Nedanstående är hämtat från [Bauer2005]. Nya rön kan säkert ha kommit fram sedan 2005.

Varför kan vi intuitivt förstå personer i vår närhet och känna av deras avsikter, handlingar och känslor? Vad är det som gör det  möjligt för oss att känna medkänsla med andra och delta i deras glädje eller smärta? Och hur förklarar vi spontanta resonansfenomen, t ex att skratt smittar?

Ex. Vi tar oss fram på trottoaren utan att krocka med andra (i alla fall gjorde vi det innan mobilen absorberade våra sinnen)

Ex. Vi har omedveten tendens att imitera kroppshållning eller rörelser hos den andre, som vi sitter och pratar med.

Neurobiologisk förklaring

Förklaringen anses ligga i de nyligen inom neurologin (hjärnforskningen) upptäckta spegelneuronerna. De är grunden för människans emotionella intelligens, för empati, magkänsla och förmågan att älska. Det finns handlingsstyrande neuroner (som bestämmer handlingsplaner eller -program) i människan och apan etc. Det relativt nya är att man upptäckt att om en apa  iakttar handlingen hos en annan apa, så fyras samma signaler av från samma neuroner, som hos den apa som utför handlingen. Detta kallas neurobiologisk resonans. Berörda neuroner kallas spegelneuroner. För människan räcker det t.o.m. att höra talas om handlingen eller föreställa sig den för att resonans ska uppstå – man behöver inte ens iaktta handlingen. Hos människan finns nämligen språkstyrande neuroner i samma område som handlingsstyrande neuroner. Det finns hypoteser om att språk helt enkelt borde kunna betraktas som föreställningar om handlingsprogram. Man kan, som tur är, medvetet bestämma om man verkligen ska utföra handlingen själv eller ej.  

Spegelneuronfunktioner kan ses som inre simulatorer för det andra gör. Det hela påminner om – om man inte utför handlingen -  flygsimulatorer: allt är som när man flyger men man flyger inte på riktigt. Därmed förstår man till fullo vad den riktige piloten gör! Denna förståelse inbegriper den andres perspektiv – det ger en helt annan förståelse än bara intellektuell analys (not a, not b).

Sympati är belöningen för att man tillåter speglingar av andra människor i sig själv. Vi känner sympati för en person, som kan spegla på adekvat sätt, d.v.s. så att kroppsspråk är kongruent med situationen. Effekten uppnås dock bara om personen är spontan och autentisk.

Svårigheter att uppfatta sina egna och andras känslor och att spegla dessa kallas alexitymi. Den genetiska grundutrustningen ställer ett startpaket med spegelneuroner till förfogande. En av hjärnans grundregler är därvid: Use it or lose it! Neuronsystem som inte används går förlorade. Svåra störningar, med sjukliga drag, kallas autism. Det är (enl. [Bauer2005]) oklart om sådan beror på dysfunktion i biologin från födseln eller försämrad speglingsmöjlighet under första månader eller både och (not c). Vi bör i vilket fall som helst göra vad vi kan för att spegla barnet.

Speglingsfenomenet är sedan länge känt inom medicinen och används allmänt vid möten patient – vårdare och speciellt i psykoterapin. Ofta har termer som överföring, motöverföring, identifikation använts. I beteendeterapi har beteckningen resonans börjat användas.

Spegling som evolutionens grundtanke

Vår hjärna är gjord för goda sociala relationer. Bauer går ganska långt: ”Man kan betvivla att  säkrande av egen överlevnad är överordnat anpassning och spegling.” Han vill t.o.m. beteckna spegling och resonans som levande systems gravitationslag.

_____________________________________