Ojämlikhet är, som vi sett tidigare i detta avsnitt (Ojämlikhetens natur), ett av politikens grundläggande problem. I [Molander 2014] ställdes inledningsvis tre frågor, som sedan analyserades. I slutet av boken sammanfattades sedan svaren. Här en kortkort sammanfattning:

• Varför är alla samhällen ojämlika?

Det är kanske inte så konstruktivt att förklara detta som att människan har dåliga egenskaper, som behöver förbättras. Man kan heller inte förklara den stora skillnaden i inkomster och tillgångar med skillnader i förmåga eller ansträngning. Dessa tre faktorer:

• • små initiala skillnader i förutsättningar (omgivning, tillgänglig resursbuffert, slump etc)

  • den mänskliga konstitutionen: snedvridna föreställningar och selektiv perception (fördomar), vår uthållighets beroende av buffertstorlek, hur vi förhåller oss till risker etc.

  • hur upprepade förhandlingsspel utvecklar sig

räcker för att vi ska få stark tendens till över tiden växande ojämlikhet, dvs instabilitet. Frågan är alltså fel ställd. Den borde vara: Varför upprätthåller vissa samhällen anständig jämlikhet trots naturlig tendens att gå mot ökande ojämlikhet?

• Kan ojämlikheten påverkas politiskt?

Svaret är ja! Precis som instabilitet i tekniska system kan hanteras genom negativ återkoppling, kan ojämlikhet i samhällssystem bemästras. Skillnaden i jämlikhet mellan OECD-länder, som liknar varandra socialt och ekonomiskt, förklaras av politik (exempel: Gini-index Sverige år 2000: 0.252, Storbritannien år 1999: 0.343)

• Hur förhåller sig klassiska ideologier till ojämlikhet som fenomen?

  • Liberalismen: vill ha likartade förutsättningar för individen men har underskattat självförstärkande mekanismer som ökar ojämlikhet.

  • Konservatismen gör samma misstag (?) och drabbas av legitimitetsproblem i den mån historiska och rådande fördelningar av tillgångar och inkomster ska försvaras.

  • Socialism

    • Kommunismen ville ge staten en enorm makt att kontrollera såväl produktion som massmedia och kultur. Staten är en stark part i konflikter. Det generella problemet med maktbalansers instabilitet gäller även samhällen, där staten är en stark förhandlingspart. Risken för maktkoncentration är mindre i en marknadsekonomi.

    • Socialdemokratin vill ha ett samhälle där staten tämjer marknadsekonomin så att dess parter får mer likvärdig styrka. Man tar liberala kravet på lika förutsättningar mest på allvar. Man har haft ambitioner när det gäller utjämning men haft svårt att bestämma nivån och hitta rätt metoder (svårt problem).

Hur mycket vi vill motverka ojämlikhet i samhället (på bekostnad av frihet eller av risker med förändring från status quo etc) är relaterat till vilken ideologi vi tror mest på. Ojämlikhet kan alltså påverkas. Men det är ett sisyfosarbete!

_______________________________________