ex 9. Traumatiska händelser kan medföra svåra symtom. Det har länge funnits en diagnos, PTSD. Denna täcker enstaka svåra händelser som innebär hot mot fysisk integritet och har tillämpats mest för krigsveteraner och krigsflyktingar. Det har sedan länge identifierats ett behov av en bredare diagnos, som avser upprepade trauman och även t ex känslomässiga övergrepp, Complex post-traumatic stress disorder (C-PTSD). Denna finns med i WHO/ICD men inte i DSM. Exempel på tillstånd, som ofta beskrivs i sammanhanget, är dissociation

Man får aldrig frestas att oreflekterat omdefiniera dessa stressreaktioner (och naturligtvis inte heller reaktioner kopplade till läkemedelsbiverkningar och -skador) som biologiska ärftliga sjukdomar, eftersom vilseledande begrepp riskerar medföra skadliga effekter och behandlingar och dessutom uppgivenhet. Att t ex ge en person med långvariga stressymtom en diagnos, som för tanken till hopplöst obotbar sjukdom, skulle kunna spoliera den personens liv eftersom hoppingivande attityd och rätt behandling skulle utebli (se not 15). Om samhället dessutom bidrog till detta genom att villkora ekonomiskt stöd till utsatt person med felaktig och stigmatiserande diagnos så vore övergreppet synnerligen skamligt.


Ex 10. I not 14 Trauma vs schizofreni granskas ett antal seriösa faktakällor, som ger stöd för slutsatser, som inte så lätt kan dras från vanliga media: Svåra stressreaktioner från trauman diagnosticeras ofta som en “hjärnsjukdom” kallad  “schizofreni”. Stressreaktionerna kräver egentligen traumaterapi men biopsykiatrin har en stark tendens att i stället långtidsbehandla med s.k. “antipsykotika”. Detta innebär ofta svåra läkemedelsskador och därmed ytterligare traumatisering. 


Modell för mental ohälsa. Biologiska psykiatrin och läkemedelsindustrin har med sina resurser lyckats ge oss en föreställning om att "psykisk sjukdom" är som vilken annan sjukdom som helst. I temaavsnittet Vetenskap, sanning och makt (2016) framfördes, som exempel på paradigmkriser, att denna rådande biomedicinska modell för att hantera psykisk ohälsa ev. borde ersättas av en psykosocial modell (Biomedicinska vs. sociala paradigmet). Den lilla genomgången i detta temaavsnitt (2019) av hur människans hjärna behandlar information ger uppenbara argument (t ex hjärnans plasticitet) för att "sociala" modellen med dess systemperspektiv borde ta över. Denna modell verkar helt klart vara bättre i linje med modern vetenskap men det handlar också om samhällseffektivitet och om humanitet och moral. 


Reflektera gärna en liten stund över Kerstin Jedings korta blogginlägg 2011-11-30, som enkelt förklarar hur dominerande ganska rigida föreställningar riskerar leda tankar och forskning på fel spår. Tyvärr, som tydligt framgår av nämnda temaavsnitt 2016 (se t ex Provisoriska slutsatser där) finns det ett antal krafter, som effektivt förhindrar ett paradigmskifte.

Anm. Ett vetenskapligt sett framgångsrikt paradigm förutsätter adekvata begrepp. Man måste t.ex. kunna hålla isär “felorsaker” och “feltillstånd”. Med feltillstånd menas då här fenomen på psykisk nivå -  tankar, känslor och beteenden - som är besvärande. Felorsaker är de faktorer - kroppsliga (somatiska) och/eller miljömässiga - som orsakar feltillstånden. Se vidare not 16.


Hur vi i vårt samhälle sorterar och ger varandra diverse - oftast kulturbetingade - etiketter, diagnoser, bemötanden och behandlingar inom områdena personlighet och stressrelaterad ohälsa är rätt omfattande och intressanta frågor (som jag här bara snuddat vid). Hur mycket bättre är läget nu jämfört med tidigare århundraden? Hanteringen av dessa frågor är markörer för vår civilisations kvalitet.

________________________________________


Vidare till nästa avsnitt i temat, Mind-body-problemet, eller tillbaka till startsida för temat H sapiens - informationsbehandling

____________________________________________


Iakttagelseförmåga och kritisk intelligens är ingen ersättning  för den trygghet i förhållande till andra, som en person besitter, som har en realistisk uppfattning om sig själv sådan han är och om andra sådana de är, och som inte påverkas i  sin uppskattning av dem av tvångsmässiga behov av alla slag.

Karen Horney (1885 - 1952) i Att förverkliga sig själv (Tema 1969)

______________________________


8. Fotnoter

(Vissa fotnoter finns på separat undersida)


Not 0. Vi fokuserar här på "normala" variationer d.v.s. variationer som inte beror på skadliga mutationer, fysiska och kemiska skador och biologiska sjukdomsmekanismer.


Det finns ett forskningsområdet, som handlar om personlighetspsykologi. Det är dock ej i fokus på denna sida. Området är komplicerat. Det finns olika ansatser baserade på varierande perspektiv eller aspekter, t ex på principer för samspel mellan känslor, tänkande, beteenden och omgivning etc. eller på identifiering och kvantifiering av begränsat antal grundläggande personlighetsdrag. Exempel på det senare är femfaktorteorin från 90-talet framtagen m hj av faktoranalys. De fem faktorerna är där känslomässig instabilitet, extraversion, öppenhet, vänlighet, samvetsgrannhet. Se [Lundh&Smedler2005].


Ett personlighetstest som har varit mycket populärt - men som tyvärr saknar vetenskaplig grund -  är Myers-Briggs. Det är ett självtest som sorterar in människor i 4 dikotomier, där tyvärr bara en, extraversion - introversion, är relevant (som dimension) i ett seriöst personlighetstest. Enl. Myers-Briggs ska vi alltså alla kunna inordnas i en av totalt 16 kategorier. Testet resulterar i en beskrivning av personligheten, som kan liknas vid horoskop. Se artikel av Lennart Sjöberg 2005 eller 3.5 min video 2015.


Not 1. Uppsala senioruniversitet, föreläsningsserie 2016 - 2017 om Människans utveckling: Från Big Bang till människa, s. 97 - 101: Är människan eller miljön missanpassad - hur klarar hjärnan dagens livsstil? OBS! pdf-fil, som behöver öppnas.


Not 2. Högkänslighet. Separat undersida. Klicka.


Not 3. Dimensionstänkande.

Några alternativa begrepp förutom dimension: gråskala, axel, spektrum, glidande skala, kontinuum.

Psykiatrin har börjat förstå att dimensions- eller  spektrumtänkandet är tillämpbart även för personlighetssyndrom och psykisk ohälsa. Se t ex

Författarna förstår att etiologin (orsakssambanden miljö - genetik etc) är komplexa och inser att kategoridiagnostik är artificiell och har begränsat värde eftersom verkligheten är dimensionell.

Även författarna till denna artikel ifrågasätter att kategoriska diagnoser har vetenskapligt förklaringsvärde vid psykisk ohälsa och föreslår regleringskapacitet i två dimensioner (emotionell och icke-emotionell). Man konstaterar också att diagnoser ofta överlappar varandra kopplat till att de har gemensamma genotyper (= genetiska egenskaper, DNA).


Not 4. Normalfördelningsantagandet. De egenskaper vi pratar om här är komplexa och antas ha många bidragande orsaker som i stor utsträckning kan betraktas som oberoende och slumpmässiga och varav ingen är dominerande och binär.  Med stöd av den s.k. centrala gränsvärdessatsen finns det då goda skäl för att  hävda att egenskaperna - lämpligt definierade och kvantifierade - oftast kan approximeras med normalfördelningen. Man kan dock inte slentrianmässigt anta att normalfördelning alltid är en bra approximation för alla typer av mätningar. En del fenomen tenderar avvika starkt från medelvärdet och ha mätetal som är  t ex antingen ganska små eller ganska stora (U-formad fördelningskurva). Ibland - t ex när det gäller tillväxtfenomen - så är det storleksordningar- logaritmer av värden - som tenderar vara normalfördelade (log-normal distribution).


Not 5. Obs! Denna lista gör inte anspråk på att vara en vetenskaplig uppdelning i oberoende (ortogonala) dimensioner. Tex uppmärksamhetsreglering kan tänkas vara en komponent i impulsivitet.


Not 6. Denna kategoriseringsbenägenhet har sannolikt evolutionärt varit bra för människans överlevnad. Förenklingar, (dåligt definierade) gränsdragningar och beteckningar kan givetvis behövas fortfarande men vi bör kanske reflektera mer över när och hur. Ibland är valda begrepp redskap för maktutövning (se sidan Socialkonstruktivism och diskurs på temaområdet Vetenskap, sanning och makt).


Not 7. Artificiella kategorier. Diagnoserna är väsentligen baserade på subjektiva symtomkriterier och inte relaterade till oberoende och distinkta biologiska tillstånd eller sjukdomsmekanismer. De är alltså inte naturliga kategorier utan snarare artificiella konstruktioner, som ger dålig förståelse för problemorsak (bristande validitet och  reliabilitet). De verkar i alla fall i viss mån ha tillfredsställt samhällets behov av administrativ ordning. Men det innebär också att individen får flera diagnoser lite väl ofta - skenbart som om hen hade haft oturen att drabbas av flera “sjukdomar” (d.v.s. komorbiditet).


Not 8. Autism. Separat undersida. Klicka.


Not 9. Psykopater. Separat undersida. Klicka.


Not 10. "Symtom orsakar varandra". Jag antar att många psykologer har förstått denna komplexitet länge (men den klassiska biomedicinska psykiatrin har stretat emot). Forskaren Denny Borsboom har nyligen formaliserat mekanismerna i form av nätverksanalys. Se World Psychiatry, 2017, Denny Borsboom: A network theory of mental disorders. Se också artikel “Orsak eller symtom?” i Modern psykologi, nr 3, 2019. Två exempel på nätverksanalys därifrån:


Ex 1. Joakim har har en rad symtom, som gör att läkaren ger diagnosen depression och sjukskriver honom. Ett nätverksperspektiv ger en annan bild. Det började med en konflikt på jobbet. Joakim ältade den kränkning han utsatts för och kunde ligga vaken på natten. Brist på sömn medförde trötthet på dagen. Han fick då svårt koncentrera sig och började småäta och gick upp i vikt. Han började avstå från socialt liv för att i stället vila sig. Han kände sig ensam och värdelös.

Ex 2. Amina får hos sin läkare exakt samma diagnos som Joakim. Men hon har ett helt annat symtomnätverk (som jag inte går in på här).


Not 10b. Psykiatrikers syn på hjärna och psyke. Jag kollade en debatt som pågick i Läkartidningen c:a 2008-05 - 2008-12: Debatten visar lite av spännvidden i tankesätt hos psykiatriker. Göran Isacsson skrev två inlägg 2008-05-20: Psyket är hjärnan i arbete och 2008-09-23 Intellektuell reda inom psykiatrin krävs för att vi ska kunna påverka. Ett antal inlägg följde. Ett länkade till T. Böhm “Hjärna och psyke är inte samma sak” i Svensk psykiatri 2/2008 (sid. 44). Görgen Göstas sammanfattar sin syn på flera av inläggen 2008-12-03: Om Eric Kandel, hjärnan. psyket och reduktionism.

Anm: Mina egna försök till djupare förståelse av området framgår framför allt av dessa sidor inom temaområdet Homo sapiens - informationsbehandling: Not 16 Mental begreppsvärld och Mind-body-problemet.


Not 11. Kostnader för vissa avvikelser. T. ex. psykopati (se not 9) orsakar enl. Hare (1993) mer lidande och samhällskostnader än alla andra psykiska störningar tillsammans.


Not 12. Patologiska narcissister. Se separat undersida. Klicka.

Not 13. Mentaliseringsförmåga. Separat undersida. Klicka.

Not 14. Trauma vs. "schizofreni". Separat undersida. Klicka.

Not 15. Terapi vs läkemedel. Separat undersida. Klicka.

Not 16. Mental begreppsvärld. Separat undersida. Klicka.


____________________________________


Vidare till nästa avsnitt i temat, Mind-body-problemet, eller tillbaka till startsida för temat H sapiens - informationsbehandling


_________________________________


Science is a beautiful gift to humanity; we should not distort it.

Abdul Kalam (1931 - 2015; ingenjör, politiker, president)