I del V av [Kahneman2011] går Kahneman in på senare tids forskning, som utgår från en uppdelning i ett upplevande själv, som förnimmer stundens upplevelse av händelser och ett minnessjälv, som kommer ihåg händelser. Det första svarar för levandet och det andra kommer ihåg och räknar poäng. Minnessjälvet är bristfälligt och ofta inte är i överensstämmelse med upplevande självet. Vi låter (ibland felaktigt) minnet vägleda oss vid beslutsfattande.
Det ihågkommande självet betonar överdrivet den största händelsen och sista händelsen under en upplevelseperiod men bortser från varaktigheten (topp/slut-regeln och varaktighetsbortseende-regeln). Detta beror antagligen på den förenkling av berättelsen som system 1 gör och behöver rimligen inte stämma med värderingar hos system 2. Den varaktighetsviktade synen på välbefinnande tar hänsyn till alla ögonblick, vare sig man sedan kommer ihåg dem eller ej. Den tar hänsyn till vår preferens för korta smärtor och längre sköna perioder. Den tid en person tänker på ett minnesvärt tillstånd bör då också inkluderas i tillståndets varaktighet och därmed ge olika händelser olika vikt. En förfärlig händelse som orsakar t ex posttraumatisk stress bör därför bedömas utifrån det långsiktiga lidandet som uppstår.
Ex: Semester kan optimeras med tanke med tanke på levandet eller skapandet av minnen: semesteranläggningar ger stärkande vila; turistbranchen hjälper till att konstruera berättelser.
Ex: En relativt plågsam medicinsk behandling blir kvar i minnet som den maximala smärtan och smärtan i slutfasen. Genom att modifiera en behandling bara på så sätt att man lägger till behandlingstid med lägre smärta i slutet, har man tendens att välja denna modifierade behandling nästa gång trots att totala smärtupplevelsen (smärtintensitet integrerat över tiden) är större.
Ex: Den som lider av Alzheimer kan inte längre skapa någon berättelse, men levandet kan ändå tidvis vara behagligt (t ex med hjälp av musik)
Kahneman anser att man - för att undvika förvirring - måste skilja på två aspekter av välbefinnande, som är kopplade till de olika själven:
Ex: Jämför 1- resp. 2-veckors semester till en och samma plats med samma typ av innehåll. Det kan då mycket väl vara så att 2-veckorssemestern ger dubbel mängd upplevd njutning och stärkande avkoppling jämfört med 1-veckassemestern, men minnessjälvet blir lika tillfredsställt över båda semestrarna. Det senare innebär att berättelsen är samma från båda semestrarna. Alltså: tiden påverkar normalt minnessjälvet/berättelsen väldigt lite!
Ex: Man gjorde en Gallup-undersökning av amerikaner, varvid man undersökte koppling mellan lycka (upplevt välbefinnande) och lön. Man fann att upp till c:a 60 000 dollar årslön ökade lyckan i takt med lönen. Över den lönen ökade inte lyckan längre. Däremot fortsätter bedömd livstillfredsställelse (baserad på minnessjälvets berättelse) att öka med ökad lönen.
Det Kahneman kallar fokuseringsillusionen innebär att man koncentrerar sig på några utvalda ögonblick och situationer och bortser från vad som händer resten av tiden.
Ex: En person, som blivit förlamad, kan efter ett tag uppleva ungefär samma välbefinnande som andra. Om man ber honom bedöma sitt liv kommer han dock att tänka på andras liv, olyckan, och hur han levde före olyckan. Han bedömer då sin livstillfredsställelse som låg, trots att upplevt liv fördras väl.
Den varaktighetsviktade synen är övertygande, men trots allt identifierar vi människor oss i stor utsträckning med vårt ihågkommande själv och vårt välbefinnande beror också på vår berättelse. I sociala livet kan dessutom berättelser upplevas viktiga. De båda självens intressen sammanfaller alltså inte alltid, men vi måste ta hänsyn till båda. Kahneman tycker att denna fråga borde vara viktig för både filosofer och politiker (som ska föreslå prioriteringar i sjukvård och välfärd etc).
För Kahnemans intressanta TED-föreläsning i detta ämne klicka här (kontrollerat 131005).
__________________________________________________
Länk tillbaka till överordnad sida Tumregler och tankefel.