(Ev. sidreferenser nedan avser [Lekander2018] om inget annat anges)

Som vi sett i avsnittet ovan om immunsystemet så sätter detta igång sinnrika mekanismer, när det behöver bekämpa mikroorganismer, som invaderat kroppen. Men det är ännu smartare än så. Immunsystemet tar kontroll över vår hjärna så att även den kan hjälpa till att göra oss friska. Det som inträffar är den s.k. sjukdomsresponsen - ett maskineri som vill få oss att vila ett tag. Sjukdomsresponsen kännetecknas generellt av, s 88:

• trötthet och ökat sömnbehov
• nedstämdhet, ångest och oro
• ökad smärtkänslighet
• förändrad aptit
• minskat intresse för social interaktion

Vid t ex en infektion frisätts det signalprodukter, cytokiner, som når hjärnan och medför sjukdomskänsla (känslan är lätt att åstadkomma genom att spruta in endotoxin i kroppen!). Vi är då föga motiverade att röra oss, men går gärna och lägger oss. Kraften i denna immunologiska reaktionen kan dock modifieras av hjärnan och dess förmåga att se in i framtiden och gissa vad som ska hända, 86.

På 70-talet trodde man att cytokiner var begränsade till immunsystemet men det har blivit tydligt att de - likt många andra ämnen i kroppen - utgör signaler i ett kommunikationsssystem, som omfattar också nervsystem och hormonsystem.

En alternativ väg, som kommunikationen mellan nervsystem och immunsystem kan ta, är via vagusnerven (som ingår i autonoma nervsystemet). Se [Lekander2018], s 90, och [Marchant2016], s 221+. Vagusnerven kan fungera som en kraftfull broms på inflammationer - något som läkaren och forskaren Kevin Tracey kallade den inflammatoriska reflexen. En viktig markör för olika fysiologiska tillstånd i sammanhanget verkar vara s.k. Heart Rate Variability, HRV (se artikel på avonovaactive.se).

Sjukdomsresponsen är i själva verket ett motivationssystem, som försöker få oss att gå undan och återhämta oss när vi varit under hot eller angripits. Tidigare har hjärnan vetenskapligt tillhört en separat disciplin vartill immunsystem inte haft tillträde, s 89. Det har - enl. Mats Lekander - tagit förbluffande lång tid att ta till sig ett överordnat systemperspektiv, där man tillåts tänka tanken att hjärna och immunsystem kan samverka. Numera vet vi: Hjärnan styr alltså inte bara kroppen. Kroppen styr också hjärnan.

Speciellt förr med mycket skador och infektioner var sjukdomsresponsen viktig. Hur funktionell är den idag, s 96? Den är säkert bra under kortare tider. Men kanske inte under längre tid. Allt fler ohälsotillstånd idag knyts till kronisk låggradig inflammation, som alltså leder till dysfunktion och kan lägga sten på börda. Reglering av inflammationsprocessen är alltså viktig.

Stress och hot i den sociala världen

När Hans Selye ville forska om “det generella syndromet av att vara sjuk” blev han utskrattad, s 103. Han talade om irritanter etc men myntade efter ett tag begreppet stress. Han såg hur immunsystemet påverkades av stresshormon och att huvudsakliga reaktionen var att immunsystemet aktiverades. Selyes antagande visade sig vara sant. Symtom vid olika ohälsotillstånd är relativt lika.

Sociala hot påverkar både hormonsystem och immunsystem. När t ex ens prestation utvärderas på negativt sätt så sätts fart på kortisol, adrenalin, noradrenalin, s 106. Dessutom aktiveras gener för att producera inflammatoriska cytokiner! Inflammationssystemet kan alltså förberedas för aktivitet (priming) av många faktorer, som inte är direkt kopplade till infektion. Social uteslutning är lika illa som fysisk misshandel.

Ex: att förlora status i dominanshierarki aktiverar inflammationssystemet inför vad som komma skall.

Sjukdomsresponsen kan liknas vid en emotion (känsla)

Emotioner guidar kognitiva processer som perception, uppmärksamhet, minne, bedömningar, s 167. Om reaktioner uppstår i system som har förmåga att uppnå medvetande, så uppstår medvetna upplevelser - det vi brukar kalla känslor. Sjukdomsresponsen är mycket lik en emotion. Den kan i själva verket klassas som en sådan (vilket missats av både psykologer och neurovetare).

Detta innebär att de generella perspektiven på hjärnans funktionssätt m.a.p. varseblivning (tolkning av signaler) och på emotionsreglering, som vi sett tidigare (se avsnitten om Varseblivning och om Emotionsreglering), borde, enl. Lekander s 170, kunna hjälpa oss att förstå även sjukdomsresponsen. T.ex. borde vi kunna förstå att en normal (i sig frisk) funktion kan felregleras och nå nivåer som är så handikappande att den uppfyller diagnoskriterier och får ett namn. Alltså: även sjukdomsresponsen bör kunna variera mellan vanlig funktion och funktion som - beroende på aktuell kultur - betraktas som “sjuk”.

Utmattningskänsla beordras centralt av hjärnan

Sidhänvisningar nedan avser [Marchant2016].

Marchant beskriver, s 78+, i princip hjärnans/psykets roll, som Lekander gör ovan men tillämpat på utmattning. Utmattning är inte ett fysiskt skeende utan en känsla eller emotion som uppfunnits av hjärnan för att förebygga katastrofala skador. Vi får en säker felmarginal så att vi kan fortsätta fungera efter en ansträngning. När vi jagade räckte det inte att hinna upp bytet - vi behövde ju orka få med oss maten hem också. Många prestationshöjande ämnen, t ex amfetamin, fungerar genom att påverka centrala nervsystemet, inte musklerna i sig. Att ta placebo kan också häva självpåtagna begränsningar.

Kroniskt utmattningssyndrom, CFS (chronic fatigue syndrome), som också är känd som myalgisk encefalopati, ME, har etablerade läkarvetenskapen haft svårt hantera. Tim Noakes, idrottsfysiolog i Cape Town, som inte böjer sig för auktoriteter i onödan och gärna vänder på vedertagna sanningar, tror att svaret på gåtan ligger i hjärnan, s 89. “Centrala regulatorn har fått fel på inställningarna. Den överskattar hur utmattad du är.” Utmattningen som normalt skyddar oss kan bli ett fängelse i stället. Professor Peter White i London har oberoende av Noakes kommit fram till liknande antaganden. Han vänder sig mot tankesättet att antingen har man en biologiskt sjukdom eller så har man en psykologisk och säger: “De flesta läkarna har denna dualistiska förståelse av kropp och själ”. Han anser att det är en ogrundad uppdelning. “Det som är psykologiskt är fysiskt och det som är fysiskt har en psykologisk dimension”. CFS är både biologisk och psykisk”. Och för att undvika missförstånd: psykisk innebär inte inbillning.

Lästips

(Ref. 2 och 3 finns med som exempel på hur den klassiska biomedicinen lägger tyngdpunkt vid att diskutera och förklara förmodade neurobiologiska processer men på några rader också tillstår att psykosociala faktorer kan spela en roll vid långvariga smärttillstånd)

1. Läkartidningen Nr 38 2005 (Jörgen Malmquist och Christer Petersson): Psyket som försvann - eller Helhetssynen som plattade till patienten. Artikel tar upp koppling mellan kropp och psyke (monism, dualism) och klargör en del av sjukvårdens problem. Man ser dess tendens att luta sig mot en överdrivet neurobiologisk modell, som inte kan hantera orsaker i omgivningen och därför förnekar patientens livssituation. Medikaliseringstrenden tas upp. Tydliga synpunkter framförs: “… Därför kan det kännas lockande att ersätta det psykosociala med neurobiologi. Men acceptabelt är det inte.”
2. Läkartidningen 2016-10-25: Central sensitisering … (Smärtexperter har ett antal år pratat om en mekanismmodell “central sensitisering”.)
3. Broschyr från NLL: Hur förklarar man störd central smärtmodulering för patienten?

_____________________________________

Förutom sjukdomsresponsen, som ju är reaktiv, så finns det en proaktiv funktion i försvaret mot sjukdom, som kan förstås evolutionärt. Se nästa sida: Främlingsrädsla.