Sammanfattning - H sapiens

(Sammanfattning Homo sapiens - informationsbehandling)

Detta avsnitt innehåller korta sammanfattningar av de olika delavsnitten, som tillsammans utgör temaavsnittet H Sapiens - info-behandling och som infördes 2019-03 (för den som har mycket ont om tid finns längst ner Sammanfattning av sammanfattning, som dock är lite väl komprimerad). Länkar är kontrollerade 2019-03 eller senare. På temaavsnittets startsida finns förutom innehållsförteckning också syfte och läsanvisningar. För källhänvisningar, se både resp. delavsnitt och referensavsnittet.

Människor, Homo, utvecklades för 2.5 miljoner år sen i Afrika. Homo sapiens har funnits i c:a 200 000 år. Avgörande för framgång blev människans förmåga till abstrakt och symboliskt tänkande med start för c:a 50 000 år sen (kognitiva revolutionen). Uppdiktade ordningar baserade på myter ger människan enastående möjligheter att samarbeta i stora grupper, t ex för att bygga upp städer och imperier. Jordbruksrevolutionen för cirka 10 000 år sen gjorde att kosten blev betydligt mer ensidig - baserad på ett fåtal växter och djur (med spannmål startade förfallet av våra tänder, GP 2012). Arten Homo sapiens kunde dock föröka sig exponentiellt. Den vetenskapliga revolutionen från c:a år 1500 innebar en modern vetenskap, som skiljde sig från tidigare kunskapstraditioner på tre sätt: 1. viljan att erkänna okunnighet 2. Observationens och matematikens centrala ställning 3. förvärvande av nya förmågor och ny teknik. Numera förlägger vi kunskap till yttre världen - vi har blivit Homo zappiens. Karakteristiskt för vår tid är också att vår historiskt naturliga biologiska miljö och grund för födointag satts ur spel. Då måste man i st intellektuellt lära sig t ex att man behöver aktivera sig fysiskt och förstå vilka näringsämnen som finns och vilka som är viktiga. Och dessutom styra beteendet. Om detta misslyckas måste dessutom olika genererade sjukdomstillstånd studeras vetenskapligt och lindrande åtgärder vidtas. Åtgärder görs dock bara på så sätt att rådande samhällsordning inte hotas.

Mänskliga hjärnan är kanske det mest komplexa objektet i universum. Den är överlägsen en traditionell dator på t ex att hitta och separera mönster (associationer, korrelation) bland stora mängder data och programmerar sig själv från insignaler i omgivningen. Hjärnans neurala nätverk och dess inlärningsprinciper har blivit en förebild vid utveckling av s.k. djupinlärning inom artificiell intelligens (AI), som innebär att t.ex. språk- och bildbehandling kan implementeras betydligt mer framgångsrikt än med traditionella datalogiska principer. Hjärnan har hög naturligt inbyggd feltolerans med mjuk degradering och ofta återinlärningsmöjligheter. Den förlegade distinktionen mellan arv och miljö, “nature and nurture”, hjälper oss inte alls att förstå hjärnan. I hjärnans maskineri finns mekanismer för att anpassa sig till miljön. Erfarenheter ändrar genernas uttryck i hjärnan. Nya hjärnceller kan också bildas. Helt naturlig variation i en gen är knuten via ömsesidig växelverkan med naturlig variation i nervcellsfunktioner och nätverkande hjärnområden och bestämmer beteenden. Personliga egenskaper och psykologiska funktioner kan vara kopplade till 1000-tals gener, som var och en har en naturlig variation. Denna naturliga variation är helt kompatibelt med att några individer får egenskaper som (rimligt definierade) hamnar i svansarna av normalfördelningar. Lagom stimulerande stress är optimal för vår funktion men social stress leder till nedsatt arbetsminne och kronisk stress medför förändringar i hjärnan.

Arbetsminnet har till uppgift att lagra några få instruktioner om vad vi ska göra en kort stund senare. Syftet med långtidsminnen är att vi ska skapa dem av erfarenheter för att sedan vid behov plocka fram dem för att bättre anpassa oss till framtiden. Minnen används alltså för att konstruera framtidsvisioner, som vi kan handla efter. Minnet av det förgångna är inte statiskt utan anpassas hela tiden i en kreativ process för att passa in i nuvarande livsberättelsen. Människan har generellt en stark tendens att ständigt gå igenom vad som blev rätt eller fel i dåtid och fundera, planera och oroa sig för framtid. Denna rastlöshet hos hjärnan har givetvis behövts för att vara kreativ och anpassa sig till nya situationer och miljöer.

Senare tids forskning har visat att god sömn - där både djupsömn och s.k. REM-sömn är av vital betydelse - stödjer en lång rad hjärnfunktioner genom att nybilda, förstärka, försvaga kopplingar i neurala nätverket: inlärningsförmåga, minnesförmåga, kreativitet, kalibrering av vår känslohjärna.

Man tror ofta att det man hör och ser är en direkt avspegling av verkligheten. Så är det inte. Hjärnan bombarderas med mängder av (delvis ovidkommande) information (som den inte hinner bearbeta) och ändå får den inte alltid veta det den behöver veta. Informationen måste alltså kompletteras med gissningar utförda av s.k. top-down-processer relaterade till förväntningar, tidigare kunskap, genetiskt förberedda och inlärda tendenser. Att försöka se det som händer som en del i ett begripligt sammanhang är viktigt. Speciellt intressant här är att samma typ av gissningar används när vi ska förstå våra kroppssignaler. Även läkeprocesser påverkas av hur samhälle och individer uppfattar och konstruerar bilden av hälsa. Tolkningen kan ha en dramatisk betydelse för hur vi uppfattar kroppssignaler.

En normal frisk hjärna är dessutom fullt kapabel att skapa hallucinationer, d.v.s. uppleva sinnesintryck utan yttre stimuli. Rösterna eller synerna finns på riktigt - i hjärnan. Effektiva sätt att framkalla hallucinationer kan vara sömnbrist eller utestängning av verkliga sinnesintryck. Beroende på vad man i sin kultur fått lära sig om hallucinationer kan upplevelsen ses som svaret på t ex en längtan (eller i alla fall som en förståelig reaktion) eller i stället som en skräckfylld indikation på att man håller på att bli tokig.

Emotioner är i grunden någonting gott som hjälper oss att styra vårt handlande. Emotioner indikerar att något är bra (och gärna kan få upprepas) eller dåligt (och bör ändras). De hjälpte våra förfäder att göra det som behövdes för att överföra gener mellan generationer. Med hjälp av mönstermatchning av en händelse mot tidigare erfarenheter lagrade i minnet kan vi lista ut vad som behöver göras och vilken handling som är relevant. Eftersom känslan visar att den nya händelsen är viktig så lagras den i minnet, dvs i erfarenhetsbanken, inför kommande situationer.

Empati är en helt avgörande förmåga vid social kommunikation, där man behöver förstå den andres behov och känslor. Viktiga aspekter: a) att känna vad den andre känner (affektiv empati); b) att förstå vad den andre känner (kognitiv empati); c) empatisk omtanke eller omsorg (medkänsla). Extrem brist på a) resp. b) är centrala kännetecken på helt separata specifika avvikelser i hjärnans funktionssätt.

Förmågan att reglera sina känslor och förståelse för hur man gör för att andra ska må bra etc har större betydelse för hur det går i livet än intelligenskvot. Känslosignaler är ganska diffusa - de måste precis som signaler från yttre sinnen tolkas. Emotioner kan medföra problem om de finns i för liten eller för hög grad. Ett fruktbart sätt att “bota” känslorelaterade problem kan alltså vara att reglera tolkningen genom att omvärdera det vi upplever.

Placebo kan ge dramatiskt positiva effekter, vilka dock inte lyfts fram så mycket. Subjektiva tankar och känslor har ansetts mindre vetenskapliga och t.o.m. mindre “verkliga” än sådant som är fysiskt mätbart. Detta har medfört att iden om helande tankar och tro har kidnappats av pseudovetenskap inkl cyniska försäljare. Nu börjar vetenskaplig forskning kunna förklara hur hjärnan ser till att vi blir friskare (eller ibland sjukare). Den positiva effekten kallas placebo - motsvarande negativa effekt kallas nocebo. Två huvudmekanismer:

  • förväntan: du tänker att en viss medicin hjälper eftersom medicinen brukar ges mot aktuellt problem och det finns auktoritativ information, t ex i Fass
  • betingning: associativ inlärning, som Pavlov ju utforskade. Har fördelen (eller nackdelen om negativ inlärning) att den funkar utan att man läser Fass, t.ex. på hundar

Det har alltid antagits att man måste ljuga för patienterna för att placebo ska vara effektivt. Några forskare har gjort experiment, som indikerar att detta kan vara fel. Placeboeffekter beror troligen på att vi känner oss säkra och trygga. Våra kroppar avslutar då det akuta försvaret mot hot och kan fokusera på reparation och tillväxt. Vare sig en medicinsk uppmärksamhet är simulerad, alternativ el konventionell, så bidrar den till att övertyga hjärnkretsarna om att vi är älskade och kommer att bli friska. Empatisk omsorg är perfekt för att maximera placeboresponser. Mer forskning skulle behövas men marknadskrafter och även de flesta offentliga medel satsar hellre på konventionell läkemedelsforskning.

Försvarssystem handlar bl a om hur immunsystemet samarbetar med hjärnan för bästa överlevnadsmöjligheter. Ofantliga mängder av mikroorganismer finns som bekant i vår kropp. Immunsystemet bedriver ett ständigt krig mot de mikroorganismer, som är farliga och lyckats ta sig förbi huden. De vita blodkropparna tar hand om dem. När invasionen blir stor så känner hjärnan av inflammationen, som ingår i kroppens motattack och du börjar du känna dig sjuk.

De ämnen som vita blodkropparna upptäcker och tar hand om kallas antigener. Dessa är inte bara mikroorganismer utan kan vara kroppsegna celler. Avvägningar mellan kroppseget och inte, och mellan farligt och ofarligt är ett avancerat och ibland svårt arbete. Det finns risk för ohälsa när reaktioner sker mot fel mål, inte med rätt kraft eller rent av uteblir helt.

Det s.k. ospecifika, medfödda, immunsystemet startar en snabb motattack och äter upp främmande ämnen eller skadliga celler. Men vid behov kopplas också ett mer avancerat immunförsvar in - det adaptiva (förvärvade) immunsystemet. Detta försvar kan bygga upp ett framtida mer specifikt och effektivt skydd. Det är alltså ett minnessystem, som kommer ihåg kroppens erfarenheter av inkräktande mikroorganismer.

Men immunsystemet är ännu smartare än så. Det tar m hj av s.k. cytokiner kontroll över vår hjärna så att även den kan hjälpa till att göra oss friska. Det som inträffar är den s.k. sjukdomsresponsen - ett maskineri som vill få oss att vila ett tag. Sjukdomsresponsen kännetecknas av bl.a. trötthet och ökat sömnbehov, nedstämdhet, ökad smärtkänslighet och minskat intresse för social interaktion. Sjukdomsresponsen är säkert bra under kortare tider. Men kanske inte under längre tid. T ex dagens ofta långvariga situationer med stress och hot i sociala världen knyts till kronisk låggradig inflammation, som alltså leder till dysfunktion och kan lägga sten på börda. Lekander förklarar (i [Lekander2017]) att sjukdomsresponsen bör klassas som en känsla. Därmed bör de generella perspektiven på hjärnans funktionssätt m.a.p. tolkning av signaler och på emotionsreglering kunna hjälpa oss att förstå även sjukdomsresponsen. Sjukdomsresponsen kan alltså felregleras precis som andra känslor.

Varje människa har unika egenskaper baserat på komplex interaktion mellan många bidragande gener och många bidragande miljöfaktorer. Varje egenskap hos en viss individ hamnar då nånstans på ett gråskala (en rimlig approximation brukar vara en s.k.normalfördelning). Variationerna mellan olika människor är helt naturlig och i sin ordning. Det positiva med våra olikheter - förutom att det kan göra livet intressantare - är att vi har en potential att komplettera varandra

Människan vill dock gärna bortse ifrån den glidande skalan för våra egenskaper. Hon vill i stället dela upp - vilket är hennes sätt att sortera och förenkla för sig - sina medmänniskor i kategorier: dum - snäll, frisk - sjuk, med ADHD - utan ADHD o.s.v. Hon har alltså tendens tilldela sina medmänniskor olika förenklande binära identiteter, eftersom det kräver mycket energi att nyansera och försöka förstå på djupet. Dessutom har människan bristande självinsikt och vet då heller inte hur hen uppfattas av andra. Dessa fenomen - tillsammans med att några individer med matematisk nödvändighet ligger ganska långt ut i svansen på fördelningen - kan tyvärr också ibland innebära både bristande funktionellt samarbete och direkt lidande. Lidande kan också på psykosociala nivån sprida sig från person till person

I vårt samhället ingår sociala trygghetssystem som syftar till att bistå oss när olyckliga omständigheter hopar sig och livsproblemen blir övermäktiga, t ex vid ihållande psykosocial stress, traumatiska händelser, arbetslöshet, skador, biologiska sjukdomar etc. Ibland uppstår då också psykiskt ohälsa i så hög grad (“kliniskt signifikant lidande”) att man behöver vård och stöd. Tyvärr - vid närmare skärskådande - synes samhället sedan lång tid tillbaka hantera sådana problem huvudsakligen med hjälp av diagnossystem och medicinska modeller baserade på föreställningar, som är ovetenskapliga och problematiska. Föreställningarna leder till att man i alldeles för hög utsträckning försöker lösa livsproblem med kemiska preparat.


Ex. Den renodlade biomedicinen har tagit fasta på att allt i hjärnan är biologi - även den psykiska nivån (“programvaran”) med tankar och ideer (d.v.s man har ett reduktionistiskt synsätt). Två stora misstag verkar vara dessa:1) Man har bortsett från den starka emergensen, som gör att den psykiska nivån (med undantag för perifera in/ut-delar) är alltför komplex att i detalj förstå från sina beståndsdelar på lägre, neural, nivå (ett annat begrepp i sammanhanget är holism, d.v.s. att summan är större än delarna).2) Man approximerar bort systemperspektivet, d.v.s. att hjärnan ingår i ett system där hjärnans psykiska nivå (“programvaran”) interagerar med extern miljö förutom med hjärnans “maskinvara” och med övrig kropp.Anm. Numera känner annars många till att miljön till väsentlig del programmerar psyket. AI-forskningen har sedan länge och framgångsrikt inspirerats av hjärnans principer för att lära av miljön (m hj av stora mängder inmatade data).

Samtidigt har dock konkreta praktiskt användbara framsteg gjorts inom hjärnforskningen. T ex börjar man nu betydligt bättre förstå hur traumatisk stress resp. lagom stress medför helt olika lagring av minnesdata. I första fallet blir lagringen fragmentarisk utan information om sammanhang. Man förstår hur en individ av överlevnadsskäl kan avskärma medvetandet från svåra upplevelser. Därmed finns numera rimliga och begripliga förklaringsmodeller för hur en rad svåra symtom kan uppstå. Med sådan kunskap kan man lättare överge gamla föreställningar om ursprunglig, obotbar men samtidigt oförstådd biologisk “sjukdom” och i stället framgångsrikt terapeutiskt behandla svåra posttraumatiska symtom (dock okänt hur mycket kunskap psykiatrin har om detta).


Ex. Den under minst 40 år omhuldade föreställningen att det finns en specifik biogenetisk psykisk sjukdom benämnd “schizofreni” förefaller - efter lite research (se t ex not 14 i Psykiska variationer) - vara en vanföreställning av liknande kaliber som den fram till c:a 1500-talet dominerande geocentriska världsbilden (Galieo Galilei, som hade en annan världsbild, ställdes inför inkvisitionens domstol).

Både på samhällsnivå och på individnivå behövs gedigen förståelse för variationerna i människans egenskaper. Hur vi i vårt samhälle sorterar och ger varandra diverse etiketter, diagnoser, bemötanden och behandlingar inom områdena personlighet och stressrelaterad ohälsa är stora frågor. Vilka intressen bestämmer tankemodeller och begreppsvärld? Hur mycket bättre är läget nu jämfört med tidigare århundraden? Vår hantering av frågorna är en indikation på civilisationens kvalitet.

Upplevelsen av medvetande anses vara en av de mest komplicerade företeelserna man kan ge sig på att försöka förstå. Problemet är hur man ska kunna överbrygga gapet mellan subjektiv upplevelse och det som händer på fysisk nivå (i neuroner) i hjärnan. Inom medvetandefilosofin kallas det The hard problem. Douglas Hofstadter är en av dem som redan på 70-talet funderade och skrev om detta i sin bok Gödel, Escher, Bach. Han resonerar bl.a. kring begreppen holism, reduktionism och emergenta fenomen. Han och även Roger Sperry på 60-talet är inne på hypoteser om att hjärnan är organiserad som tilltrasslade hierarkier av processer från mentala, symboliska nivån (med tankar, ideer) till fysiska nivån (med molekyler och nervimpulser). Mentala krafter styr där fysiska nivån lika mycket (eller mer) som fysiska nivån styr den mentala. Ideer orsakar också nya ideer som interagerar i samma hjärna eller i andra hjärnor.

Många efter Hofstadter och Sperry har försökt förstå korrelationen medvetande - hjärnprocesser. Exempel på böcker, som är helt inriktade på att fördjupa sig i “vetenskapens sista stora mysterium” är Susan Blackmores Medvetandet (2005) och Jonathan Lindströms Medvetandets gåta (2013). Båda författarna verkar ha varit ambitiösa och ha plöjt igenom många källor. Båda författarna konstaterar att man inte löst problemet att förstå hur medvetande och subjektiva upplevelser uppstår.

Om man tar hjälp av matematik så finns kanske ett svar som några kan nöja sig med. Jan Scheffel, som är expert på beräkningsfysik på KTH men också har stort intresse för teoretisk filosofi, har ganska nyligen skrivit intressanta artiklar, som går ut på att man inte reduktionistiskt alltid ens i princip kan förstå sammansatta saker från dess beståndsdelar. Mind-body-problemet verkar vara mycket för komplext (d.v.s. med “stark” eller “ontologisk” emergens) för att kunna förklaras. Vissa fenomen kan vi inte formulera teorier för utan vi måste acceptera fenomenen, som de är.

Sammanfattning (av sammanfattning)

Historik. Avgörande för Homo sapiens framgång blev hennes förmåga till abstrakt och symboliskt tänkande med start för c:a 50 000 år. Hon fick alltså förmåga att utbyta tankar inte bara om fysiska verkligheter men även om uppdiktade verkligheter - föreställningar och ideer om städer, imperier etc, som alla kunde tro på. Man kunde då organisera stora projekt. Med jordbruksrevolutionen för cirka 10 000 år sen. började hon dessutom föröka sig exponentiellt. Den vetenskapliga revolutionen från c:a år 1500 innebar att man anammade moderna vetenskapliga principer, som kännetecknades av t ex viljan att erkänna okunnighet, vilket ju är en förutsättning för att skaffa mer insikter.

Hjärnans funktionssätt. Hjärnan är extremt bra på att mönstermatchning (att associera). Ett arbetsminne hjälper oss hålla reda på några få fakta en kort stund. Långtidsminnen lagrar våra erfarenheter, som i sin tur hjälper oss att fatta beslut. I maskineriet finns också mekanismer för att anpassa sig till miljön. Erfarenheter ändrar genernas uttryck och anpassar neurala nätet för att lösa aktuella uppgifter för överlevnad. Man kan uttrycka det som att mänskliga hjärnan programmerar sig själv från insignaler. Informationen - det vi ser och hör eller förnimmer från kroppen (perception, varseblivning) - är ofta ofullständig eller tvetydig (eller ovidkommande) och kompletteras med gissningar utförda av inre hjärnprocesser relaterade till förväntningar och tidigare kunskap. Strävan är att uppleva begripliga sammanhang. Hjärnan har också utrustats med förmåga att ha perception och föreställningar, som är fristående från omgivning eller kropp (utan sådana inga sagor eller tomtar). Viktiga är också känslosignaler, eftersom de styr vårt handlande. De är ganska diffusa - de måste precis som signaler från yttre sinnen tolkas eller regleras.

Förståelse av hjärnans funktionssätt m.a.p. tolkning av signaler från omvärld, kropp och känslor kan generaliseras och hjälpa oss att förstå också andra liknande reaktioner, där signaler modifieras av hjärnans gissningar om huruvida situationen och framtiden bedöms trygg och säker eller inte. Det gäller t ex den s.k. sjukdomsresponsen (där immunsystemet samarbetar med hjärnan) och placeboeffekter.

Lagom stress är optimalt för vår funktion men social stress leder till nedsatt arbetsminne och kronisk stress medför förändringar i hjärnan.

Mind-body-problemet. Kopplingen mellan subjektiv upplevelse och det som händer på fysisk neural kopplingsnivå verkar vara mycket för komplext (“stark emergens”) för att kunna förklaras så att vi begriper.

____________________________________

Detta var den näst sista delan i temaavsnittet H sapiens - informationsbehandling. Här länken till allra sista delen: Referenser H sapiens - informationsbehandling.