Vad är återkoppling (feedback)?
Återkoppling är en fundamental reglerprincip i alla komplexa system. Se wikipedia: Feedback, som berör återkoppling (loopar) i olika sammanhang: biologi, klimat, styrsystem, elektronik, ekonomi etc. Återkoppling innebär att utsignal från ett system kan matas tillbaka till sig självt som en del av insignalen.
Exempel på återkoppling på psykosocial nivå. Thomas Scheff, Psychology today 2009: The emotional/relational world . Scheff fann i sina studier att skamloopar är grundläggande orsaker till depression och våld. Alltså t ex (ungefär): skam => vrede => mer skam => mer vrede => …. => våld.
(Scheff har också arbetat med s.k. Labeling theory.).
Resonemang kring orsak och verkan är inte triviala i återkopplade system. Beroende på om återkopplingen är s.k. negativ eller positiv och beroende på insignalens karaktär och signalfördröjningar och parametervärden etc. så kan väldigt olika egenskaper hos utsignalen erhållas: snabbt eller långsamt svar på insignalen, olika bra hantering av störningar, stabilitet, självsvängning o.s.v. För enklare system finns effektiva analysmetoder tillgängliga. Komplexa system med många komponenter och många loopar är mycket svåra att analysera. Har komponenterna - som för hjärnan - dessutom väsentligen okända och föränderliga egenskaper så är systemet, förmodar jag, omöjligt att analysera.
Grov skiss över känsloreglering via återkopplingsmekanismer i hjärnan
[Lekander2018], s 171. Emotioner styr hur vi tolkar både omvärld och inre värld, Vi människor låter hanteringen av våra hot påverkas av förväntningar och språk. Inte konstigt att det finns potential för felreglering. Och givetvis finns det individuella skillnader mellan olika människor beroende på arv, miljö, kultur etc.
Obs! Nedanstående exempel visar bara en grov hypotetisk reglerteknisk skiss för att försöka åskådliggöra principer för känsloreglering (som ju är av fundamental betydelse för mänskliga relationer). Själv har jag mycket begränsad kunskap om detaljer i hjärnans funktionssätt. Jag tar gärna emot synpunkter på email@leifklofver.se på nedanstående.
Nedan alltså en enormt förenklad skiss från en amatör, men som som jag ändå hoppas ger en betydligt mer fruktbar förståelse för mekanismerna än en modell där hjärnfunktioner antas ha endera av två lägen: sjuk eller frisk. Exemplet ska ses som en i någon mån förklarande teknisk illustration - det gör ej anspråk på att i detaljer stämma vare sig med verkligheten eller vetenskapens mest aktuella kunskapsläge.
Antaganden om hjärnans känsloreglerande delar:
amygdala = känslohjärnan (troligen kan man egentligen se amygdala som noden i ett komplext nätverk för att processa känslor och med koppling till många andra funktionella enheter)
PFC = prefrontala cortex = del av pannloben; har hand om förnuft och tänkande
amygdala uppfattar initialt viss yttre larmsignal (medför ångest, hjärtat klappar hårdare, man svettas etc). Amygdala är upptränad av erfarenheter att vikta larmet upp eller ner längs glidande skala beroende på erfarenheter. Signalen kan alltså vara mer eller mindre dämpad eller förstärkt. Amygdalas vill ev. handla på direkten men förhoppningsvis skickar hen viktade signalen vidare till PFC för en tolkning/bedömning.
PFC gör en viss erfarenhetsbaserad (inlärd) tolkning, där tolkade hotnivån ligger nånstans på en glidande skala. Extremvärden: hotnivån är stor: “detta är mycket farligt” (=> s.k. positiv förstärkning), hotnivån är låg “detta är alls inget farligt” (negativ förstärkning). Den nu både tolkade och viktade signalen returneras till amygdala. Kroppen känner då ökade eller minskade kroppsreaktioner. Hotet känns antingen större eller mindre.
Signaler antages gå runt i denna loop mellan amygdala och PFC. Se figur nedan, som dock har fler återkopplingar än beskrivet ovan och därmed antyder att verkligheten är mer komplex.
Figur. Provisorisk ev. tänkbar grovt förenklad principskiss av återkoppling av larmsignaler i hjärnan.
Obs utsignal i form av handling (beteende) är ej utritad i figuren ovan (antages utlöst via amygdala om akut; via PFC om eftertänksamt). Den yttre loopen mellan omgivande miljö och hjärnan finns därmed ej utritad. Ej heller har ritats ut samband yttre larmsignal - programmering. Larmsignalen är ju en erfarenhet, som utgör en del av långsiktig programmering!
Utfall 1, positiv återkoppling som tenderar accelerera processen (kan ge instabilt system; jämför rundgång i förstärkaranläggning med mikrofon och högtalare nära varandra). PFC grubblar och förstärker hotbilden och amygdala känner hotet i ökande grad etc. PFC och amygdala eggar alltså upp varandra. Ångest trappas upp och blir till sist outhärdligt smärtsam (i vardagligt tal uttrycker vi ofta sådana cirkulära fenomen som "onda cirklar"). Slutlig utsignal kan bli plötslig panikkänsla (som dock minskar efter en stund - tillgänglig energi är begränsad) och ingen adekvat handling utförs (jo egentligen: en klok omgivning kan antagligen svara adekvat på paniksignalen och trösta och lugna ner den drabbade)
Anm 1. Det behöver inte vara fel på amygdala eller PFC i sig men systemen kan vara olika känsliga från början och olämpliga parametervärden kan ha programmerats in från erfarenheter i miljön.
Anm. 2. En panikerfarenhet är skrämmande och utan efterföljande omprogrammering etsar den sig fast i minnet. Vid nästa hottillfälle är då viktnings- och tolkningsparametrarna ytterligare uppskruvade och paniken kan få ökad tendens att komma. Ev. har personen förra gången i st för omprogrammering fått medicin som snabbt och generellt dämpat signaleringen och därmed återkopplingen och alltså fått lära sig att detta hjälper. Denna erfarenhet läggs alltså då in i programmet.
Anm. 3. I en omprogrammering kan ingå att identifiera egentliga orsaksfaktorer bakom paniken och att åtgärda dessa faktorer, t ex att ändra tankesätt och miljö.
Utfall 2, negativ återkoppling, som tenderar att sakta ner och stabilisera processen: retursignalen från PFC till amygdala dämpar på gr av upprepade goda erfarenheter i trygg miljö känsla av hot och gör reglerprocessen stabil. Resultat: adekvat handling eller ingen handling alls.
_______________________________________
_______________________________________
Lästips:
Åsa Nilsonne, 2017: Processen, kapitlet När jag själv fick panik och vad jag gjorde då. Åsa Nilsonne är inte bara vanlig människa med vanliga hjärnfunktioner utan dessutom både kriminalromanförfattare och bl.a. självständigt tänkande psykiater.
Carey et al, 2014: A biopsychosocial model based on negative feedback and control. En ingång till att studera återkopplingsmekanismers fundamentala roll för att reglera livsprocesser både på biologisk och psykosocial nivå. Hjälper oss bl.a. att tekniskt förstå att det kan bli principiellt fel om man vid problem primärt fokuserar på symtomeliminering, eftersom man då stör regleringen.