Not 14b Trauma & anknytning

Anknytningsperspektiv på trauman



Nine times out of 10, the story behind the misbehavior won`t make you angry: it will break your heart. Annette Breaux
Denna undersida (= not 14b) är länkad från ex 11 under punkt 7 Några provisoriska slutsatser/ Stressreaktioner på sidan Psykiska variationer. Den senare sidan ingår i sin tur i temaområdet Homo sapiens - informationsbehandling, som infördes på webbplatsen 2019-03. Länkar nedan är kontrollerade 2019-12 eller senare. Allmänna läsanvisningar finns långt ner på temaområdets startsida. Synpunkter är som alltid välkomna.

Huvudsakliga källor:

Anknytningsteorin (attachment theory)

År 1950 fick den brittiske psykiatern och psykologen John Bowlby uppdrag från WHO att ta reda på vad överdödligheten hos föräldralösa barn på barnhemmen efter 2:a världskriget berodde på. Bowlby studerade frågan och kom fram till den på den tiden kontroversiella slutsatsen att barnen dog av brist på kärlek. Han utvecklade också en teori som gav rimlig förklaring till varför - anknytningsteorin. Denna visar att anknytningen till förälder inte primärt beror på att föräldern ger barnet mat (skafferiteorin) - en åsikt som då dominerande psykologiska teorier, t ex behaviorismen. I stället är relationen till anknytningspersonen det primära; matningen spelar marginell roll.

Människobarnet föds alltså med ett relationellt motivationssystem, anknytningssystemet, som driver oss till starkt känslomässigt band till primär vårdnadshavare. Drivkraften finner vi i evolutionsbiologin:

Hjärnan strävar efter att försätta sin ägare i omständigheter som liknar dem som fick ägarens förfäder att reproducera sig. (Citat från Steven Pinker)

Anknytningsbeteendet med dess starka överlevnadsvärde har finslipats under årmiljoner. I stort sett bara de senaste c:a 10 000 år - storleksordningen c:a 1 % av vår utvecklingstid - har vi haft ett bofast bondesamhälle. Resten av tiden har våra förfäder flyttat runt som nomader. Enda chansen för ungarna att uppnå trygghet har varit att hålla sig fysiskt nära en anknytningsperson. Två hörnpelare i anknytningsteorin:

    • Rädsloreaktioner är dubbelriktade: de för oss bort från det som skrämmer oss och till det som gör oss trygga.

    • När vi föds är det hjärnans äldre delar som är i drift. Det innebär att det då bara är anknytningsrelationen, som kan ge oss trygghet.

Genetisk förväntan är alltså att gruppen driver på afrikanska savannen. Om ungen kommer bort från mamman så är det kört inom en timme. Återupprättad närhet reglerar ner rädslan och ungen kan åter prioritera att nyfiket utforska världen.

På s 28+ beskrivs pedagogiskt och lite förenklat människan som bestående av två inre personer, som har olika roller men normalt sett samarbetar med varandra:

    • Överlevnadspersonen (“ÖP” nedan), som styrs av gamla delen av hjärnan, övervakar ständigt hur kroppen mår och vill med alla medel skydda vår fysiska överlevnad. Kort sagt leta efter hot och ta dig levande ur akuta kriser. ÖP har dock ingen tankeförmåga och kan inte förstå vare sina egna eller andras känslor.

    • Vardagspersonen (“VP” nedan), som styrs av senare avancerade delar av hjärnan, gör det möjligt att inte bara uppfatta och reglera ÖP:s känslor, utan också styra allt det som inte handlar om akut fara: reflektera, hantera relationer, planera inför framtiden, fixa mat etc. Obs! Som nyfödd har du ingen VP som kan hjälpa ÖP att reglera sina känslor. Alla obehag är då allvarliga hot.

I mycket allvarliga akuta situationer larmar ÖP, försätter VP i viloläge, och tar över styrningen helt. Din hjärnan hoppar miljoner år tillbaka i utvecklingen till ett beteende precis som det ett hotat djur visar upp. Stresshormoner gör att du får oanade krafter, känslorna bestämmer hur du agerar, men du tänker inte.

    • ÖP:s känslostyrda handlingsplan har följande möjliga aktiviteter på sitt program: hypervaksamhet, flykt, rörelsefrysning, kamp, underkastelse/ smärtbedövning.

För att VP ska utvecklas krävs nära känslomässig kontakt med minst en vuxen. Om denna samtidigt skrämmer eller skadar dig kan VP inte utvecklas fullt ut. Risken är då att - även när vi blir vuxna - den starkare ÖP styr oss fast det inte skulle behövas. Det blir jobbigt när ÖP:s känslostyrda handlingsplan dominerar även till vardags.

Den trygga basen - inte alltid så trygg

När du tagit dig ur mammas mage söker du snabbt ögonkontakt för att skapa känslomässig bindning. Detta anknytningsbeteende följs av flera: gråt, leenden, joller, imitation, klängighet etc. Du knyter an till den vuxne; den vuxne binder sig till dig. Relationen hjälper dig att börja utveckla din VP. Under första 2 - 3 månader funkar vilka vuxna som helt. När du är 4 - 5 månader fokuserar du på dem som tar hand om dig oftast. När du är 7 - 8 månader startar ny fas präglad av konflikten mellan nyfikenhet och rädsla.

Barnet behöver alltså sina föräldrar som en trygg bas, som alltid är tillgänglig vid behov och uppmuntrar nyfikenheten. En annan viktig roll för föräldern är att agera ställföreträdande VP. Det är ju föräldern som förstår hur känslor uppkommer och kan förändras av olika handlingar. En dag är barnets egen VP förhoppnngsvis så stark att hen kan trösta sig själv och välja bra tankar och handlingar så att känslan regleras (affektreglering).

Vid experiment på 50-talet (främmandesituationen, strange situation, förklarat på sid. 39+) kategoriserade Bowlbys kollega Mary Ainsworth tre anknytningsmönster - alla med förutsättning att barnet hade hyfsad tillgång till förälder. Alla tre mönstren betecknas som organiserade eftersom de är adekvata responser på förälderns beteende och för att egen fungerande VP kommer att kunna byggas upp.

    • Trygg anknytning med tillit och tankar och känslor i samspel. Gynnar bra vuxenliv.

    • Otrygg-undvikande anknytning. Föräldern har tydligt markerat att hen tycker barnet är jobbigt och vill att hen ska klara sig mer själv. Barnet håller då distansen och undviker att visa sitt kontaktbehov så ofta. Strategin avser säkerställa att föräldern är tillgänglig när hen verkligen behöver hjälp. Barnet kommer som vuxen att förlita sig mer på tankar än känslor. VP och ÖP samarbetar trots allt tillräckligt bra för chans till ett bra vuxenliv.

    • Otrygg-ambivalent anknytning: Föräldern har gett massor av närhet men det har inte varit barnets behov som styrt utan förälderns varierande lust. Barnets strategi är att mer el mindre ständigt visa att hen behöver hjälp. Hen gråter och gnäller. Som vuxen är känslorelationer viktiga och hen känner sig inte så trygg på egen hand. Men hen har ändå stor chans leva bra liv.

Desorganiserad anknytning

Ainsworth upptäckte vid experimenten under främmandesituationen att vissa barn inte passade in i något av de tre organiserade mönstren ovan. De backade mot föräldern, närmade sig i cirkelrörelse, avbröt sig i rörelsen etc. Beteendet betecknades som oklassificerbart men på 80-talet började Ainsworths elev Mary Main, titta närmare på undanlagda filmer från experiementen. Main utarbetade också en semistrukturerad föräldraintervju (Adult Attachment Interview). Ett fjärde anknytningsmönster kallad desorganiserad anknytning definierades.

De märkliga beteendena visade sig uppstå när hot hade kommit från den omsorgsperson som eg. skulle vara barnets trygga bas. Ett barns medfödda anknytningssystem är inte förberett för en situation där ÖP vill fly från omsorgspersonen men anknytningsinstinkter söker sig till samma person, som ju skulle vara den trygga basen. VP förblir då outvecklad. ÖP behåller sin oreglerade känslighet, kanske också sen barnet blivit en vuxen.

För en person med desorganiserad anknytning finns helt enkelt inget fungerande system för att reglera känslor. ÖP får själv ta över styrningen vid jobbiga känslotillstånd. Som vuxen har man tillgång till en bräcklig VP och en mycket överkänslig ÖP. En lösning då kan vara att undvika sådana situationer som får ÖP att ta över. Det gäller situationer som associeras till de smärtfyllda upplevelserna i det förflutna. Detta undvikande är ett hårt jobb. Oftast är vi omedvetna om associationen som utlöst känslorna. Det är fullt möjligt att leva ett helt liv utan att förstå sambanden.

Oftast visade sig de desorganiserade barnen komma från familjer med sociala problem men en hel del av barnen kom från hem där ekonomin var god och där varken fysiskt våld, missbruk eller psykiska sjukdomar förekom.

Nödbromsen: dissociation (bortkoppling)

Desorganiserad anknytning uppstår alltså när den anknytningsperson som ska vara barnets yttersta trygghet mot världens faror själv är kärlekslös och en källa till skräck. Barnet dras mellan impulser att samtidigt närma sig till och fjärma sig från föräldern. I vuxenlivet är det lätt att olika situationer av stress och osäkerhet associeras till minnen av barndomens skräck. Undvikande av dessa situationer kan då bli en huvudstrategi, som begränsar livet. Vissa smärtsamma minnen kan dock vara så starka att vi inte kommer undan med att försöka undvika. Då finns en metod som vi omedvetet kan ta till för att skydda oss: dissociation (= bortkoppling); se s 61+. Detta är motsatsen till association. Vi stänger av våra känslor. Det innebär att ÖP tar till den metod som eg. ska användas då vi gett upp hoppet om att t ex komma undan ett hungrigt lejon. Dvs ÖP:s program för överlevnad satsar på sista tänkbara utvägen: kapitulation/ smärtbedövning. Vi kan lära oss att fly in i sådana dissociativa tillstånd för att stå ut med vardagen. Det kan t ex handla om familjer där det råder stor känslokyla. Dissociationen är inte bara ett försvar mot omvärlden utan mot de känslor som finns inom oss och som vi inte lärt oss reglera.

På sid. 65+ beskrivs några exempel på vuxna människors beteende när de som barn utvecklat en desorganiserad anknytning.

Anm: Anknytningsmönster hos vuxna kan alltså mätas med hjälp av semistrukturerade intervjuer (se attachment measures). De med desorganiserad anknytning uppvisar (definitionsmässigt) motstridiga perspektiv på sin barndom. T ex kan den intervjuade ena stunden tala idealiserande om den tidigare omsorgspersonen och strax efter uppvisa stark ilska mot denne. Detta anses bero på att traumaminnen lagrats in annorlunda och inte integrerats med livsberättelsen (se t ex minne och inlärning, ex 5).

Trauma kan medföra överkänsligt hotsystem

Man kan ha haft en hyfsad barndom och ha utvecklat en organiserad anknytning före 6 års ålder och ha börjat utveckla en fungerande VP. Skrämmande upplevelser under uppväxt eller vuxenliv kan ändå leda till att samarbete mellan VP och ÖP bryter samman. Man säger att vi drabbas av ett trauma. Ett trauma kan få effekter som är väldigt lika dem som den desorganiserade anknytningen ger, särskilt om traumat drabbar oss under uppväxten. Den som tidigare varit trygg och haft god förmåga hantera känslor, får då en överkänslig ÖP och en försvagad VP. Detta kan leda till samma problem som vid desorganiserad anknytning, t ex häftigt humör, depression, sömnproblem, relationsproblem. Det som avgör om du traumatiseras eller inte är om du lyckas få dina två inre personer att samarbeta som ett sammanhållet system.

På 1800-talet beskrev militärläkare soldaters problem som “krigströtthet”. “Feghet” var en typisk attityd. Under 2:a världskriget förstod man bättre hur människans psykiska och biologiska försvarssystem fungerar. 98% av soldaterna som tvingats delta i strider fick psykiska problem. Frågan var aktuell igen på 70-talet med Vietnamkriget. Idag talar vi om PTSD = samlingsnamn på symtom som följer av traumatisering. PTSD blev erkänt av DSM som diagnos 1980; av WHO 1992.

Idag vet vi att trauman uppstå om något väcker intensiv rädsla och samtidigt hjälplöshet. Hot som vi varken kan fly från eller slåss mot medför att ÖP och VP agerar var för sig och vi blir överkänsliga för rädsla. Risken ökar om upplevelsen

    • orsakas av människa snarare än av djur eller natur

    • upprepas över tid

    • orsakas av någon som står oss nära

Desorganiserad anknytning kan betraktas som en allvarlig typ av traumatisering. Skillnaden mellan sådana anknytningstrauman och trauman senare under uppväxt eller vuxenliv är att anknytningstraumat sker så tidigt att vi inte hunnit utveckla en fungerande VP. Senare trauman slår sönder existerande samarbete VP - ÖP. I båda fallen får vi försöka leva livet med en överkänslig ÖP.

Det är egentligen bara tidpunkten när vi har svåra upplevelser som bestämmer vad vi kallar det: d.v.s. i småbarnsåren riskeras desorganiserad anknytning; senare under uppväxten trauma. Ju äldre vi är desto starkare upplevelser behövs för att utlösa trauma. Omsorgspersoner som försöker reparera skada genom att förklara och be om ursäkt för övergrepp tycks inte skada barnen lika mycket som om omsorgspersonen låtsas som att inget hänt. Några forskare säger att denna ursäkt är avgörande för om det lilla barnet utvecklar desorganiserad anknytning (sid. 101).

På sid. 84+ beskrivs två exempel på vuxna människors beteende när de som barn varit med om trauman i skolåldern.

Lästips

Anders Broberg har både klinisk erfarenhet och har forskat om hur barn och tonåringar påverkas av olika livshändelser. I stället för att fixera sig vid begreppen psykisk sjukdom och specifika diagnoser, så har han beskrivit psykisk ohälsa hos barn som ”utveckling på avvägar”. Han verkar vara erkänd inom psykologiforskningen - han var en av tre finalister till stora psykologpriset 2014; se Finalist Anders Broberg. Här två av hans artiklar från 90-talet när området fortfarande inte var så känt:

Tor Wennerberg skrev 2010 en bok som varit ett viktigt underlag till [Josefsson&Linge2011]: Vi är våra relationer - om anknytning, trauma och disssociation (kort utdrag här; vänder sig mest till fackfolk; har ej läst boken). Här tre artiklar från Wennerberg:

Fler länkar:


En explorativ studie (d.v.s. ung. “förstudie”) som hos ett antal studenter med barndomstrauman med hjälp av intervjuer och skattningsformulär försöker mäta korrelationer mellan mentaliseringsförmåga (se not 13), emotionsregleringsförmåga och grad av ointegrerat trauma. Teoretiskt antagande är bl.a. att god mentaliseringsförmåga (ungefär: förmåga att reflektera över mentala tillstånd) ökar möjligheter att integrera trauman i livsberättelsen. Barn anses också behöva hjälp av mentaliseringskompetent förälder etc. för att kunna reflektera över, begripliggöra och integrera traumat (vilket ju tyvärr inte fungerar om föräldern själv är inblandad i och förnekar det kanske långvariga och komplexa traumat). Risken är annars att trauman isoleras i form av dissociation (se not 14b/1), som ju ofta innebär ångest, mardrömmar, flashbacks etc. Studien bekräftar samband mellan förmåga att mentalisera och integrationsgrad genom att visa signifikant korrelation mellan dessa båda variabler. Det gick förstås inte att i studien visa orsakssambanden men de anses vara ömsesidiga. Således medför troligen ointegrerat trauma (liksom skador från läkemedel, not 15) försämrad förmåga att mentalisera. Det antas i vilket fall att behandling som ökar den traumatiserades mentaliseringsförmåga kan förbättra integreringen av traumat. Även ökad mentaliseringsförmåga hos vårdnadshavare kan vara viktig.Anm. Jag som amatör i sammanhanget ska väl inte uttala mig men jag finner insiktsfulla resonemang i uppsatsen!

Stein använder anknytningsteorin för att förklara den psykologiska dynamiken i sekter. En karismatisk och manipulativ ledare, som själv har desorganiserat anknytningsmönster, kan skapa ett desorganiserat mönster hos sina följare. Deras ev. tidigare stabila mönster kan alltså raseras. Det handlar om att följarna knyter an till ledaren med hjälp av dennes förmåga att berömma, uppmuntra och skydda. Men samtidigt att skrämma, hota och isolera, vilket resulterar i förvirring och dissociation och därmed oförmåga att tänka klart kring situationen. Ofta är behovet av närhet till ledaren en större kraft än förmågan att undvika hoten. Samma mekanismer finns förstås i andra sammanhang - från familjer till diktaturstater.

______________________________________


Not 14b/1: Enl. Wennerberg kan mentaliseringsförmåga teoretiskt betraktas som dissociationens motsats.______________________________________
Vidare till not 14 Trauma vs. schizofreni eller not 15 Terapi vs. läkemedel eller tillbaka till överordnad sida: Psykiska variationer______________________________________
Man kan börja tänka på trauma och närhet i mänskliga relationer som begrepp som står i omvänd proportion till varandra.Psykolog Susan Coates (saxat i Wennerberg, Psykologtidningen 12/2008)