Finsk studie 2020 KI-skandal

Neuroleptikastudie gravt vilseledande - skandal i skymundan

Information blev införd 2021-12 i not 14 Trauma vs. schizofreni men något senare överförd till denna separata undersida under not 14. Not 14 och not 15 Terapi vs. läkemedel är nära relaterade till denna sida. Alla tre sidorna ingår i temaområdet Homo sapiens - info-behandling, som infördes på webbplatsen 2019-03. Länkar nedan är kontrollerade 2021-12 eller senare. Allmänna läsanvisningar finns långt ner på temaområdets startsida.

Studien "FIN20"


Denna läkemedelsstudie, som beskrivs kort i Karolinska Institutet/Nyheter 2020-01-10, Långtidsmedicinering vid schizofreni är säker, tarvar en oberoende granskning. Finsk finansiering och finska forskare men KI är starkt involverat - studien leddes av Jari Tiihonen (professor i psykiatri vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid KI). Rapporten ger ett seriöst första intryck och den redovisar också av många “önskade” resultat. Så det förvånar mig inte att den accepterades av World Psychiatry (särskilt inte om man jämför med slumpgenererade nonsensartiklar som det hänt att tidskrifter publicerat; se DN 2016-03-31 Studier i rent nonsens).


Granskning av Tiihonens studier

FIN20 - "statistisk hägring"


Själv upptäckte jag den vilseledande rapporten via artikel Antipsykotisk medicin minskar dödlighet i Modern Psykologi 2020/2. Med min uppfattning om aktuellt forskningsläge fann jag rapporten så anmärkningsvärd att jag mailade mina synpunkter 2020-03-24 till redaktionen:


Jag antar att artikeln i Modern psykologi nr 2/2020 är baserad på en pressrelease eller dylikt men en del läsare kan tro att det som står där med säkerhet ger en sann bild av verkligheten. I själva verket finns det ju många fallgropar när man ska försöka dra slutsatser om orsaksssamband ur en observationsstudie. Jag skulle önska att man i en ansedd tidskrift som Modern Psykologi antingen väntar med att publicera kontroversiella forskningsresultat tills någon oberoende professionell sakkunnig granskat studien eller åtminstone nyanserar påståenden och förklarar att orsakssamband inte är klarlagda etc. Annars blir det i det här fallet närmast reklam för biopsykiatrin och läkemedelsbranschen.
Jag har skummat studien och vill gärna ge en liten kommentar trots att detta inte är mitt område. Underlag är två böcker som jag läst: Breggin: "Att sluta med psykofarmaka" och Götzsche: "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse". Götzsches bok är lite polemisk men jag bedömer att båda böckerna är seriösa och har viktiga saker att säga.
Ett allvarligt fel i modelleringen av studien verkar vara detta:
"In addition, the utilized modelling method adds some days of extra duration after the calculated antipsychotic drug use has ended, in order to ensure that the end of drug use is correctly assigned if some down‐titration happens after long drug use."
Man hänför alltså bara några dagar omställning efter utsättning till föregående läkemedelsperiod. Detta är helt otillräckligt. Läkemedlet blockerar dopamintransporten och hjärnan reagerar genom att producera fler dopaminreceptorer. Hjärnan byggs alltså om mer och mer under läkemedelsperioder - tvingas in i ett nytt jämviktstillstånd - och blir hyperkänslig för dopamin (*). Risken för psykos ökar då om man tvärt tar bort läkemedlet. Nedtrappning av antipsykotika måste i själva verket göras sakta under lång tid - månader eller år - och under uppsikt och med stöd för att bakslag inte ska inträffa.
Antipsykotika gör en människa likgiltig. Men den är alltså också vanebildande (**) (vilket inte brukar erkännas av läkemedelsindustrin) och det är detta - tillsammans med ackumulerade ofta efterhand svåra biverkningar i hjärna och kropp - som är huvudproblem (*). Bortser man från detta blir tolkningen av vad som händer och varför under perioder med resp utan medicin vilseledande. Inser man vanebildningen så blir ökningen av risken att dö under perioder utan läkemedel inte så svår att förstå.
(*) Dessa effekter har varit mot allmänheten väl bevarade hemligheter. Men evidensen är övertygande. För referenser till källmaterial, se not 15 Terapi vs. läkemedel.(**) Här avser jag beroendeframkallande i ordets genuina betydelse - inte DSM:s specialbetydelse. Se artikel och slutreplik i Läkartidningen 2019-04.

Intressant var att jag hittade en annan finsk studie publicerad 8 månader senare, 2020-09-11. Jag har inte lusläst studien, men den drar slutsatser värda att reflektera över: Både måttlig och hög kumulativ exponering för antipsykotika de första 5 åren efter första psykosepisod var associerat med högre risk för negativt långsiktigt utfall, jämfört med låg eller noll exponering. Five-Year Cumulative Exposure to Antipsychotic Medication After First-Episode Psychosis and its Association With 19-Year Outcomes.


Själv är jag amatör när det gäller att granska medicinska studier. Jag gjorde därför lite ytterligare research kring finska studien 2020-01-10 för att försöka finna seriösa granskningar från i området mer kunniga personer. Det verkar som att jag inte hade varit helt fel ute när jag själv reagerade och valde att skriva till Modern Psykologi 2020-03-24:

Tiihonen visar sig ha varit inblandad i många studier sedan 2006 med ungefär samma slutsatser; sök på “Part II”. Där står om hans kopplingar till åtskilliga läkemedelsföretag. Sök också på “person-year”, och hur de ger förvrängda resultat (*), och på “withdrawal state”, abstinenstillstånd. Ett annat knep handlar om hur resultat redovisas som “relativ risk”.


(*) Förenklat exempel: 2 personer, A och B, dör båda under 6:te årets uppföljning. A får drogen 5 första åren och dör det 6:e, drogfria men abstinenspåverkade året. B får drogen alla 6 åren varav hen dör det 6:e (trots icke-abstinens). Man kan då räkna ut mortaliteten till 1 dödsfall per 11 personår för on-drug-gruppen och 1 dödsfall per 1 personår för off-drug-gruppen. Mortaliteten är alltså med detta sätt att räkna 11 gånger högre för off-drug-gruppen.

Finska studien 2020 hittas ganska långt ner på sidan. Sök t ex på “(2020)”. Whitaker konstaterar att studien fokuserar på “mortality related to on-off use of antipsychotics.” Trots att fler dödsfall inträffade för patienter som fyllde på sina recept än de som inte gjorde det så lyckades man tydligen - via personårsknepet - redovisa att risken för att dö under medicinering var c:a hälften av risken att dö utan medicinering. I figur 3 analyseras kurvor (sök på “The chart shows”) som på ett “kraftfullt” sätt visar dödlighetskurvor med/utan antipsykotika. Whitaker förklarar och konstaterar: The chart is best described as a statistical mirage (diagrammet beskrivs bäst som en statistisk hägring).

Kortkort sammanfattat: Moncrieff konstaterar bl a att de finska databasstudierna är inflytelserika men att forskarna Tiihonen, Taipale och Correll undvikit att svara på avgörande frågor kring den icke transparenta dataanalysen i rapporterna. Hon säger att Whitaker har gjort en god gärning som förklarat tricksen som använts.

Sakliga kritiken mot Tiihonen med kolleger är svidande (trots att Taylor har kopplingar till flera läkemedelsföretag). Det konstateras att Tiihonen et al. inte gör några ansträngningar att försöka vederlägga Whitakers avgörande analyspunkter. I stället försöker man avleda genom att diskutera kortsiktiga RCT:er.

Tidigare studier - också snedvridna

Nedan några exempel. Jag har själv inte försökt granska dessa studier. Jag rekommenderar dem, som vill tolka, utnyttja och sprida vidare Tiihonens redovisade resultat, att först ta del av seriös oberoende granskning. Anser man sig inte ha kunnat finna någon sådan bör man i alla fall ta resultaten med en väldigt stor nypa salt. Det handlar ju faktiskt om liv och död.

och Effectiveness of antipsychotic treatments in a nationwide cohort...: observational follow-up study (2006)

Granskning:

Slutsatser från abstract:
«A number of methodological and conceptual issues make the interpretation of these findings problematic, including incomplete reporting of data, questionable selection of drug groups and comparisons, important unmeasured risk factors, inadequate control for potentially confounding variables, exclusion of deaths occurring during hospitalization leading to exclusion of 64% of deaths on current antipsychotics from the analysis, and survivorship bias due to strong and systematic differences in illness duration across the treatment groups»
Det framgår att samma problem finns i den likartade studien av Tiihonen et al 2006.
Whitaker analyserar bl.a. dessa två av Tiihonens studier: FIN11-studien (2009) och finska studien från 2006, Han konstaterar att det här handlar om kartläggning via nationellt register av utfall i form av återfall och dödsfall under perioder med eller utan receptförskrivning (alltså inte utfall för specifika kända patienter). Tiihonen knyter utfallen direkt till perioder med/utan utskriven medicin och redovisar alltså resultat som bortser från abstinens etc. (precis som FIN20-studien ovan).
Anm. Korruption i psykiatrin-- avslöjas vid dekonstruktion av Liebermans studie av långtidseffekter
Hela Whitakers papper är intressant - inkl. överblick, sammanhang och utmaningar i början och slutet. Större delen av texten dekonstruerar en studie (granskning av andra studier), som är tänkt att ge evidens för antipsykotikans långsiktiga fördelar: The long-term effects of antipsychotic medication on clinical course in schizophrenia (2017-05-05) Granskningens författare är 8 psykiatriker med tidigare ordföranden i APA, Jeffrey Lieberman (*), i spetsen. Whitaker går noga igenom remarkabla brister och luckor i granskningen. Den bästa prospektiva, longitudinella studien (Martin Harrow et al: studie 2007 och reflektioner i studie 2013), som visar överlägsna resultat för icke-medicinering (se grafer i Whitakers papper), avfärdar Lieberman felaktigt. Beträffande långtidseffekter granskar Whitaker också specifikt studier om påverkan i form av minskad hjärnvolym och dopaminöverkänslighet.(*) Det kan vara intressant erinra sig att det är APA som publicerar DSM!
(Tillägg 2022-02-22). Ex på hur vi alla - när det gäller psykiatri - ganska konsekvent och effektivt felinformeras av media utan att vi förstår det. Auktoriteten Jeffrey Lieberman uttalar sig bedrägligt positivt om neuroleptika i SVT2/Vetenskapens värld, del 7 av 17, 2022-02-21:
  • C:a 37 - 39 min in i videon, ungefär: man svarar bra akut på medicinsk behandling (“antipsykotika”); obehandlad schizofreni blir allt värre med tiden; över 80% svarar bra på behandling men det gäller att man fortsätter ta medicinen.
Observera också de ganska otydliga deklarationerna i slutet på videon:
  • Archival materials courtesy of (bl.a.) APA (53.15 min)
  • Original funding (53.17 min), från förutom APAs dotterbolag APAF även Johnson & Johnson (d.v.s. Janssen med en mängd läkemedel inkl. Haldol, Risperdal, se t ex Risperdal deception) och Draper (ospecificerat, men kanske Draper Laboratory/medical systems med “implantable drug-delivery devices” etc??).
Slutsatser: Denna video från Vetenskapens värld innehåller - mer eller mindre subtilt - propaganda för att gynna läkemedelsindustrins och biopsykiatrins intressen.
Whitaker tror att den uppenbara korruptionen i psykiatrin inte bara handlar om läkemedelspengar utan att ett speciellt skråintresse har ett stort inflytande. Han ser det som en stor utmaning för vårt samhälle att dämpa inflytandet från detta skråintresse, som startade c:a 1980 med DSM3. Det var då man bestämde sig för att hantera mentala problem (= störningar i informationstillstånd) som om de vore naturliga somatiska (biologiska) sjukdomskategorier (**). Jämför Psykiska variationer /5. Diagnosmodell för livsproblem ovetenskaplig och problematisk. Se speciellt figur 5.1 där.(**) Med datorrelaterade begrepp: “programvaran” hanteras som om den vore “maskinvara”!

Granskning:


Philip Hickeys analys: Neuroleptic drugs and mortality (2015-05-27). En av kommentarerna:Tiihonen’s interests are clear:– Benzos, opiates, etc out, more SSRI and atypical neuroleptics instead– More widespread use of long-lasting neuroleptic injections– He’s a particular fan of clozapineEtc. Then he crafts these cohort studies that support this thinking. If there’s his name in the study, then it’s a huge predictor the study will support one of these points.


Slutsats: Starkt vilseledande info från KI


Som Whitaker uttrycker problemkärnan i Tiihonens FIN20-studie: The entire exercise rests on a make-believe foundation, which is that the minute a person doesn’t fill a prescription, the risks due to prior exposure to the drugs magically vanish.


Reflektera gärna över vad som sägs i artikeln i Karolinska Institutet/Nyheter. Exempel:


"Forskarna anser att det finns ett övertygande stöd för att kontinuerlig antipsykotisk behandling vid schizofreni är ett säkrare alternativt än att inte medicinera."
"Att vinna förtroende och få förståelse för att antipsykotiska läkemedel är effektiva och säkra är viktigt och i bästa fall kan den här studien bidra till det, säger Jari Tiihonen, professor i psykiatri vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet."


Under täckmantel av seriös vetenskap och med KI:s kvalitetsstämpel (deras logotyp) inkluderad, framförs alltså i KI:s artikel på ett oerhört fräckt sätt ett budskap, som är starkt missledande. Det bedrägliga budskapet mottas av psykiatriker (som då förstår att det är fritt fram att fortsätta att rikligt förskriva dessa medel) men också av media, som i sin tur förmedlar budskapet till allmänheten. Det lidande och den förtida död som blir konsekvens av denna uppmuntran till neuroleptikaförskrivning är troligen kvantitativt av 10-potenser större omfattning än Macchiariniskandalen. Andra skillnader är att den senare var lättare att tydligt identifiera och att det fanns modiga visselblåsare. Den var dessutom begriplig för allmänheten.


Förutom konsekvenser för en drabbad patientgrupp, som har svårt tala för sig: Vad innebär det för empatiska psykiatrikers och annan vårdpersonals hälsa om/när de förstår att de under lång tid blivit grundlurade?


Anm. Varför “fungerar” antipsykotika?
Kortfattat är mina antaganden f.n. att "antipsykotika" ("neuroleptika" mera korrekt beteckning) på gruppnivå - med eller utan diagnos - fungerar ungefär så här: 1) de medför likgiltighet inför livsproblem och därav följer att psykotiska symtom (men även aggressivitet etc.) kan dämpas; 2) den omåttliga propagandan medför kraftig placeboeffekt (jämför andra exempel på placeboeffekter) kopplad till förväntningar och tolkningar hos psykiatriker, anhöriga och drabbad (om effekten uteblir eller klingar av så byter man helt enkelt preparat eller mixar preparat). Långsiktigt räcker dessa två effekter i sig inte för att kompensera för aktiva effekter i form av ofta svåra biverkningar inkl. försämrad kognition och beroenden. Berörda har dock svårt för att handla i långsiktigt intresse. Beroenden ställer till problem om man försöker sätta ut medicinen. Efter hand ackumulerade skador på kropp och psyke tonas ner och ofta vilseleds man att tro att dessa hör samman med “hjärnsjukdomen schizofreni” eller med att den drabbade missköter sig.
Placeboeffekten verkar vara en större andel av total skattad positiv effekt än man tidigare trott (d.v.s. det är svårt att visa statistiskt signifikant effekt av aktiv medicin); se Läkartidningen 2014: Placeboeffekten ökar i studier av antipsykotika inkl. 2 kommentarer.


Hur kan detta passera i vårt samhälle?


Se Provisoriska slutsatser i temaavsnittet Vetenskap, sanning och makt. Ytterligare bakgrund kan man få genom att studera Riksrevisionens granskningsrapport 2016: Säkra och effektiva läkemedel - hur hanterar staten läkemedelsindustrins inflytande?, där bl a talas om svåråtkomlig institutionell korruption.

Hur agerar samhällets aktörer?

Nedan exempel där man kan ana att läkemedelsindustrin bakom kulisserna påverkar betydligt mer än vetenskap och omsorg om människan:

  • Rapport från Schizofreniförbundets seminarium

Upptäckte en ganska avslöjande skrift från Psykiatri Psykos på Sahlgrenska: Vems liv är värt pengar? Om schizofreni och suicid. Gtbgs universitet och Schizofreniförbundet hade arrangerat ett seminarium 2019-11-19 med deltagare från universitet, universitetssjukhus (Sahlgrenska), läkemedelsföretag, SKR, region Västra Götaland, patientföreningar (Schizofreniförbundet och IFS Gtbg). Dock ej någon från socialtjänsten. Föredragande kom från Schizofreniförbundet (Lennart Lundin, (*)), läkemedelsindustrin, Sahlgrenska och KI. Föredragande från KI var Jari Tiihonen, som via en genom Schizofreniförbundets försorg förinspelad film (med stöd av FHM, Janssen, Johnson-Johnson, Otsuka och Lundbeck, 15.54/16.15 min) förmedlade ett mycket positivt budskap om antipsykotikas effektivitet.

(*) Lennart Lundin är psykolog, 1:e vice ordförande i Schizofreniförbundet och inflytelserik. Han har tidigare arbetat på Sahlgrenska/Psykiatri Psykos och ingått i arbetsgrupper hos Socialstyrelsen och SBU. Lundin verkar se Tiihonens studieresultat som i det närmaste axiom. Jag tolkar hans recension av bok (författare: Johan Cullberg, Maria Skott, Pontus Strålin) i Empati nr 3 2020 (s 7) som att han tydligt ogillar försök med mindre medicin och mer samtal etc. (bakgrundinformation: Fallskärmsprojektet lett av Johan Cullberg, Åsa Mobergs krönika kring svensk psykosvård och författarnas svar på Lundins recension).


Mina intryck efter genomläsning av skriften från seminariet:
Varken “schizofreni” som biogenetisk sjukdom eller resultat från studier ledda av Jari Tiihonen ifrågasätts. Någon: Vi behöver inte mer kunskap. Ingen diskussion om läkemedelsskador (räknas dessa till “schizofreni”?). Inget om beroende och vikten av långsam nedtrappning (tillämpning av sådan kunskap skulle medföra helt annorlunda tolkning av studier). Fokus på suicid men mycket litet om livskvalitet. Man anser sig veta vad som är rätt behandling (antipsykotika med depåinjektioner som standard!). Någon säger att “moderna” läkemedel är effektiva men dyra och tränger undan annan behandling (läkemedelsrepresentant protesterar). Någon: Schizofreni är först ut med standardiserat vårdförlopp.
Mycket anses alltså odiskutabelt när det gäller behandling! Däremot ser man problem med vårdens organisation, resurstilldelning och läkares följsamhet till riktlinjer. Man har svårt att mäta, följa upp och utveckla vården. Någon: Östergötland lägger minst pengar men har lägst överdödlighet. Så det finns inte riktigt rim och reson i det. Någon förklarar att organisationen är ett komplext dynamiskt system, vilket säkerligen är korrekt (själv tänker jag att också en hjärna med/utan diagnos ingår som en del i ett komplext dynamiskt informationssystem). Representant för regionfullmäktige: Vi måste hitta motsvarigheter till Losec i psykiatrin! Det framförs att det behövs inspirerande exempel. Någon: Varför inte fler kändisar?
Anm (tillägg 2022-06): Från seminarierapporten framgår att depåinjektioner av neuroleptika anses bättre (d.v.s. egentligen “mindre förödande”) för patienten än orala intag. Evidensen för detta ifrågasätts starkt av Cosgrove et al, som granskat en metaanalys (Kishimoto et al) av ett antal studier i denna rapport: Industry effects on evidence: A case of long-acting injectable antipsychotics (2022-06-07, online) i tidskriften Accountability in Research. Man fann att evidensen var av låg kvalitet, genomsyrad av skevheter (bias) och sårbar för industriell korruption (kanske inte så överraskande). Jag har inte kommit åt hela rapporten men Richard Sears (MIA 2022-06-07) har sammanfattat den: Industry corruption in systematic review for injectable antipsychotics.
Reflektion: Man kan misstänka att okritiskt omfamnande av budskapen från Tiihonens neuroleptikastudier inkl. marknadsföringsstöd från KI:s presstjänst redan har påverkat psykiatrins riktlinjer i Sverige!_____________________________________________________________
NPM (New public management) innebär att sådant som omdöme och empati osynliggörs. Det viktiga blir att formulera regler, riktlinjer och manualer och granska så att alla följer dem. Jonna Bornemark i Horisonten finns alltid kvar - om det bortglömda omdömet (2020), s 88. ________________________________________________________
  • Statligt stöd för oberoende läkemedelsinformation togs bort

Kilen var c:a 1992 - 2007/2009 (?) en svensk oberoende konsumentorganisation för läkemedelsanvändare. Den var alltså inte finansierad av läkemedelsindustrin men hade fått statligt stöd, som man dock höll på att avveckla. Det fanns krafter som ville värna om oberoende läkemedelsinformation genom att rädda Kilen. Angående önskemål riktade till socialminister Göran Hägglund och debatten kring frågan, se länkar:

  • Interpellationsdebatt om Kilen, 2006-11-21, med 5 riksdagsmän från 5 partier och där socialministern förklarar varför interpellationen avslås

  • Öppet brev 2007-02-12 från nätverket Demokratisk psykiatris ordf. neuropsykologen Ulla Sandklef

  • I motion 2007-10-01 försöker några representanter för ett av partierna återigen rädda Kilen: Kilens framtid. Socialutskottet avslår motion.

Som framgår av länkarna ovan uttalas många vackra ord om hur fint det fungerar eller kommer att fungera i teorin men också insiktsfulla inlägg om hur det fungerar i praktiken. Läget idag? Skulle man döma från finska studien enl. ovan så är det katastrofalt.


Tillägg: Kilens rapporter underlag för studie 2014 med intressant slutsats.
I artikeln i Läkartidningen 2014-03-25, Patienter förvånade över diagnos (... som kan ges lite väl lättvindigt), refereras till en doktorsavhandling 2014-03 av Andreas Vilhelmsson (LU): A pill for the ill?: Depression, Medicalization and Public Health, som använt biverkningsrapporter från Kilen som underlag. Slutsats bl.a. att läkarrapporterade biverkningsrapporter behöver kompletteras av rapporter från användare. Citat från Summary:
Motsättning uppkom mellan patient och läkare i tolkningen av symtom på psykisk ohälsa, där patienterna ofta förknippade dessa med påfrestande yttre faktorer, medan de upplevde att detta avfärdas av läkaren genom en omtolkning till medicinska problem som krävde läkemedelsbehandling. Detta kunde även leda till en konflikt mellan patient och läkare som i vissa fall upplevdes mycket intensiv från patientens sida och skadade tilliten till hälso- och sjukvården på ett allvarligt sätt. Dessa observationer tolkades som att det föreligger en risk för en påtvingad medikalisering i dagens kliniska praxis vid handläggningen av symtom på psykisk ohälsa.
Kommentar: Fenomenet är exempel på konfirmeringsbias (bekräftelsebias, selektiv bias), d.v.s.
Information filtreras genom just de föreställningar, som annars ev. skulle kunna korrigeras!
Vi drabbas alla mer eller mindre av detta fenomen men det är förödande vid vetenskapliga studier, där man vill närma sig sanningen om verkligheten.Fallet med relation läkare - patient: Patienten sätter ofta sina stressreaktioner (“mentala ohälsa”) i samband med det totala sammanhang och de erfarenheter hen varit med om och påverkats av. Psykiatern har kanske i stället fått lära sig att mentala problem i sig är “sjukdomar”, ibland “obotliga”, som ska behandlas med medicin, och försöker övertyga “patienten” om detta narrativ. Om patientens egen observation från hens liv inte passar in i psykiaterns narrativ så är det minst lika sannolikt att psykiatern tonar ner observationen, helt bortser från den, ser den som en tillfällig avvikelse eller ett observationsfel, som att läkaren korrigerar sitt narrativ (sin teori, sina dogmer).
  • Visselblåsare kan straffas mycket hårt

Läs om läkemedelsbranschens metoder i Peter Rosts bok (2007): Sjuka pengar - en svensk insider skakar läkemedelsindustrin (232 s). Att Peter Rost var vice vd för Pfizer när han slog larm ger tyngd åt hans påståenden om mutor, korruption och organiserad brottslighet. Myndigheter som har ansvar för tillsyn, t ex FDA i USA, fungerar också dåligt eftersom man tillsätter läkemedelsrådgivare med kopplingar till läkemedelsindustrin etc. Personer med starkt samvete och hög integritet blir oftast hårt straffade. Rost beskriver bl. a. vad som hände med 233 visselblåsare: 90 % sparkades eller degraderades, 27 % stämdes, 26 % fick söka fysisk eller psykisk vård, 25 % missbrukade alkohol, 17 % förlorade sina hem, 15 % skilde sig,10 % försökte ta sina liv, 8 % försattes i konkurs.
Troligen hindrar fortfarande - även i Sverige - risken för svåra yrkesmässiga konsekvenser många potentiella visselblåsare från att bryta mot tystnadskulturen och slå larm.
Kjell Asplunds bok Fuskarna - om Macchiarini och andras svek mot vetenskapen (2021) tar upp flera exempel med storfuskare förutom Macchiarini. Asplund vill inte attackera medicinsk forskning; tvärtom försöker han värna om forskningens integritet genom att visa på avarter. Mycket av det han berättar motsäger tývärr uppfattningen att vetenskap är självkorrigerande (s 191). I alla fall kan fusk pågå i årtionden. Hur många smartare, mer drivna fuskande forskare finns det på varje ertappad sådan?


Framtidsutsikter?


Kanske kan man skönja en möjlig framtida förändring. Hösten 2018 bildades Föreningen alternativ till psykofarmaka (fap). 2021-09-18 arrangerade fap konferensen Rätten till medicinfri vård vid psykisk ohälsa (7 videor på c:a 0.5 h vardera). Man har inspirerats av Norge där det infördes medicinfritt behandlingsalternativ 2015. Enl. Ole Andreas Underland (video nr 7) har dock mainstreampsykiatrin blivit provocerad snarare än inspirerad av de goda resultaten. Politiken har varit välvillig men mainstream har en kraftfull lobbyverksamhet, som motarbetar.

Lästips - om kemisk lobotomi m.m.

Det fanns redan på 1980-talet insikter om neuroleptikas effekter kort- och långsiktigt. Neurolog Lars Mårtensson förklarade i sin rapport varför det är så här (citat): Short term "psychiatric improvement" is correlated with long term personality deterioration (p.g.a. "kemisk lobotomering" av "frontolimbiska" systemet). Se Terapi vs läkemedel/ not 15/6, som sammanfattar Mårtenssons rapport.En ganska detaljerad och referensrik genomgång av forskningen om neuroleptika och deras påverkan på hjärna och kropp kort- och långsiktigt. Bra ingång för den mainstream-psykiatriker som vill uppdatera sig pga kunskapstörst eller för att undvika att långsiktigt och allvarligt skada sina patienter hellre än att fokusera på att följa riktlinjer etc. För andra kanske det räcker att läsa avsnitt 9.What to do? (s. 85 - 98)


Seriös vetenskaplig rapport som visar hur “survival analysis” (se anm. nedan) ofta tillämpas på felaktigt sätt vid läkemedelsförsök. Det förklaras vilka aspekter man nogsamt bör begrunda vid ev. fundering på långtidsbehandling med psykofarmaka. Hittills har man typiskt hanterat abstinenseffekter som om de vore återfall i “sjukdom” och har då fått för hög uppmätt återfallsintensitet i början av försökstiden (eller för hela försökstiden om denna är för kort). Det förklaras också varför det alls icke är självklart rätt att använda måttet “tid till återfall” i st för måttet “ackumulerad risk för återfall”.


S..k. “överlevnadskurvor” över lång tid är här relevanta att studera. Ägna gärna några minuter till att försöka förstå figur 1 i rapporten, som visar utfall av försök med underhållsbehandling med neuroleptika (MT) resp. med dosreduktion eller utsättning (DR). Y-axeln visar ackumulerad överlevnad (d.v.s. här andel patienter utan återfall) och x-axeln visar tiden från start av studien! Vi ser i detta exempel att överlevnadskurvorna för de båda fallen konvergerar och t.o.m. korsar varandra efter c:a 3 - 4 år! Därefter tenderar alltså dosreduktion att m.a.p. återfall uppvisa bättre resultat än underhåll. Och då har vi alltså inte viktat in övriga i hög grad signifikanta och välkända negativa effekter med neuroleptika. Se t.ex. andra lästips ovan!


Anm. Survival analysis” är - kort sammanfattat - en matematisk metod att analysera förväntad tid till viss definierad händelse (i biologiska system t.ex. död ). I ingenjörsvetenskap kallas metoden ofta “reliability theory” och händelsen brukar då kallas “failure”. Förväntade tiden kan kallas t ex “mean time to failure” (MTTF). Man brukar basera beräkningar på att felintensiteten är konstant (vilket kan anses gälla för den platta delen i den s.k. badkarskurvan för tekniska system).


(tillägg 2022-02) Rubin hade redan tidigare studerat forskningen och blivit skeptisk mot antipsykotika. En av hans läsare hade reagerat och påstått att “all of the research clearly indicates that the “antipsychotics,” when used by people diagnosed as having schizophrenia, decrease the risk of dying”. Rubin bad om en lista på de referenser läsaren förlitade sig på. Rubin fick en lista på 10 studier. Han kollade listan och fann att läsaren utelämnat alla studier som starkt tydde på att neuroleptika minskade livslängden. Han analyserade sedan de av läsaren föreslagna studierna och dokumenterade deras brister i does-antipsychotic-treatment-reduce-risk-of-death/ (2019-11-23). Med tanke på urvalet av studier (varav 4 hade letts av Tiihonen) förmodade Rubin att någon säljare inom läkemedelsindustrin hade visat listan för läkare. Efter en tid upptäckte Rubin Whitakers ganska långa artikel i Psychological Medicine (2020-10-14, se ovan). Rubin konstaterar att den innehöll en mer insiktsfull analys än hans egen och bifogade Whitakers viktigaste slutsatser i sin blogg.
En kommentar från en läsare 2022-02-08, som hade slutat kritisera psykiatri publikt: the reactions are disproportionate. People are not rational. It’s like criticizing a religion. Rubin svarar: I well know how discouraging it can be to criticize psychiatry publicly. It has a promotional apparatus, because of its connection with the pharmaceutical industry, that is enormous. Nevertheless I peacefully seek to provide relevant information that might not change the whole industry, but even if one person is influenced to take a safer, healthier path, I find it a worthwhile endeavor.

________________________________________


Det krävs extraordinär hjärngymnastik av psykiatriker för att dra slutsatsen att dessa preparat, som orsakar fetma, ämnesomsättningsrubbningar, diabetes, tardiv dyskinesi, livsfarliga hjärtarytmier o.s.v. skulle skydda mot dödsfallRobert Whitaker