Detta avsnitt är baserat på [Molander1994]: Akvedukten vid Zaghouan - en essä om stat, moral och liberalismens framtid. Tips: Det kan vara en fördel att läsa avsnittet Ex. på spel och strategier först.

Sociala kontrakt

Hur skulle ett perfekt samhällskontrakt kunna se ut? Ett sådant måste ta hänsyn till de sociala mekanismer som styr utvecklingen/spelet efter det att förhandlingarna om kontraktet avslutats. Rimligtvis ser man till att alla har samma förutsättningar när spelet börjar. Sedan kan förutsättningarna förvaltas olika. Några blir jägare, andra samlare etc. Frukterna av individernas arbete måste bytas mellan dem; villkoren för dessa byten måste förhandlas - öppet eller underförstått.

Många filosofer och politiska teoretiker har känt sig kallade att utveckla tankar och teorier om hur individer och stat ska samverka, t ex:

• Hobbes, med mest kända verket Leviathan, 1651. Förespråkar - för att undvika allas krig mot alla - ett socialt kontrakt där en suverän envåldshärskare har makten och i gengäld medborgarna beskyddas.

Hobbes' ideer möttes av stark kritik. Individens frihet inskränks i onödan. Exempel på ideer:

• Locke (1632-1704), "liberalismens fader". Ansåg att medborgarna skulle träffa en fri överenskommelse om en statsmakt, som skulle värna medborgarnas frihet.
• Adam Smith (1723-1790), "nationalekonomins fader", med samhällsekonomi som styrs av "osynliga handen"
• Rousseau, med Det sociala kontraktet, 1762. Förespråkade jämlikt samhälle format av "allmänviljan", där uppfostran var viktig.

Beträffande sociala kontrakt vill jag här flika in hur en 1900-talsfilosof tänkt sig förena frihet med omtanke om de med sämre förutsättningar (ungefär socialliberalism):

• Rawls, med En teori om rättvisa 1971. Rawls anser att ett kontrakts villkor bör utformas så som personer ovetande om sin egen framtida position skulle vilja ha det. Han tror då att personerna - drivna av egenintresse - skulle vilja ordna samhället enl, (i Rawls' prioritetsordning):

1) frihetsprincipen (grundläggande fri- och rättigheter för alla = liberal grundprincip),

2) lika möjligheter (för dom med samma talang och ambition)

3) differensprincipen (inkomstskillnader är bara bra så länge de kan visas gynna de som har det sämst).

I [Molander1994] testas två hypoteser för att garantera ett samhälles sammanhållning:

• Hobbes' envåldshärskarhypotes att våld är nödvändigt
• Lockes liberala hypotes att medborgarnas ömsesidiga nytta av varandra räcker (egennytta)

Per Molander söker svaret med hjälp av spelteori, men tittar också på historiska erfarenheter från länder kring Medelhavet. Nedan följer mitt försök att kort sammanfatta hans resonemang.

Hur undvika allas krig mot alla?

De elementära basbehoven föda, information, trygghet till liv och lem har varit viktiga så länge människan existerat - även när hon var jägare och samlare. Så fort människan började ackumulera ägodelar och egendomsbegreppet behövdes, ökade konfliktrisker och risk för överfall eller våld. Hobbes med sin kontraktsteori trodde att samhället behövde hot om våld i form av i princip en diktator för att kunna vara stabilt. Han utgick pessimistiskt från tre drivkrafter hos människan som leder till konflikter: konkurrensmentalitet, misstro och äregirighet. Att ha dessa utgångspunkter, när man ska analysera samhället, kan ifrågasättas. De tre drifterna kan också etiketteras som strävsamhet, försiktighet och behov av självkänsla och är ju då närmast dygder. Människor är olika; det som är gemensamt är deras flexibilitet.

I vårt moderna samhälle hanterar vi en stor del av problemet att fördela varor och tjänster med hjälp av marknadsekonomi (Adam Smiths "osynliga hand"). Vi försöker med demokratiska medel införa regler och lösa problem som inte marknadsekonomin klarar av. Problemet med asymmetrisk information vid transaktioner i marknadsekonomin löser vi genom pålagda restriktioner och kontroller etc. Vi löser problemet med kollektiva varor och tjänster (i bred betydelse) t ex genom att driva in skatter. Vi har ett rättsmaskineri som ska upprätthålla ordning och minimera behovet av våld. Detta är dock inte trivialt eftersom rättsmaskineriet självt är utsatt för samma dilemman som resten av samhället. Mellan stater brukar vi förhandla fram olika typer av avtal, men där är fortfarande, som bekant, våld och hot om våld en realitet.

Trots alla dessa åtgärder finns det fundamentala problem, som har att göra med att individens egenintresse inte överensstämmer med det allmänna goda. Spelen Fångarnas dilemma med två parter) och Allmänningens dilemma med många parter (se avsnitt Ex. på spel och strategier ovan) är intressant för att modellera interaktionen mellan individer i samhället. Spelen kan tillämpas på en mängd problem som människan sysslat med. Ex på tillämpning av allmänningens dilemma:

• Hur få pendlaren att låta bli ta bilen till jobbet (trots att det är snabbare) och i stället ta bussen så trafiken flyter bättre?
• Hur få medborgaren att inte smita från att betala skatt?
• Försörjningsproblem: t ex hur ska man få fiskaren att hålla sig till sin fiskekvot i st. för att fiska mer så att fiskbeståndet tar slut?
• Försörjningsproblem: hur ska samhället klara av individernas variationer i försörjningsförmåga. En solidaritetsbaserad lösning är ett försörjningssystem där alla bidrar till gemensam pott men också får hjälp vid dåliga tider (och där man också "tar risken" att andra i genomsnitt behöver mer hjälp än man själv ...)
• Miljöproblem: Hur få länder att tillsammans se till att jordklotet funkar för kommande generationer trots att det innebär kostnader för nuvarande generation?

Fångarnas dilemma och allmänningens dilemma kan lösas på väsentligen tre skilda sätt:

1. Egennytta: I några fall genom att individuellt rationellt agerande stämmer med hela gruppens behov. Förutsättningar hyfsade om man förväntar sig att situationen upprepas med samma parter i framtiden
2. Normer: Normtryck (socialt tryck) mot icke-samarbetsbeteende, mot att stjäla etc
3. Tvång på olika sätt för att undvika eller hantera konflikter; använda ekonomisk makt eller ta till våld för att genomdriva vilja etc. Tvång kan vara kostsamt att upprätthålla. Generellt inom stater överlåter vi åt ett rättsmaskineri (lagar, regler, domstolar, poliser) att hantera konflikter.

I många fall som liknar fångarnas dilemma skulle det räcka om parterna avstod från sitt bästa utfall och accepterade sitt näst bästa utfall. Med Hobbes' ansats skulle i stället en suverän instans helt enkelt plocka bort icke-samarbetsalternativen (strategin Hök tas bort för båda parterna ur exemplet fångarnas dilemma, figur 1, i avsnitt Ex. på spel och strategier)! Enl. spelteorin, [Binmore2012], har vi egentligen - om egennytta, normer eller tvång fungerar - modifierade värden i spelmatrisen som även individuellt rationellt leder till effektiva utfall. Då har vi alltså omvandlat t ex "fångarnas dilemma" till ett annat spel. I vilket fall så kan man analysera spelen m hj av spelteorins hjälpmedel.

Den liberala hypotesen är att egennyttan är tillräcklig för samhällets sammanhållning. Hobbes' hypotes är att tvång är nödvändig. Normer hade man förr via religionen; nu med sekulariserat samhälle är förutsättningarna att kunna förlita sig på normer sämre.

Upprepning av fångarnas dilemma med reciprocitet eller generositet

Upprepade fångarnas dilemma (med samma parter) tillsammans med lika-för-lika-strategin (dvs reciprok altruism) kan i princip medföra ett effektivt samspel mellan parter. Men lika-för-lika-strategin (bl a förespråkad i Moseböckerna i Gamla testamentet) är känslig för fel, t ex att samarbete av motpart ibland uppfattas som icke-samarbete. Bland problemen i praktiken ingår också att

a) avvägning nutida vs. framtida nytta är svår ("diskonteringsränta" måste bedömas)

b) beslut normalt fattas under stor osäkerhet (konsekvenser är inte kända)

c) det innebär en kostnad att göra en kalkyl.

En allvarlig inskränkning i de olika studerade varianterna av fångarnas dilemma är alltså att man förutsätter felfrihet i såväl perception av omvärlden som i realisering av beslut. Då ligger en evolutionär modell med stegvisa förbättringar nära tillhands, dvs förhoppningen att (slumpmässigt utvecklade) strategier eller handlingsmönster, som visar sig effektiva, sprids. I praktiken kan man inte vara säker på att nå så långt med sådana strategier utan man kan fastna i lokala jämvikter. Risken är faktiskt att man fastnar i jämvikt med icke-samverkan (se t ex Ex 5 Förtroendespelet i avsnitt Ex. på spel och strategier).

Om lika-för-lika-strategin modifieras till visst mått av generositet (jämför Jesu bergspredikan med “vänd andra kinden till” och förlåtelse) så förbättras situationen. En sådan strategi är effektiv mot mer icke-kooperativa strategier om nivån på generositeten inte sätts för högt. En korrekt tolkning av detta resultat är enl Molander att ett förlåtande handlingssätt i realiteten styrs av egennyttan. Den kräver inte intervention utifrån. Kristendomen blev framåt 300-talet framgångsrik på gr av sin effektiva etik (dvs människan fick ett bättre liv).

Allmänningens dilemma och sjaskig jämvikt

När antalet parter i fångarnas dilemma utökas till fler parter än två blir förutsättningarna sämre. Reciprocitet får svårare att fungera. Generositet, speciellt om den blir lite överdriven, kan konsekvent utnyttjas av skrupelfria individer (som då kan kallas parasiter eller avhoppare). Det krävs ju att samarbetare belönas men avhoppare bestraffas. Det kan vara svårt att skilja ut den senare kategorin. Jag samverkar om tillräckligt många andra gör det (betingat kooperativ strategi). Vad som är tillräckligt varierar. I små grupper typiska för samlar-jägarsamhället hade alla hyfsad information om alla: "Vad tre vet vet alla" (bara två parters vetskap är ett specialfall: vetskapen kan inte spridas vidare av den ene utan att den andre vet om det).

Kan då effektiv jämvikt (eller stabil sammanhållning) uppnås i miljön enl. ovan utan tvång? Individerna handlar på olika sätt: några är obetingat samarbetsvilliga, vissa är obetingat avhoppare. De flesta befinner sig nånstans däremellan. Alla kräver - i alla fall långsiktigt - positivt resultat. Viss blandning av strategier kan leda till flera jämvikter. Är man optimistisk tror man att en kooperativ jämvikt kommer att vinna. Med ett evolutionärt synsätt antas de strategier väljas, som är långsiktigt framgångsrika och därmed belönas. Det finns dock bara en typ av långsiktigt stabil jämvikt:

• Sjaskig jämvikt, som består av en mix av parasitär strategi och betingat kooperativ strategi. En stabil jämvikt kan upprätthållas om de båda strategierna i genomsnitt ger samma avkastning. Den mest effektiva sjaskiga jämvikten är den där de betingat kooperativa individerna tillåter flesta möjliga avhoppare, men ändå får större fördelar (välfärd) än det rena icke-samarbetstillståndet.

Drivkraften till samverkan är alltså att den ger (långsiktigt) större fördelar. Samtidigt skapar större fördelar också en större drivkraft för avhoppare att utnyttja situationen.

För en grov skiss som försöker åskådliggöra hur den stabila, sjaskiga jämvikten kan uppnås, se Jämvikt i allmänn:s dilemma.

Slutsatser

Slutsatsen enl. ovanstående resonemang i [Molander1994] är alltså att långsiktig social sammanhållning inte kan garanteras med frivilligt samarbete baserat på egennytta. Vidare resonemang leder fram till att felet med Hobbes' teori (att våld behövs) inte är att den löser problemet på ett frånstötande sätt; felet är att den inte alls löser problemet. Orsaken är att maktutövningen i sig är utsatt för samma dilemman som resten av samhället. Den kräver ett sanktionssystem mot medborgarna som baseras på information som inte kan hållas korrekt. Legitimiteten minskar. Molander beskriver hur förfallet i romerska riket ledde till sammanbrott. T ex blev skattebördan ojämt fördelad och övermäktig för den krympande grupp som skulle bära den.

Sociala sammanhållningsprojekt har en tendens att vara födelse-dödsprocesser med faser som skulle kunna karakteriseras ungefär som grundande, förvaltning, förskingring. Sluttillståndet blir alltså en sjaskig jämvikt som är ganska likt starttillståndet. Mellan födelse och död kan projekten vara olika varaktiga beroende på i vilken utsträckning beteendemönster befästes i unga år eller institutioner hålls vid liv med hjälp av effektivt utformade incitament för deltagande individer.

Man vill gärna tro att det västerländska samhället - kännetecknat av liberalism och vetenskapligt förhållningssätt - skulle ha unika kvaliteter och vara för evigt. Men även om detta samhälle inte konkurreras ut av andra samhällstyper, så finns det inneboende problem, [Molander1994], s. 126: Gemene mans kunnande om naturvetenskapliga och ekonomiska fundamenta är i själva verket mycket knappt, och respekten för det vetenskapliga förhållningssättet är en tunn fernissa (jämför t.ex. sidan Vetenskap vs. ovetenskap under avsnittet Vetenskap, sanning och makt).

Molander nämner katolska kyrkan som ett av de mera långlivade projekten.

De sammanfattande ganska pessimistiska slutsatserna i [Molander1994] är att långsiktigt stabil social sammanhållning varken kan garanteras med eller utan hot om våld.

Min amatörmässiga tolkning så här långt:

Mänskliga samhällen är ganska sköra. De kan i gynnsamma fall uppnå stabil sammanhållning och sedan behålla sådan rätt länge. Men det är närmare till kaos än vi ofta tror. Vi måste hela tiden hjälpas åt att vidta åtgärder som gör att tolerans och tillit får och bibehåller betryggande marginaler. Bland åtgärderna ingår att öka kunskap om människans konstitution och implementera mekanismer, som gör att vi trots konstitutionen vill agera som "duvor" hellre än "hökar". Se t ex Elinor Ostroms arbete (slutet på sidan Ex. på spel och strategier).

När vi försöker konstruera vårt samhälle måste vi naturligtvis försöka greppa och ta hänsyn till hur den enskildes engagemang påverkas. T ex, när det gäller omfördelningssystem, så får vi inte göra dem på alltför osmart sätt eller gå för långt så att incitamenten dämpas för mycket. Detta är en komplex uppgift. Sisyfosarbetet för att upprätthålla fungerande demokrati beskrev Richard Swartz bra i DN 141011: Demokratins vardagliga mirakel.

_________________________________________