Nedan följer - efter lite research och reflektioner - min egen aktuella (dvs våren 2015), kortfattat formulerade sammanfattning av ett område, som är något svårorienterat (i alla fall om man inte ser allt i svart och vitt). Det utgör en kompletterande text i avsnittet Ojämlikhetens natur. Givetvis är mitt urval av aspekter subjektiv, även om det inte varit syftet.

Lite allmänt om ideologier

En ideologi är ett paket av ideer om hur samhället bör vara. Ideologin brukar baseras på en viss människosyn. Väsentligen handlar ideologin om hur man balanserar individuell frihet mot gemensamma intressen (dvs hela samhället). Kort kännetecknas den av

• • ett sätt att beskriva verkligheten, där man lyfter upp aspekter som man tycker är speciellt viktiga.

  • värderingar, dvs påståenden om hur samhället bör vara.

  • principiellt åtgärdsprogram för att samhället ska bli som det bör vara enl. aktuell ideologis värderingar

Nedan några exempel på tänkbara mer eller mindre rimliga ideer, varav en viss ideologi kan ha plockat åt sig ett antal.

• 1. Skatter är för höga och staten är för stor och begränsar människans frihet. Sänk skatten påtagligt och begränsa statens uppgift till att huvudsakligen skydda individen och dennes egendomar mot våld och kriminalitet.

  2. Samhället (dess tillstånd i form av könsrelaterade skillnader, löneklyftor fattiga - rika etc.) är bra som det är nu. Vi bör ta det lugnt med att ändra på detta, eftersom aktuellt tillstånd antagligen är det naturliga (eller: vi vet inte vart ändringar leder). Om man ser i backspegeln på historiska förändringar så visade det sig visserligen att en del blev rätt bra för samhället, t ex borttagande av skråväsende, möjligheten bilda aktiebolag, allmän rösträtt och accepterande av fackföreningar. Men man kan ju inte vara säker på att sådana förändringar är bra innan dom är genomförda.

  3. Värderingar och åtgärder bör vara sådana att dom gynnar min egen grupp (eftersom vi hittills varit missgynnade). Vi är verkligen värda en rejäl förbättring (oftast ej artikulerad värdering)

  4. Normer är viktiga. Människan behöver bibringas normer från någon specifik yttre auktoritet

  5. Normer är viktiga. Människan får sina normer inifrån, kan tänka själv, och har oftast empatisk förmåga och en känsla för rättvisa.

  6. Frihet för individen är överordnad jämlikhet mellan individer/grupper. Frihet för starkare individer gör samhället bättre även för svagare individer.

  7. Samma startförutsättningar i livet för alla individer är centralt för ett samhälle som vill befrämja jämlikhet och där man vill att all potentiell kompetens ska komma till sin rätt. T ex utbildningsresurser bör fördelas så att alla barn får goda chanser oberoende av socioekonomi.

  8. Frihet för familjen (eller: Frihet för den i familjen som bestämmer) att avgöra sina egna barns behov och bestämma över hur statligt stöd för barnuppfostran etc ska disponeras är överordnad strävan efter jämlika förutsättningar i arbetslivet

  9. Jämställdhet mellan kön i arbetslivet måste öka så att alla mäns och kvinnors kompetens optimalt tas till vara för samhällets bästa

  10. Individen är i grunden lat och behöver starka ekonomiska incitament för att arbeta i stället för att inte arbeta.

  11. Individen är i grunden kreativ, vill förverkliga sig själv och upplever det - med lyhört individanpassade förutsättningar - stimulerande att göra sitt bästa för att bidra till samhället. Ibland har hen dock otur.

  12. Har det gått dåligt för individen så kan det ofta förklaras med bristande skicklighet och arbetsamhet snarare än otur. Det är bara att lära av erfarenheten, komma igen, kämpa på och ta nya tag.

  13. Individer som har otur, vilka vi ju alla kan ha, bör få hjälp av samhället att klara både kort- och långvarig svacka på anständigt sätt. Det vinner både individ och samhälle på.

  14. Vi har brister i välfärden. Om vi hindrar merparten av de individer, som flyr från krig och förtryck och som vill komma hit, att komma just till oss så sparar vi så mycket integreringsresurser så att vi både kan sänka skatter och höja välfärden för oss själva avsevärt.

  15. Invandring är i grunden positivt för samhället. Med god integration är invandringen långsiktigt en tillgång m.a.p. stimulerande mångfald, kultur, företagsamhet, arbetsliv och demografisk utveckling.

  16. Vi har brister i välfärden. Därför måste skatterna (på företag och arbete) sänkas. Ökade incitament att skapa arbeten och arbeta (dynamiska effekter) gör då att totala skatteintäkterna ökar påtagligt och välfärden kan få mer.

  17. Vi har brister i välfärden. Därför måste vi hitta bra sätt att ta ut och ibland t.o.m. öka skatterna och utforma dom på ett smart sätt så att inte incitamenten till arbete och företagsamhet minskar signifikant.

  18. Ide motiverad i [Molander2014]: Ojämlikhet mellan parter har - även vid initial balans - en naturlig tendens att öka, så att starka parter blir starkare och svaga svagare. Men jämlikhet (och därmed ökad tillit) ger ett bättre samhälle. Alltså bör politiken tillsammans med expertkompetens ständigt arbeta med att skapa/införa/utvärdera/anpassa lämpliga mekanismer som leder till (och bibehåller) rimlig nivå av jämlikhet.

Klassiska ideologier är liberalismen, konservatismen och socialismen. Socialismen kan delas upp socialdemokrati och kommunism. Den senare, maktfullkomliga, ideologin straffade ut sig i Europa under 1900-talet p gr av uppenbart misslyckande (dvs blev ett talande exempel på hur makt korrumperar). Beträffande hur klassiska ideologier ser på jämlikhet, se Klassiska ideologier och ojämlikhet.

I [Ljunggren2014] beskrivs förutom klassiska ideologier och socialdemokrati ett antal andra varianter. Intressant är att Ljunggren tagit med ett ganska omfattande avsnitt om abrahamismen, dvs om en historisk person som han anser platsar på tio i topplistan, när det gäller betydelsen för sin eftervärld:

Abraham, c:a 2000 år f. Kr., kan ses som grundläggare av de tre monoteistiska religionerna:

• • judendom, via sonen Isak, israeliternas stamfader, med frun Sara och Isaks son Jakob, och senare, c:a 1400 f. Kr., profeten Moses med 10 budorden

  • kristendom, via Jesus, som verkade i judisk miljö i romarriket och införde kärleksbudet och gyllene regeln

  • islam, via Abrahams son Ismael, arabernas stamfader, med tjänstekvinnan Hagar och profeten Muhammed c:a år 600 med 5 "pelare" (varav allmosor var en).

Profeterna från Abraham och framåt förknippas med att primitiva religioner började försvinna. I stället kom de monoteistiska religionerna med regler och normer som var viktiga för att civilisationen med dess ökande handelsförbindelser skulle fungera. Många av profeterna var inte bara religiösa ledare utan också framstående politiker, som bidrog till gemenskap, höll ordning och ledde sitt folk i krig.

Rimligtvis bör ideologier kunna vidareutvecklas allt eftersom mer vetenskapligt baserad kunskap om människans egenskaper och behov, global samhällsekonomi och miljö, ojämlikhetens mekanismer, hantering av konflikten mellan (kortsiktiga) individuella intressen och (långsiktiga) samhällsintressen o.s.v. finns tillgängliga. En av utmaningar är att föra ut relevant kunskap brett och pedagogiskt till oss vanliga medborgare. En annan utmaning är att redan inrotade föreställningar har en stark tendens att filtrera tillgänglig information så att befintlig föreställning trots allt bara befästs. Det är för det mesta också lätt att leta upp anekdotiska berättelser som bekräftar ens egna föreställningar.

Hur mappas ideologier på politiska partier?

En viss ideologi mappas inte självklart och tydligt på ett visst politiskt parti. Partierna lånar från olika ideologiska håll och påverkas av erfarenheter. Detta är inte fel - snarare är det väl bra om både individer och politiska partier kan se samhället och människan ur mer än en ideologisk synvinkel (se anm. 1). Eg. borde väl ideologier kunna komplettera varandra snarare än konkurrera med varandra. Men analysen är komplicerad. Och när partier sedan försöker omsätta sin ideologimix till praktisk politik så väljer man också strategier och taktik, som man hoppas kan öka makten (antal röster). Dessutom kompromissar man ytterligare när man ingår i block.

Etablerade partierna i Sverige verkar överens om att staten med hjälp av skattemedel ska säkra medborgarnas välfärd och att staten kan behöva ingripa för att minska avarter i kapitalismens verkningssätt. De flesta partierna har alltså mer eller mindre socialliberal inriktning. På höger-vänsterskalan har etablerade partierna haft en tendens att dra sig mot mitten. Några partier har väl lite mer dragning ut mot kanterna d.v.s. mot konservatism eller värdekonservatism på ena hållet och socialism på andra hållet. Det finns förstås en gradskillnad i hur man vill ha balansen mellan statliga trygghetssystem kontra frihet och oberoende av staten. Detta bestämmer också var partiet hamnar på höger-vänsterskalan. Begreppen polariseras i politiken ofta mer än vad som motsvarar verkligheten: vänstersidan använder ibland etiketten höger som ett lite nedsättande ord mot de som ligger på andra sidan blockskiljelinjen trots relativt marginell skillnad i praktiskt politik. De till höger om skiljelinjen använder på motsvarande sätt etiketten socialister (inte så ofta kommunister längre) om de på andra sidan skiljelinjen.

Man har - helt förståeligt - behov av att förenkla bilden av positioner som olika partier intar i förhållande till varandra. Bilden är dock numera mer komplex än vad som kan sammanfattas i den traditionella vänster - högerskalan. En dimension till kan man enkelt visualisera på ett papper. En sådan dimension - som Katarina Barrling föreslår i DN.lördag 140920 - skulle kunna ha dessa två ändar:

• kosmopolitism (världsmedborgaranda) och frihet (anti-auktoritet, dvs ej toppstyrning), där MP ingår

• nationalism, auktoritet och trygghet, där SD finns

En oerhört viktig fråga är förstås miljöaspekterna, som i hög grad kan sägas handla om dimensionen (prioriteringen) nutid-framtid, dvs där ansvar för kommande generationer får stor betydelse. För fler reflektioner om politiska fältet, se t ex Axen 1409, som utgår från dimensionen GAL-TAN (Green-Alt-Liberal - Trad -Auth-Nationalist).

Anm. 1: Människan vill gärna förenkla för sig men att hålla fast vid bara en ideologi/synvinkel är väl nästan att likna vid en vanföreställning?

Hur ser maktstrukturer ut i partipolitik och riksdag i Sverige?

Generellt uttryckt skulle väl i princip ideologiska skillnaderna mellan de två större blocken i Sverige, lite förenklat, kunna beskrivas ungefär så här:

• Rödgröna blocket: Tillgodoseendet av vissa grundläggande behov är en förutsättning för människans frihet och oberoende. Människan är mer kreativ om hon har en bastrygghet än om hon ständigt behöver oroa sig för sin försörjning. Viss omfördelning är central för att undvika för stora, ofrihetsskapande klasskillnader.

• Det borgerliga blocket: Frihet att välja är en grundläggande förutsättning för att individen ska kunna tillfredsställa sina behov. Individen behöver stark ekonomisk stimulans för att vilja arbeta. Individens frihet säkras bäst om statens inflytande begränsas.

Socialdemokratin i Sverige dominerade under långa perioder på 1900-talet - den hade regeringsmakten bl.a. en obruten period 1932 - 1976. Per Albin Hanssons lanserade begreppet folkhemmet i ett tal 1928 (begreppet hade faktiskt använts i konservativa kretsar tidigare). Han menade att Sverige skulle vara som ett hem för alla svenskar. Från 1980-talet styrde man in på den s.k. tredje vägen, dvs med en kompromiss mellan kapitalism och demokratisk socialism och införde avreglering och privatiseringar. På senare tid har S minskat i storlek och blivit mer som andra partier. Carl Hamilton har i sin bok, [Hamilton2012], försökt förklara problemen som att man glömt bort sin ideologi. Han beskriver denna ideologi som tre grundläggande övertygelser (S-koden):

• Gemenskapsbyggande, som frihetens förutsättning. Fokus på allmänintresse snarare än klassintresse. Försäkringssystem som är öppna och lika för alla.

• Politiken kan och ska leda. Tro på politikens möjligheter att vara proaktiv.

• Folkrörelsen - ett sätt att lära. Att involvera medborgaren. Förmåga att lära av misstag och förnya sig.

En annan bakgrund till nuvarande positioner hos partier och block är att moderaterna (el. ett antal tongivande personer där) i mitten av 2000-talet - efter dåligt val 2002 - tänkte om och drog sig till det politiska mittfältet och blev nya moderaterna. Under ledning av Fredrik Reinfeldt, som varit gruppledare men blev partiledare 2003 samlades en liten krets som skulle förvandla partiet och ge M stora framgångar. Om det tidigare betraktats som ett överklassparti ville det nu lansera sig som det nya arbetarpartiet, som tog tillvara S-väljarnas intressen bättre än S (som ju varit arbetarepartiet). Slipsen skulle bort. Man slog vakt om arbetsrätten (anställningstid går före kompetens). Man lovordade dåvarande LO-utredaren Edlings rapport Alla behövs (LO ville inte ge ut rapporten, som var en analys över arbetsmarknadens villkor och sysselsättningen). Starkt försvar var inte lika viktigt längre. Nya begrepp infördes, t ex utanförskap i st för arbetslöshet. M.a.p. skatter hade man en fördelningsprofil närmare S. Man ville gynna alla de som arbetar genom jobbskatteavdrag men skulle - för att öka incitamenten - införa försämringar när det gäller arbetslöshet- och sjukförsäkring. Man startade upp ett samarbete med övriga borgerliga partierna inför valet 2006 och bildade en allians. Reinfeldt blev statsminister.

Med stark partidisciplin lyckades de fyra partieliterna i alliansen bilda ett block med utåt sett samlad politik och regera i 8 år i streck. Man ställer sig kanske några frågor: Hur kunde M få med sig sina riksdagsmän på en sådan partiomvandling på så kort tid? Och hur kunde de fyra allianspartierna och deras riksdagsmän enas kring en blockpolitik? Sen jag läst [Påhlsson2011] är jag inte längre lika förvånad. Boken är en studie i praktisk maktutövning. Den beskriver hur svenska riksdagen fungerar internt. Den beskriver hur makteliten med belöningar och straff effektivt kan få igenom den politik den vill genomföra. Anne-Marie Påhlsson är nationalekonom men var riksdagsman för M i 8 år (efter att ha uppmärksammats för förslag som ledde till RUT-avdraget). Hon är inte ute efter att peka ut M speciellt utan tror att båda de största partierna, S och M, är ungefär lika toppstyrda och att de flesta andra partier är mer el mindre toppstyrda. Hon anser att det finns allvarliga systemfel som leder till brister i demokratin. Har har också i boken förslag på förbättringar.

Det kan här påpekas ett potentiellt problem som kan försvaga demokratin ytterligare. Det finns en grupp politikkonsulter, som anställs och avlönas av regeringskansli, partier, riksdag, fack etc. De kan ha olika titlar: politiskt sakkunniga, sekreterare, presschef, PR-konsult, talskrivare, informatörer, tankesmed etc. Regeringspartierna har t ex ungefär lika många tjänstemän i sitt kansli som de har riksdagsmän. Denna expanderande yrkesgrupp - ofta unga, kompetenta, välutbildade personer i Stockholm - får ett allt större (osynligt) inflytande över politiken samtidigt som också folkrörelsearbete och antal aktiva partimedlemmar har minskat. Politiken styrs därmed alltmer av pengar i st för av förtroendevalda politiker. Se dn.debatt 150418: politikproffs-i-kulisserna-styr-utan-demokratiskt-mandat/. Kanske måste det vara så att experter utformar politiken i ett alltmer komplicerat samhälle? I alla fall är det lämpligt att vi har klart för oss hur makten fördelas i praktiken.

Läget efter decemberöverenskommelsen 2014

Politiska situationen efter valet hösten 2014 blev komplicerat. S+MP i koalitionsregering blev tillsammans med V en större partikonstellationen än alliansen, M+C+FP+KD, men SD blev tungan på vågen. Den s.k. decemberöverenskommelsen ("DÖ") skulle då göra att största partikonstellationen kunde få i genom sitt budgetförslag oberoende av hur SD agerade. Allianspartierna försöker nu profilera sig igen och ämnar lägga fram budgetmotioner var för sig. Man kan tydligare skönja skillnader mellan partier igen, t ex när det gäller arbetsmarknad, migration, familjepolitik, energi, trygghetssystemen (sjukförsäkring, a-kassa), och skatter (se t ex DN-artikel 150409).

Ex. Familjepolitik. När det gäller antal öronmärkta månader per förälder med föräldrapenning drar vänster- och högersidan åt olika håll. Pushande för ökad jämställdhet mellan könen i arbetsliv ställs alltså mot familjens valfrihet. Vänstersidan (S, MP, V) vill öka antal öronmärkta månader (vissa krafter vill göra försäkringen helt individualiserad) men även FP vill detta. KD är det parti i alliansen som mest håller emot att staten ekonomiskt gynnar jämnare föräldraledighetsuttag.

Våren 2015 är hjärngänget på fyra till fem personer, som skapade nya M borta. Förre M-gruppledaren i riksdagen, Anna Kinberg Batra är nu partiledare. Hur kommer M att profilera sig? Kommer Reinfeldts "Nya M"-profil att hålla i sig eller kommer lite av klassiska M igen?

Se gärna Leif Lewins debattartikel, DN 150606: Gammalmoderaterna måste hålla fingrarna i styr. Där finns kortkort historik om högern/moderaterna, bl a kampen när rösträtt drevs igenom i början på 1900-talet fram till problemen med parlamentariska situationen våren 2015, där slutsatsen är att en regering i alla fall måste "tolereras" när ingen partikonstellation har majoritet.

Varför finns inte basinkomst (medborgarlön, negativ inkomstskatt) med i politiska debatten?

Ett problem i vårt samhälle är den ökande arbetslöshet, som beror på automatisering och globalisering och på att kompetensutveckling inte i tillräcklig grad hinner matcha företagens nya behov. Scenariot att fler människor kommer att hamna utanför traditionellt lönearbete i framtiden är väl inte helt orealistiskt? Vad är politikens svar? En sak som slog mig inför riksdagsvalet hösten 2014 var det i debatterna oerhört starka fokuserandet på retorik om jobb, men den totala avsaknaden av debatt mellan politiska partierna om andra (kompletterande) lösningar, t ex någon form av basinkomst. Jag blev så nyfiken på att försöka hitta en förklaring till denna blockering så jag gjorde lite research: Arbetslinje eller basinkomst?

Hur välja vilken politik man ska stödja?

Politiska åsikter är inte bara baserade på insikter om värderingsbaserade ideologier utan den lokala "flock" man tillhör och ens personliga erfarenheter, intressen och känslor spelar in. Liksom vilket förtroende man har för ledande företrädare för ett parti. Makthavare kan manipulera med hjälp av språket. Det förvirrar att mänskligt språk är mångtydigt. Ord som rättvisa, frihet, jämlikhet etc. kan tolkas på många olika sätt. Medias sätt att rapportera och informera spelar också stor roll. Alltså: En politisk åsikt kan säkert vara välgrundad men det är komplex mängd faktorer som påverkar oss (not 1) och en medveten komplett objektiv beslutsanalys kan knappast göras.

Alltså måste vi göra förenklingar, där vi tar fasta på det som vi anser (eller intuitivt känner) är viktigast.

Det kan då kanske vara en fördel om vi i alla fall försöker vara medvetna om vad vi anser vara viktigast att fokusera på: oss själva eller samhället och kort- eller långsiktighet (t.ex.barnbarnsperspektiv eller längre).

_____________________________________________

______________________________________