(Infört 2019-03)

Här föreslås  en ansats till tankeinfrastruktur influerad av systemteori (not 16/0) och av datalogibegrepp. Avsikten är att försöka förklara de psykiska fenomenen på principnivå och ungefär så enkelt som det går men inte alltför mycket enklare (förenklar man alltför mycket så blir det flum). Självklart finns det diverse detaljer och komplikationer som borde utredas av professionella. Dessutom bör kanske vårddomänen ersätta datalogiska ord med andra icke vilseledande (d.v.s. icke agendastyrda) ord men med motsvarande innebörd. 

Både hjärnan och datorn är informationsbehandlande enheter och det kan, som framgått på flera platser i  temaområdet, ligga nära till hands att för vissa aspekter relatera till begrepp inom datalogin (detta hindrar givetvis inte att det också finns enorma skillnader mellan en klassisk dator och en hjärna; se t ex sidan Hjärnan - ett neuralt nätverk).

Ansats systemstruktur

Det föreslås här att man skiljer på dessa tre delar, som dock interagerar i ett och samma system (jämför gärna med figur 1 i Mind-body-problemet/ Tilltrasslade hierarkier):

1. hjärnans basala biologi el. “maskinvara”, bestämd väsentligen av DNA men prenatalt beroende av initial utvecklingsmiljö och också därefter av bra kroppslig miljö (energi, syre, sömn, frihet från gifter, skydd mot hårda slag o.s.v.) 

2. den miljö i form av kroppsmiljö och yttre fysisk och social miljö, som hjärnan interagerar med via olika gränssnitt mot "maskinvaran" (och på högre abstraktionsnivå mot “programvaran”) via s.k. motorneuroner och sensoriska neuroner etc.

3. hjärnans dynamiskt föränderliga logik och data, d.v.s. aktuella kopplingsschema, “programvara” (~ psyke, själ (*)), genererat och ständigt uppdaterat väsentligen via självinlärning från miljön (kallas psykogenes inom psykiatri och psykologi) 

Men dessutom bör man hålla isär dessa begrepp (not 16/1):

• • felorsaker (*) som finns i hjärnans basala biologi ("maskinvara") eller i dess omgivande miljö (övrig kropp, social miljö etc.)

  • störande information, feltillstånd, som genereras i psyket ("programvaran") p gr av felorsaker (se anm. 2)

Kommentar: Ovan angiven struktur är kompatibel med den s.k. sociala modellen (eg. sociopsykobio-modellen, där social interaktion tillmäts signifikant betydelse). Den dominerande biomedicinska modellen, som tillämpats när man under senare decennier studerat psykisk ohälsa, verkar ungefär innebära att man approximerat bort del 2 (miljö) och - i reduktionistisk anda - bakat ihop del 1 och del 3 som en enhet, "hjärnan". När det gäller därvid gäckande felorsaker har synsättet lett till att man fokuserat forskningsresurser på att försöka hitta enstaka felaktiga gener och numera korrelerande kluster av gener. Se t.ex. Anpassning till miljön/ Tvillingstudier - att lita på?/ Men genanalys då?

Reduktionism är mindre tillämplig här 

Några vill gärna fortfarande hålla fast vid reduktionistiskt perspektiv och betona att både grundläggande biologi, här kallad “maskinvara”, och psyket ("programvaran") är biologi och man försöker förstå helheten reducerad till den senare nivån. Och visst finns det kopplingar mellan de olika nivåerna i informationsstrukturen, d.v.s. mellan biofysisk neuronnivå och den högre abstraktionsnivån med specifika ideer, tankar och känslor etc. Men denna detaljmappning mellan nivåerna är (förutom för vissa enkla in/ut-funktioner etc.) obegriplig för människan och det vore t.v. slöseri med resurser och självbedrägeri att tro att man inom överskådlig tid kan förstå och reda ut den.

Se vidare andra delar av temaavsnittet H sapiens informationsbehandling, t.ex. 

• • Hjärnan - ett neuralt nätverk/ Artificiella neurala nätverk och djupinlärning.

  • Mind-body-problemet allmänt

  • Mind-body-problemet/ Tilltrasslade hierarkier

Implikationer

Observera att  baserat på ovanstående finns det definitionsmässigt knappast några biologiska sjukdomsorsaker i programvara/psyke (**). Däremot kan det givetvis finnas störande “feltillstånd” men dessa är orsakade av fel i biologi/maskinvara eller i kroppslig eller extern miljö. Hittar man (man = troligen en somatiskt skolad  läkare eller forskare med intresse för hjärnan) sannolika specifika biologiska sjukdomsmekanismer eller skador, bör dessa ge namn åt den då eg. somatiska sjukdomen eller skadan. Detta är ett stort område i sig. Exempel: Alzheimer, vaskulär demens, tumör, neurologisk eller endokrinologisk sjukdom, syfilis, abstinenssymtom och skador p gr av droger och läkemedel (t.ex. NIDS (neuroleptikainducerat bristsyndrom). Finner man (man = troligen personer med psykologisk och social kompetens)  efter grundligt utförd undersökning sannolika psykosociala huvudorsaker (d.v.s. på olika sätt alltför stressande faktorer i interaktionen person - miljö; det gäller inte bara övertydliga fall som PTSD)  så tar man fasta på dessa och vidtar ansvarsfulla åtgärder (så långt möjligt “omprogrammering” av drabbad person och/eller social miljö). Hittar man inga troliga medicinska orsaker till ohållbart lidande så ger man lämpligen ingen skadlig medicinsk diagnos till den person som drabbats som villkor för samhällets stödåtgärder. Det viktigaste är ett funktionellt  socialt nätverk, som kan respektera och empatiskt stödja resp. person att få leva sitt liv utan att mer än nödvändigt bli betraktad som “behandlad”.

Ex 1. Underfunktion i sköldkörteln är en systemisk endokrin sjukdom, som kan ge många olika symtom inkl. kognitiva och affektiva symptom, t ex svårighet att uppleva glädje. Närmast folksjukdom, som ej alltid tas på allvar. Troligen stort mörkertal. Om man har hittat felorsaken baseras namnet på diagnosen på denna och kallas hypotyreos. Behandling består i väl inställd dos av hormon (oftast syntetiskt; Levaxin).

Ex 2. PTSD och organisk demens kan innebära likartade symtom. Men det handlar om helt olika slags orsaker och det är mycket viktigt att inte förväxla dem. Organisk demens är enl. dagens kunskap en sjukdom med biologiska felorsaker och den går inte att bota. PTSD är ett feltillstånd, vars felorsak är svår stress. PTSD kan man behandla via den naturliga kanalen till hjärnan, dvs psykosocialt. Det går ofta att - och man bör då göra det så fort som möjligt -  i trygg miljö och på ansvarsfullt sätt plocka fram det svåra minnet, prata om det, och lagra tillbaka det med balanserande tilläggsinformation (plats, tid, omständigheter, perspektiv etc.). Lyssna gärna på Frida Johanssons föredrag, Anhörigriksdagen 2017: När kriget är det enda jag minns (38 min)

Hela systemet - inte bara hjärnans basala biologi - måste alltså förstås för att man framgångsrikt ska kunna hantera svåra livsproblem. Med lämpliga begrepp är det lättare att resonera på ett adekvat sätt. T ex så här:

Resonemang kring "felorsaker" och "feltillstånd"

Åtgärdar man relevanta felorsaker, så kommer oftast feltillståndet i hjärnan “automatiskt” att försvinna via den ständigt pågående naturliga programmeringen, d.v.s. inlärningen (och därmed omlärningen) via miljön. Åtgärdar man inte viktig felorsak så bibehålls feltillståndet. I svåra fall har feltillståndet en tendens att vara “stabilt”, dvs vara svårt att  få bort trots eliminerad felorsak. Dock bör man anstränga sig att försöka eliminera feltillståndet den naturliga psykosociala vägen - på programvarunivån. Annars kanske man alltför ofta försöker ta den tveksamma genvägen att ändra programvaran/psyket direkt på maskinvarunivån, vilket riskerar förvärra feltillståndet eftersom människan ju inte förstår mappningen och använder för trubbiga, för dåligt förstådda och ibland för våldsamma eller under för lång tid applicerade medel. Det blir också fel om man väljer att tolka kvarstående feltillstånd som om det  funnits en orsak i form av en redan från början existerande genuin psykisk sjukdom, som manifesterat sig (eftersom en sådan företeelse sannolikt inte finns). När man väljer att kalla ett besvärligt tillstånd för “sjukdom” (“störning” är i så fall ev. lite bättre ord (***); "syndrom" ännu bättre; "stressreaktion" nog ofta bäst) så riskerar det medföra felaktiga föreställningar (t ex att man tror tillståndet är en avgränsad entitet, "sak"; med fint ord "reifikation") och behandlingar (man vill medicinera, bota, "saken). Verkliga sjukdomar (d.v.s. biologiska felmekanismer i hjärnans "maskinvara" eller övrig kropp) och motsvarande diagnoser bör alltid så långt möjligt ges namn baserade på felorsaker.

Ex 3. “Sjukdomsinsikt” eller vad? (Se not 14  om vad “schizofreni” - enl. tillgänglig kunskap hos seriösa forskare - väsentligen verkar vara och inte vara.) För den som fått diagnosen “schizofreni” anses det inom biomedicinen viktigt att ha “sjukdomsinsikt” och att ta sina mediciner. Begreppet “sjukdomsinsikt” bör kanske här ersättas med “insikt om sina stressreaktioner” (d.v.s. sitt stressrelaterade tillstånd) och omgivningen bör kanske skaffa sig insikt om vad “schizofreni” i verkligheten står för och ibland också insikt om egna psykiska variationer.

Ex 4. Analogi med vanlig dator. Om det blir fysiskt fel på ett halvledarminne som stör datorns beteende så anser vi inte att det fanns fel i programvaran. Och det är inte programvaran som behöver konstrueras om utan maskinvaran som behöver åtgärdas. Är det å andra sidan fel på programvaran så löser vi det inte genom att försöka tvinga fram en ändring direkt på korresponderande elektronströmmar och -laddningar etc. Vi låter programmeraren göra programändringar på (dator-)språklig nivå.

Anm.2. Det som här kallas “feltillstånd” kan i princip ses som en helt adekvat om än besvärande markör (jämför symtom, syndrom, “diagnos”, “sjukdom”) i psyket, som signalerar att någonting, "felorsaker", i psykets omgivning - kroppsmiljö, social miljö etc - behöver identifieras och ändras. Att upprepat försöka “nollställa” markören utan att anstränga sig att identifiera felorsaker är alltså oftast tokigt.