Huvudkällor: [Hofstadter1979], [Blackmore2005], [Lindström2013], [Scheffel2018a].

Upplevelsen av medvetande anses vara en av de mest komplicerade företeelserna man kan ge sig på att försöka förstå. Problemet är hur man ska kunna överbrygga gapet mellan subjektiv upplevelse och det som händer på fysisk nivå (neuronnivå el jonkanalnivå etc) i hjärnan. Inom medvetandefilosofin kallas det The hard problem (ett begrepp myntat av David Chalmers, som för övrigt var filosofie doktor under Douglas Hofstadter (känd för boken [Hofstadter1979]) och vars funderingar kring medvetande jag tar upp nedan).

Problemet kan sägas handla om hur vi integrerar olika sinnesintryck till någon slags medveten helhetssyn, som bidrar till att vi kan orientera oss i tillvaron. Vi tar emot t ex ljus för sig och ljud för sig men kan förstå när intrycken har en relation till varandra. Tråkiga fysiska data, t ex ljusfrekvenser, konverteras till något subjektivt upplevbart (“qualia”), t ex blått eller gult.

Jag är fascinerad av hjärnans egenskaper, men min hjärna anar samtidigt att den bara förstått en ytterst liten bråkdel. Allt kommer säkerligen aldrig heller vetenskapsmännens hjärnor att förstå. Vetenskapligt kunskapsläge blir dock bättre och bättre och en del av nu aktuell kunskap verkar snabbt kunna bli föråldrad. Ändå försöker jag som amatör nedan ge min sammanfattande bild (dvs just nu, vid skrivtillfället) baserat på de källor jag anlitat. Mycket är av en hypotetisk karaktär där rimligheten får bedömas. Som medborgare är jag ute efter att försöka få en helhetsbild, som gör det lite lättare att värdera mediers information, t ex rubriksättares rubriker och journalisters ibland lite tillspetsade rapportering av vetenskapliga framgångar.

Avsnittet Mind-body-problemet är uppdelat i följande undersidor:

Tilltrasslade hierarkier

I sin bok Gödel, Escher, Bach (1979) har Douglas Hofstadter sinnrika tankar om hur tankar, medvetande och materia hänger ihop. Han resonerar kring holism, reduktionism och emergens och har en hypotes om tilltrasslade hierarkier (“strange loops”).

Forskningsläge mind-body

Kort genomgång av slutsatser från böcker skrivna av Susan Blackmore (2005) och Jonathan Lindström (2013), vilka båda fördjupat sig i “vetenskapens sista stora mysterium”. Båda konstaterar att medvetandet fortfarande är obegripligt. Som en räddare från ev. fortsatta grubblerier kommer fysikern vid KTH Jan Scheffel med matematik (2018), som ganska övertygande visar att problemet - i viss mening - är olösligt. För den som vill gräva vidare finns dock ett antal länkar.

Biomedicinska implikationer

Kommer neurovetenskapliga forskningen i framtiden leda till att direkta ingrepp på fysiska neuronkopplingsnivån kan bli en genväg till större lycka och förbättrat beteende? Eller ska vi fokusera mer på indirekt påverkan genom att förbättra psykosociala nivån?

Jag är tacksam om du, som ser att jag missuppfattat något väsentligt sakförhållande nedan, mailar mig (email@leifklofver.se).

_____________________________