Detta avsnitt ingår som en del i temaavsnittet Homo Sapiens - informationsbehandling, som infördes 2019-03. Psykiska (mentala) egenskapsvariationer är ett synnerligen omfattande område. Det handlar om komplexa processer, som påverkar livsviktiga relationer mellan människor. Kunskapen går starkt framåt men verkar ännu inte vara tillräckligt vetenskapligt grundad och begrepp (kategorier) förefaller ibland vara oprecist och tveksamt definierade (ändå hanterar vi begrepp, som om de vore exakta och stod för självklara entiteter). Nedan skrapar jag bara på ytan av området men hoppas - trots att jag är amatör - bibringa viss förståelse för individens unicitet och de stora naturliga variationerna, som finns mellan individer (se not 0).

Översikt över innehåll:

1. Variationer ger människan fördelar. Exempel på egenskaper som kompletterar varandra.

2. Variationer är naturliga … Egenskaper - medfödda och förvärvade - är dimensionella, d.v.s. kan antas fördelade i gråskala.

3. … men människan delar gärna upp i kategorier för att förenkla sin tillvaro. Exempel.

4. Hur förstår vi oss själva och varandra? Empati och kunskap; brist på självinsikt.

5. Diagnosmodell för livsproblem ovetenskaplig och problematisk. Diagnosbibeln DSM, biomedicinsk modell och tillhörande föreställning. Varför så dålig progress?

6. Vi påverkar varandras egenskaper och tillstånd. Spridning på psykosocial nivå. Exempel på besvärliga avvikelser.

7. Några provisoriska slutsatser om psykiska variationer. Personlighetsvariationer - naturliga, ibland ovanliga - tillsammans med stressorer påverkar välbefinnande och funktion. Varför är psykosocial modell mer adekvat än biomedicinsk?
   _____________________________

8. Fotnoter med fördjupningar. Bl.a. försök att exemplifiera vad av samhället namngivna variationer och “avvikelser” innebär. Vissa fotnoter är ganska omfattande och finns på separata undersidor: Not 2 Högkänslighet; Not 8 Autism; Not 9 Psykopater; Not 12 Pat. narcissister; Not 13 Mentalisering; Not 14 Trauma vs "schizofreni" (+Finsk studie 2020 KI-skandal); Not 14b Trauma & anknytning; Not 15 Terapi vs läkemedel; Not 16 Analogi dator - hjärna.

1. Variationer ger människan fördelar

Det finns stora psykiska egenskapsvariationer (personlighetsvariationer) mellan olika människor. Detta är helt i sin ordning. Som neuropsykologen vid Uppsala universitet Åke Pålshammar säger (se not 1).

En stor överlevnadschans för en art kräver att det finns stor variation inom arten. Därmed är platsen för och uppmuntran av såväl “boknördar” som “skärmnördar” given och nödvändig i ett modernt samhälle. Och uppmuntran av variation snarare än ensidighet.

Olikheter har evolutionärt inneburit stora fördelar och har fortfarande potentialen att innebära stora fördelar eftersom vi kompletterar varandra.

Ex 0. Människor kan vara morgonpigga eller kvällsmänniskor. Detta har gjort flocken som helhet mindre sårbar, eftersom alla sover samtidigt bara under kortare tid.

Ex 1. Den introverte kanske är bra på att utveckla en pryl och den extroverte kan vara bra på att sälja den (se sidan Normen “extravert är bäst”).

Ex 2. Cirka 20 % av alla människor är högkänsliga, d.v.s. de bearbetar information på ett djupare sätt än andra. De är varningsklockor för gruppen och är livsviktiga för dess överlevnad. Men övriga 80 % behövs också. Att handla snabbt och utan att reflektera först kräver mindre energi och exekveringstid. Se not 2.

Varje människa är alltså unik. Detta gör livet intressant, lärorikt och spännande men också utmanande och ibland problematiskt.

2. Variationer är naturliga ...

Grunden för att förstå oss på variationerna är att vi först något så när har lyckats förstå de gemensamma funktionerna och mekanismerna hos människan, som förhoppningsvis delvis beskrivits tidigare i detta temaavsnitt om informationsbehandling hos Homo sapiens. Variationerna kan väsentligen förstås som inställningar, som har initiala värden vid födseln och sedan justeras efterhand p gr av erfarenheter och miljö.

Varje människa har alltså unika egenskaper baserat på växelverkan mellan arv och erfarenheter från sin omgivning (se t ex Anpassning till miljön/Arv och miljö samverkar). Om man vill titta på hur en specifik egenskap fördelar sig i en population kommer man typiskt att se att olika människor har egenskapen i olika hög grad. Egenskapen kan sägas vara dimensionell. Man kan alltså i princip pricka in egenskapsvärdet för en viss individ (vid en viss tidpunkt) som en punkt i en sådan dimension (not 3) för just den egenskapen. Matematiskt är ofta en s.k. normalfördelning en tillräckligt bra approximation (not 4).

1. grundläggande överlevnadsegenskap: förmåga att baserat på befintliga erfarenheter kreativt tolka omgivning och därmed snabbt uppfatta mönster som - ibland rätt, ibland fel - associeras till hotfull situation
2. förmåga att förstå både sig själv och andra (kognitiv empati, mentaliseringsförmåga)
3. förmåga att reglera uppmärksamheten och koncentrationen (t ex så att det för stunden roligaste inte saboterar för mera långsiktiga mål)
4. förmåga att planera och organisera
5. grad av impulsivitet
6. förmåga att känna vad den andre känner och vilja denne väl (affektiv empati, medkänsla)
7. förmåga att se helheter i en situation vs. förmåga att ta in detalj efter detalj men inte få ihop helheten
8. tendens att ta in många (ev. stökiga) detaljer och nyanser och djupt bearbeta dessa till helhet (kräver energi och egentid)
9. känslomässig stabilitet
10. förmåga att reglera sin aktivitetsnivå (t ex ta pauser trots intressant mastodontuppgift eller stark ansvarskänsla)
11. kreativitet, som kräver bl.a. arbetsminne, kunskap och fantasi (förmåga att släppa loss inre perceptioner)

Det är lätt att inse att egenskaper som i ovanliga fall ligger långt ut i svansen av en normalfördelning - i kombination med viss omgivning och kultur - ibland kan innebära svåra problem. Det betyder dock generellt inte att det är fråga om någon specifik biologisk sjukdomsmekanism.

3. … men människan delar gärna upp i kategorier

Människan har en stark tendens att dela upp - vilket är hennes sätt att sortera och förenkla för sig - sina medmänniskor i svart och vitt, d.v.s. i kategorier (not 6). För vissa av egenskaperna i listan ovan behöver man i vårt samhälle inte ligga så väldigt långt ut i svansen av fördelningen för att tilldelas en eller flera diagnosetiketter, som man riskerar identifieras med (not 7).

Ex 3. Med kategoritänkande kan exempelvis en person - som vi lite slarvigt men för enkelhets skull uttrycker det - "ha ADHD" eller "inte ha ADHD" *. Med dimensionstänkande, å andra sidan, skulle en person kunna ha nånstans mellan 0 % och 100 % ADHD-drag. Alla har alltså då mer eller mindre ADHD-drag (se mitt försök för några år sen att förstå ADHD)

Ex 4. Man har börjat inse att autism innebär ett spektrum av svårigheter, där gemensamt är begränsad förmåga att leva sig in i andra personers perspektiv (se not 8). En “variant” har så stora fördelar att vi nog bör vara tacksamma att den finns i populationen (Asperger). Andra varianter kan vara starkt handikappande i vårt samhälle. En individ bör då få tillräckligt stöd och hjälpmedel för att hantera svårigheterna. Och dessutom - som bör gälla för alla - respekteras med den personlighet hen har.

Ex 5. Mer nyanserat än att tänka att en människa är psykopat eller inte psykopat är att förstå det som att vi alla har mer eller mindre psykopatiska drag, dvs drag som hamnar någonstans mellan 0 % och 100 %. Se not 9.

Man ska nog vara lite försiktig med att placera in en person (som kanske råkar vara t ex ett geni) i en viss kategori bara för att man inte förstår sig på denne. Man ska också ha klart för sig att det - även för proffs som följer sanktionerade kriteriefrågelistor ("diagnosbiblar") - är en långt från exakt vetenskap att kvantifiera psykiska egenskaper.

4. Hur förstår vi oss själva och varandra?

Bristande självinsikt är en grundläggande egenskap hos människan även om den varierar mellan individer och över tid. Därmed vet man heller inte hur man uppfattas av andra, vilket kan ställa till problem. Att jobba på att lära känna sig själv och ibland kanske försiktigt ompröva sin ömtåliga självbild är alltså viktigt.

För att förstå och bemöta andra människor på adekvat sätt är det nödvändigt att inse att alla inte är exakt likadana som man själv och inte likadana inbördes. Detta bör vara möjligt att inse via intellektuell inlärning. Men dessutom har människan mer eller mindre utrustats med en grundläggande inlevelseförmåga och förmåga att känna andras känslor (se sida om empati).

5. Diagnosmodell för livsproblem ovetenskaplig och problematisk

Livsproblem vs. "sjukdom".

Vi ingår i dynamiska system (sammanhang), där störningar ibland - via en olycklig inlärningsprocess ("programmering"; se t ex Hjärnans plasticitet och Minne och inlärning/Inlärning) - kan göra att några av våra egenskaper och tillstånd hamnar i sådant läge att det blir för plågsamt och för svårt att fungera funktionellt. Vi drabbas med andra ord av "psykisk ohälsa". Det vill säga vi får ett eller efter ett tag oftast flera stressrelaterade "symtom". Samhällets institutioner har en stark tendens att sätta etiketter (diagnoser, konstruerade kategorier) på olika kombinationer av symtom hos individen. En sådan diagnos kan behövas av administrativa skäl, t ex för att prioritera stöd. Tyvärr hanteras den också ofta som om det fanns en underliggande orsakande biologisk psykisk sjukdom, som då får diagnosens namn, dvs man har försökt kopiera principerna från somatisk medicin. Vi hjälps alla åt - som nyttiga idioter åt läkemedelsbolagen? - att sprida dessa föreställningar.

Ex 6. Med sådana föreställningar så kan man lätt få för sig att säga t.ex. att en person beter sig deprimerat för att hen har (“sjukdomen”) depression. Men detta innebär ett cirkelresonemang eftersom personen fått diagnosen depression just för att hen beter sig deprimerat.

Man fokuserar på att försöka bota eller lindra “sjukdomen” (ofta med huvudfokus på läkemedel) i st för att bena upp och ta hand om orsakerna (se Biomedicinska vs. sociala paradigmet). Det förefaller vara betydligt mera fruktbart och stämma bättre med verkligheten att se det som att externa sociala och fysiska faktorer och/eller inre somatiska* faktorer triggar och leder till att olika psykiska symtom (tillstånd) utvecklar sig. Återkopplingar mellan faktorer och symtom och mellan symtomen inbördes medför sedan deras fortlevande (ofta även efter att initialt orsakande faktor försvunnit; ex. PTSD). Symtomen kan sägas orsaka varandra! Se not 10. Med det synsättet på ohälsa så är det naturligt att - i varje individuellt fall - metodiskt försöka analysera viktigare faktorer och symtom och deras relation till varandra och göra något åt dem.

Alla psykiatriker har givetvis inte det snävt biomedicinska perspektivet på hjärna och psyke baserat på naiv tolkning av truismen “all mind events are brain events” som medför slutsatsen att psykisk ohälsa alltid börjar i, beror på och ska behandlas i hjärnan. Se not 10b.

DSM och biomedicinska modellen

Video om DSM (och ICD), 54 min (Per Carlbring).

DSM är sedan 1950-talet psykiatrikernas bibel.I DSM-3 1980 övergick man från psykodynamiskt till biomedicinskt synsätt (DSM-5 kom 2013). DSM baseras väsentligen på hypotesen att besvärande livserfarenheter och upplevelser (“symtom”) kan sorteras in i ett begränsat antal disjunkta kategorier, diagnoser. DSM i sig aktar sig för att uttala sig om specifika orsaker (utom i några uppenbara fall, t ex PTSD). Men i den associerade biomedicinska modellen ingår att varje kategori i princip antas motsvara en distinkt biologisk sjukdom vars specifika sjukdomsmekanismer man dock ännu inte lyckats påvisa (förklaring: se t ex Anpassning till miljön/ "Arv och miljö samverkar" på denna webbplats). Eftersom man inte satt någon deadline för när mekanismerna ska vara påvisade - det har nu gått mer än 30 år - så är det vetenskapliga kriteriet falsifierbarhet inte uppfyllt. Det ingår i konceptet att “sjukdomarna” kan botas eller lindras - framför allt med läkemedel (vilket ofta medför ytterligare symtom). I själva verket är dessa kategorier inte naturliga utan artificiella s.k. sociala konstruktioner). Det är en svår uppgift att organisera mer eller mindre besvärande väldigt olikartade livsproblem hos komplexa människor i komplexa miljöer i enkla och ändå användbara kategorier. Följaktligen har DSM-baserade diagnoser problem när det gäller hur väl oberoende kliniker kan komma fram till samma diagnos för en viss person (låg reliabilitet). Ett annan svaghet är som sagt att diagnoser har bristande koppling till en meningsfull helhet, dvs till verklig sjukdom (låg validitet). Det är stor överlappning mellan flesta kategorierna och ofta uppstår skenbar samsjuklighet när en individ tilldelas flera diagnoser (och kanske som lök på laxen flera läkemedel). Olika individer som fått samma diagnos kan också ha väldigt olika symtom. Se figur nedan.

Anm. Enl. psykiatrikern och professorn i psykiatri Nassir Ghaemi är svagheten med DSM att systemet är en konsensus av många intressen: läkemedelsindustrin (inkl. aktieägare, försäljare, psykiater, forskare), försäkringsbranschen, patientorganisationer, samhällets institutioner samt vetenskapliga studier. “Här är den sorgliga nyheten: Vetenskapen betyder minst.” (ref. se här).

Många har förklarat problemen med att tillämpa biomedicinska modellen på psyket. Exempel:

• • Artikel från läkartidningen nr 38, 2005, om Psyket som försvann ... (se kommentar och länk på sidan om Sjukdomsresponsen, längst ner Lästips/ref 1).

  • Hans Kaatari (psykolog på umu) har skrivit en mycket insiktsfull och pedagogisk artikel: Se [Kaatari2012].

  • Forskarna och författarna till artikeln The future of academic psychiatry may be social (2013-05) tyckte det är dags att göra en ärlig återblick över de gångna 30 åren med dålig progress och i stället ta fasta på evidensen som finns för sociala perspektivets betydelse.

  • Allen Frances ledde utvecklingen av DSM-IV och blev kritisk till hur DSM tillämpades (Modern Psykologi 150318).

  • Jablensky 2016-02: Psychiatric classifications: validity and utility.

Varför håller samhället fortfarande (år 2019) fast vid biomedicinska modellen? Försök att förklara finns i Vetenskap, sanning och makt/ Provisoriska slutsatser. För exempel på att biologiska psykiatrins skråintresse är starkt, se [Whitaker2017]. Men dessutom har vi alla del i detta. Föreställningen om biologiska psykiatriska sjukdomar som huvudorsak till psykiska besvär har för majoriteten varit bekväm och lätt att ta till sig och aningslöst sprida vidare.

6. Vi påverkar varandras egenskaper och tillstånd

Att känslor smittar verkar vara väl känt enl. forskning, se emotionell smitta. Ex: uttrycket “ett smittande leende”. Å andra sidan kan man - om känslor är starka och problematiska och impulskontrollen låg - ju försöka förhindra eller dämpa spridning genom att själv låta bli att dras med av känslorna (lågaffektivt bemötande).

Det är viktigt att förstå att i ovanliga fall - om någon egenskap p g a livets lotteri hamnat allra längst ut i svansen på normalkurvan - det kan uppstå svåra individuella lidanden. Då behövs i högre grad än annars förståelse och stöd. Relationer kan bli besvärliga och ibland sprider sig patologiska tillstånd. Det kan t ex uppstå stressrelaterade symtom hos individen med mycket ovanlig personlighet (om omgivning/samhälle inte har tillräcklig förståelse) men också stressrelaterade symtom hos individer i nära omgivning.

[Rangne2009] Man bör känna till att vissa avvikelser medför betydligt större problem för samhället eller för personer i omgivningen än för den som har avvikelsen (not 11). Man kan då tala om den med avvikelsen som “angripare” och den drabbade som “offer”. Det behöver alls inte handla om kriminalitet (lagbrott). Angreppen kan vara systematiska och ofta subtila och osynliga utom för offret, som blir misstrott - betraktas som överkänsligt - och kanske får en diagnos. Tredje person förstår alltså inte eller förstår men håller tyst eller är t.o.m. lojal med angriparen för att klara sig själv (jämför långt ner på sidan Kultur & symboltänkande: [Ljungberg1991]/ underkastelsemekanismen). Angriparen är ofta högintelligent och kan synbarligen fungera helt funktionellt. Hen har typiskt ingen insikt alls om sig själv - betraktar sig snarare som offer - och är alls inte mottaglig för återkoppling (än mindre “behandling”). Ett i grunden linjärt orsakssamband kan givetvis riskera förstärkas av återkopplingar som ger ömsesidigt negativ påverkan (i stället för att identifiera grundorsaken väljer man då kanske att kalla situationen “dålig kommunikation” eller t.o.m. att lägga huvudproblemet hos offret).

Ex 7. Personlighetsstörningen patologisk narcissism. För symtom och orsak, se not 12 nedan. Denna avvikelse uppfattar jag - med f.n. tillgängligt underlag - som ett exempel på hur miljö (“programmering”) i tidigt skede i livet på ett olyckligt sätt - men förhoppningsvis sällan - kan föra in hjärnans psyke i ett försåtligt och “stabilt” (d.v.s. svårändrat) patologiskt* tillstånd (definition, se not 16) trots att dess biologi (“maskinvara”) är ganska komplett och normal.

För den som vill lära sig lite bättre förstå och bemöta problematiska personlighetsstörningar men ändå vill slippa läsa böcker skrivna av professionella inom området, kan jag rekommendera [Rangne2009] (artikelserie i Dagens Juridik).

Ex 8. I analogi med personlighetsstörningar på individnivån skulle man på sociala nivån kanske kunna tala om kulturstörningar*, när mer eller mindre synligt systematiskt förtryck och kränkningar mot en människa utförs i vissa kollektiv. Exempel skulle kunna vara s.k. hedersförtryck, som styrs av klanledare i samförstånd med klanen. En förklaring är föråldrade sociala normer (från äldre samhällssystem), där individens fri- och rättigheter inte värderas lika högt som i vårt moderna samhälle. Borde oftast kunna lösas inom en eller två generationer med socialt förändringsarbete.

Lyssningstips: föredrag av Mary Boyle 2014 (43 min): Is clinical psychology fearful of social context? (youtube 2015). Mitt försök sammanfatta: Huvudtema är sociala kontextens centrala betydelse när det gäller att förstå känslo- och beteendeproblem. Boyle förklarar inte bara hur psykiatrin tonar ner kontextens betydelse (för att därmed lyfta upp den biologiska “diagnos + medicin”-modellen (*)) men hur även psykologin har svårt för att hantera kontext. Hon nämner flera tänkbara orsaker till det (~13 min), bl.a. att kontext skapar känsla av hjälplöshet och att det är obekvämt att behöva involvera människor med makt och tala om sanningen för dem. Enklast fokusera på den drabbades hjärna.
(*) Enl. uppgift (~37 min) görs 20 ggr fler studier om biologiska orsaker än om sociala orsaker till mentala hälsoproblem.

7. Några provisoriska slutsatser om psykiska variationer

Med en amatörs perspektiv sammanfattar jag nedan kortfattat min principiella uppfattning (baserat på vad jag lärt mig fram till skrivtillfället) när det gäller lämpligt förhållningssätt till vanliga eller ovanliga psykiska variationer:

Allmänt. Personlighetsvariationer är naturliga och innebär fördelar för gruppen. För varje individ går dessutom liv och känsloläge upp och ner av olika skäl, vilket också är i sin ordning. Känslor driver oss göra bra saker och undvika dåliga. Dåliga erfarenheter kan göra att det smärtar rejält i själen men det är då normala, friska, reaktioner och oftast inget för (biologiska) medicinen att kategorisera och ta hand om. Sunda, trygghetsskapande nätverk och tillgång till stöd från empatiska, lyssnande och insiktsfulla personer kan vara vad som behövs för att undvika negativa spiraler. Givetvis kommer sociala trygghetssystem väl till sin rätt när slump, otur och olyckliga omständigheter hopar sig, t ex arbetslöshet, skador, sjukdomar etc.

Ovanliga personlighetsvariationer. Varje individs personlighet är unik och bör respekteras som den är. Ibland har vi speciellt svårt förstå andra och behöver skaffa kunskap (dock även om oss själva - vi har alla bristande självinsikt). En personlighetsvariation är inte i sig en sjukdom när det inte handlar om specifika biologiska sjukdomsmekanismer. Vissa speciellt knepiga fall brukar samhället kalla för personlighetsstörningar. Ibland behöver individen särskilt utformad stöd för att livet ska fungera i ett samhälle, som annars är mer eller mindre utformat för en majoritet (eller kanske snarare för en dominerande minoritet?) I andra fall är en individ högpresterande, anser sig själv normal, men har en svåråtgärdad avvikelse som gör att omgivningen skadas. Oacceptabelt men ur biologiskt perspektiv kanske inte så mycket märkligare än att rovdjur jagar sina byten.

Stressreaktioner. Varje individ kan vara mer eller mindre funktionell och uppnå mer eller mindre välbefinnande i sitt sammanhang beroende på kombinationen av personlighet och aktuella stressorer i omgivningen (“lagom” stress behövs). Om allvarligt funktionsnedsättande stressreaktioner uppstår bör stressorer - inre (somatiska) och yttre (social miljö, kemikalier etc) - omsorgsfullt kartläggas, erkännas och åtgärdas. Stressreaktionerna kan bli mycket problematiska och ihållande vid svår eller långvarig stress

Man får aldrig frestas att oreflekterat omdefiniera dessa stressreaktioner (och naturligtvis inte heller reaktioner kopplade till läkemedelsbiverkningar och -skador) som biologiska ärftliga sjukdomar, eftersom vilseledande begrepp riskerar medföra skadliga effekter och behandlingar och dessutom uppgivenhet. Att t ex ge en person med långvariga stressymtom en diagnos, som för tanken till hopplöst obotbar sjukdom, skulle kunna spoliera den personens liv eftersom hoppingivande attityd och rätt behandling skulle utebli (se not 15). Om samhället dessutom bidrog till detta genom att villkora ekonomiskt stöd till utsatt person med felaktig och stigmatiserande diagnos så vore övergreppet synnerligen skamligt.

Modell för mental ohälsa. Biologiska psykiatrin och läkemedelsindustrin har med sina resurser lyckats ge oss en föreställning om att "psykisk sjukdom" är som vilken annan sjukdom som helst. I temaavsnittet Vetenskap, sanning och makt (2016) framfördes, som exempel på paradigmkriser, att denna rådande biomedicinska modell för att hantera psykisk ohälsa ev. borde ersättas av en psykosocial modell (Biomedicinska vs. sociala paradigmet). Den lilla genomgången i detta temaavsnitt (2019) av hur människans hjärna behandlar information ger uppenbara argument (t ex hjärnans plasticitet) för att "sociala" modellen med dess systemperspektiv borde ta över. Denna modell verkar helt klart vara bättre i linje med modern vetenskap men det handlar också om samhällseffektivitet och om humanitet och moral.

Reflektera gärna en liten stund över Kerstin Jedings korta blogginlägg 2011-11-30, som enkelt förklarar hur dominerande ganska rigida föreställningar riskerar leda tankar och forskning på fel spår. Tyvärr, som tydligt framgår av nämnda temaavsnitt 2016 (se t ex Provisoriska slutsatser där) finns det ett antal krafter, som effektivt förhindrar ett paradigmskifte.

Hur vi i vårt samhälle sorterar och ger varandra diverse - oftast kulturbetingade - etiketter, diagnoser, bemötanden och behandlingar inom områdena personlighet och stressrelaterad ohälsa är rätt omfattande och intressanta frågor (som jag här bara snuddat vid). Hur mycket bättre är läget nu jämfört med tidigare århundraden? Hanteringen av dessa frågor är markörer för vår civilisations kvalitet.

____________________________________

8. Fotnoter med fördjupningar