Fantasi och hallucinationer
Den ide som inte är orimlig från början finns det inget hopp för.Albert Einstein
Einstein ska ha hävdat att fantasi är viktigare än kunskap. Det må vara en myt men det ligger nog en hel del i det (kunskap är ju begränsat till det vi redan vet). Enl. [Set_et_al2013], s 122, är vår fantasi eller föreställningsförmåga troligen nära kopplad till våra sinnen och utnyttjar samma hjärnregioner (not 1).
En normal frisk hjärna är fullt kapabel att skapa hallucinationer, d.v.s. uppleva sinnesintryck utan yttre stimuli (not 2). Sådana är - enl. en studie redovisad i jamapsychiatry 2015 (sammanfattad i f&f 2015) - vanligare än vad man tidigare trott. Man hade intervjuat 31 000 deltagare varav 1800 någon gång haft hallucinationer. De flesta har inte haft några psykiska besvär.
Detta är alltså alls inget konstigt. Rösterna eller synerna finns på riktigt - i hjärnan. Fenomenen har man känt till i alla tider. Olika typer av stress kan medföra hallucinationer. Effektiva sätt kan vara sömnbrist eller utestängning av verkliga sinnesintryck. De kan också framkallas av organiska (kroppsliga, somatiska) eller toxiska (mediciner eller andra kemikalier) orsaker. Orsakerna är ofta uppenbara men kan ibland behöva utredas (så att symtomen vid behov ges förklarande etikett och därmed adekvat behandling). Innehållet i hallucinationer är ofta kopplat till kultur och erfarenheter.
Exempel:
Mystiker eller djupt religiösa personer i kristna församlingar kan höra en gudomlig men mycket konkret röst (profetians gåva; se dagen.se 2009-01)
Många som förlorat nära person eller ett husdjur kan reagera med hallucinationer (eller ibland illusioner, dvs feltolkning av sinnesintryck). En änka, som förlorat sin partner, kan plötsligt höra honom ropa. Eller samtala med honom eller se honom (änkesyner).
[Engquist2013]. I en krisartad livssituation med stimuli som upplevs obegripliga, tvetydiga, skrämmande och hotande kan innehållet i hallucinationer vara ytterst obehagligt. Man har förlorat tillit till omgivningen. Om det är omöjligt att hitta vettig tolkning av stimuli tillkommer då ibland det som i rådande kultur kan kallas vanföreställningar. Dvs man fantiserar ihop en värld som ur individens perspektiv känns mer sammanhängande, men som kanske inte delas av någon annan. Sjukdomsklassning ligger då nära. Möjligheten består i stället i att förtroende och tillit till omgivning byggs upp på nytt. Forskning, se not 3. (Observera att enl. rådande biomedicinska paradigm väljer ofta vårt västerländska samhälle att betrakta vanföreställningar, som att man drabbats av en sjukdom.)
Den som har föreställningen att hen har full kontroll över sitt fantasiliv har glömt hur det var att gå ensam i mörka skogen under natten.
[Walker2018] På 60-talet gjordes experiment, där man berövande unga vuxna deras REM-sömn (drömsömn). Redan tredje dagen såg och hörde många deltagare saker, som inte var verkliga.
Beroende på vad man i sin kultur fått lära sig om hallucinationer kan upplevelsen ses som svaret på t ex en längtan (eller i alla fall som en förståelig reaktion) eller i stället som en skräckfylld indikation på att man håller på att bli tokig. Gissa vilken tolkning som är hälsosammast!
Ex (tillägg infört 2019-08): Fil.dr Ekaterina Netchitailova har intresserat sig för hur olika yttringar av människans psyke har medikaliserats och placerats i domänen “mental ohälsa”. Se hennes personliga text, som visar ett alternativt perspektiv, här. Försök att kort sammanfatta:
Ekaterina har själv tendens att ibland gå in i en “parallell verklighet”. Hon besökte för ett antal år sen psykiatrin när hon tyckte hon gick lite långt in i denna inre verklighet. Läkarna förklarade då att hon hade en “psykos” och gav henne diagnosen “bipolär sjukdom” och massiv medicindos (som hon avslutade). Hon fick alltså lära sig att hon drabbats av “mental ohälsa” och bibringades en föreställning om svår, kronisk sjukdom och förkortad livslängd. Två år senare såg hon tröstande änglar och duvor etc i parallella verkligheten. Men hon hade ju fått lära sig att detta var farliga symtom, fick panik och sökte hjälp, fick stor dos medicin igen. Medicinen fick glädjedödande, invalidiserande effekter på henne. Hon började förstå sammanhangen och också hur begrepp, som vi alla hör och sprider vidare, skadar. Nu lämnar hon inte längre sitt liv i psykiatrins händer (“vore död i så fall”) utan har lärt sig att ta hand om sig själv. Hon har lärt sig att det var sömnen hon behövde ta hand om och säger att hon också njuter av att - på ett sätt hon själv kontrollerar - ha en ingång in i den andliga världen.I sitt Tedtalk 2017 How_your_brain_hallucinates_your_conscious_reality beskriver Anil Seth hur våra perceptioner är just gissningar som hjärnan gör utifrån mer eller mindre bristfällig information. Gissningarna kan alltså sägas vara hallucinationer. Vi hallucinerar egentligen hela tiden men när vi är överens om en hallucination (om vi t ex båda tycker att vi ser en stol) kallas det verklighet. Om vi inte är överens brukar vi säga att den andre har en vanföreställning.
Oliver Sachs ger oss i sitt Tedtalk 2009 med insikt och empati för sina patienter en inblick i hur hjärnans maskineri själv kan skapa röster eller bilder om utifrån kommande information är bristfällig. Många med synnedsättning har enl. Sachs troligen hallucinationer men vågar inte berätta det för någon, eftersom man riskerar betraktas som galen.
Hypotes: Korrelation mellan kreativitet och benägenhet för hallucinationer?
Min lekmannamässiga hypotes är att kreativitet och förmåga till hallucinationer båda skulle kunna vara kopplade till att hjärnans associationsförmåga och fantasi är mer avancerad och djärv än medel. Detta skulle i så fall kunna beror på starkare nervcellskopplingar mellan vissa områden i hjärnan. Kanske är hypotesen för dålig för att den ska vara värd att lägga ner resurser på att testa?
Anm. Kreativitet har antagligen flera nödvändiga komponenter, bl.a. ett bra arbetsminne och kunskap. Motivationsskapande tillståndet flow verkar också kunna vara intressant i sammanhanget.