Referenser: [Rangne2009], [Lingh2012].

Robert Hares klassiska kriterielista, PCL-R, ger 0 - 40 poäng och är anpassad för (manliga) yrkesförbrytare (listan är alltså inte könsneutral). Klinisk psykopati vid 30 - 40 poäng. Även 10 - 20 poäng kräver vaksamhet; normalfungerande person har typiskt c:a 4 poäng (Duvringe & Florette 2016). Psykopater är dock svåra att diagnosticera - de kan vara skickliga på det sociala spelet och kan uppträda som så normala att andra framstår som avvikande. De är intressanta och trevliga så länge de får som de vill (men kan annars snabbt bli högst otrevliga och arroganta): de kan vara charmiga (men också dominerande eller sofistikerat manipulerande, vid behov hotande och skrämmande etc), orädda och företagsamma (men låter gärna andra ta konsekvenser), ha stark impulsivitet och energinivå (de slipper känna efter hur andra har det), spänningssökande (men också rastlösa och lättuttråkade). I familjesammanhang med barn inblandade så kan dessa användas som utpressningsverktyg. De är kompromisslösa i genomförandet av egna mål, men de saknar också självinsikt och i sin inre föreställningsvärld är de själva det lidande offret. Psykopater finns i alla socialgrupper och de tar sig fram i de flesta situationer.

Ex. Enl. [Lövås1999] hör kristna församlingar till de områden, där psykopater har stora möjligheter att utöva sin makt (se kap. 11 i version fr ~1989). En viktig anledning tror han är att psykopaten här med framgång kan kräva kärlek, ödmjukhet och tolerans av mjuka, fina medlemmar, som undervisats i dessa dygder. Ofta hittar den intelligente psykopaten snabbt lämpliga bibelcitat som argumentation.

Kärnan i psykopati anses vara bristande förmåga att känna vad den andre känner, dvs man kan inte lida själv fast man förstår att den andre lider (man är känslokall och saknar alltså affektiv empati; se avsnitt om empati). Förmågan att förstå andra kan alltså vara intakt. Känslor för egen situation saknas heller inte. Psykopater kallas ibland moraliskt färgblinda. De kan också liknas vid rovdjur. Psykopati anses till stor del vara ärftlig. Enl. en studie är komponenten känslokyla till “60% ärftlig".

Psykopaten brukar inte anses behandlingsbar, d.v.s. hens grundpersonlighet kan inte ändras. Däremot kan omgivande kultur påverka psykopatens - liksom allas våra - utåt synliga beteenden. Destruktiva krafter kan uppmuntra personen att fortsätta prioritera mål, som skadar andra. Å andra sidan, om man kan få en person att känna att hen har någon nytta av att bete sig mer empatiskt så kan också - enl. forskaren Karolina Sörman - avvikande beteenden lindras. Se forskning.se Charmen med en psykopat 2017-10, Psykopatisk läggning kan döljas synnerligen väl. Vissa (subkliniska) s.k. “kompenserade” psykopater anar, enl. Lingh, en svaghet hos sig själva. De kan inte förlita sig på affektiv empati (el. eros) som kompass, men deras ego utarbetar ett nästan idiotsäkert moralsystem för varje situation.

Det har föreslagits olika förklaringar till att en viss andel (cirka 2 %?) av populationen är psykopater. Två exempel: Evolutionärt kan det (i genomsnitt) ha varit fördelaktigt för en flock att någon varit helt orädd. En spelteoretisk förklaring är att det kan uppstå stabil jämvikt mellan flertalet individer, som är generösa och har tillit, och ett litet antal skrupelfria individer, som framgångsrikt för egen vinning kan utnyttja tilliten (jämför “sjaskig” Jämvikt i allmänningens dilemma).

_________________________________________