Not 14 Trauma vs schizofreni

Begriplig traumatisering eller obegriplig "schizofreni"? Litteraturstudie




En fisks försök att ta sig loss från kroken ser mycket märklig ut, men det är inte hans krumbukter för att ta sig loss som är hans problem.fritt från Karl A. Menninger (1893 - 1990)



Denna undersida (= not 14) är länkad från ex 10 under punkt 7 Några provisoriska slutsatser/ Stressreaktioner på sidan Psykiska variationer. Den senare sidan ingår i sin tur i temaområdet Homo sapiens - informationsbehandling, som infördes på webbplatsen 2019-03. Länkar nedan är kontrollerade 2019-12 eller senare. Allmänna läsanvisningar finns långt ner på temaområdets startsida. Synpunkter är som alltid välkomna.

Sammanfattning

Bakgrund. En diagnos värd att syna närmare

I temaavsnittet Vetenskap, sanning och makt (2016) beskrevs - som ett av en handfull ifrågasatta paradigm - det för psykisk ohälsa dominerande biomedicinska paradigmet, som sattes i motsats till ett mera socialt paradigm. Som konkret exempel på ett motsatspar att närmare granska har jag här valt trauma - “schizofreni”. För övrigt föreslogs i nämnda temaavsnitt att diagnosen “schizofreni” är ett exempel på en social konstruktion (ex. 7). På denna sida framförs argument för att denna diagnos dessutom är en social konstruktion, som medför orättfärdiga konsekvenser.

Ett psykiskt trauma är en upplevelse som är så hotfull och skrämmande att psyket inte kan hantera den. Detta kan innebära att överlevnadsstrategin blir “dissociation”, dvs att upplevelsen avskärmas eftersom den inte kan integreras med tidigare erfarenheter till ett begripligt sammanhang (generella mekanismer, se t ex Perception - hjärnan tolkar).

Bland mentala symtombaserade diagnoser är “schizofreni” en som i särskilt hög grad förknippas med auktoritära påståenden från dem, som man tror vet något viktigt, men också med negativa konnotationer i folkmedvetandet. Det synes omöjligt att här balansera intressenters och medias ganska starkt koordinerade budskap. Budskapen sprids som självreplikerande "kulturenheter" (memer). Det är troligen en komplex samverkan mellan ett antal intressen i vårt samhällssystem, som hindrar bättre budskap att hävda sig. Vi är alla också sårbara för sanningsillusionen, d.v.s. vi tror på ett budskap som ständigt upprepas oberoende av om det är sant eller falskt.

I en publik text, som är tänkt att handla om hur vår kultur behandlar psykiska variationer, vore det dock oseriöst och oetiskt att inte i någon mån försöka granska fenomenet. Vad är "schizofreni"? Existerar "schizofreni" som en verklig biologisk sjukdom? Jag går därför igenom dokumentation från ett antal synbarligen seriösa källor, varav de flesta är via angivna länkar direkt tillgängliga på nätet för läsaren att själv källkritiskt ta del av. Jag börjar med att sammanfatta viktigaste slutsatser som denna genomgång lett till.

Orsaker till "schizofreni" - provisoriska slutsatser.

Mentala symtomkluster, som under ett antal decennier ansetts korrespondera mot en obotlig biogenetisk sjukdom kallad "schizofreni", kan mera korrekt och fruktbart ses som ett tillstånd genererat i samspel med sin kontext och är därmed också ändringsbart i en ändrad kontext. Tillståndet verkar väsentligen bero på att psyket (som föreslås modelleras som hjärnans “programvara” , se anm. 1) exponerats för en kontext, som upplevts som starkt stressande och t.ex. hotfull, förnedrande eller motsägelsefull och därmed svår att tolka (anm. 2). Psyket (“programvaran”) kan då inte alltid integreras på sätt, som resulterar i ett beteende, som omgivningen tolkar som adekvat. Ett systemperspektiv med redan i tidigt skede god förståelse för och sedan uthållig hantering av hela situationen - med fokus på psykosociala aspekter inkl. empatiskt och autentiskt bemötande - är av vital betydelse för att säkerställa att “dåligt” tillstånd förändras till “bra” tillstånd. Å andra sidan - behandling baserad på renodlat biomedicinsk systemmodell (anm. 3) tycks påtagligt öka risken för att “dåligt” tillstånd permanentas.


Anm. 1. Programmering (här: = “självinlärning”) vid interaktion med omgivning innebär på detaljnivå bl. a. att styrkan i synapsförbindelser i hjärnans neurala nät modifieras (jämför begreppet “psykogenes” = uppkomsten av ett nytt tillstånd som är psykiskt betingat). I princip kan alla neurala nät få problem att konvergera till ett stabilt värde, när de exponeras för inkonsistenta data. Detta gäller alltså även artificiella nät och små biologiska neurala nät. (Se t ex Hjärnan - ett neuralt nätverk/ex 4, som handlar om musen i labyrinten, som straffas och belönas slumpmässigt.)
För fullständighets skull ska nämnas att psykets funktion (“programvara”) påverkas inte bara av inlärning via yttre sinnen utan också av somatiska faktorer, d.v.s. hjärnans basala biologi (“maskinvara”) och övrig kroppsmiljö etc. Se vidare not 16 Analogi dator - hjärna. Sannolikt påverkas psykiatriska symtom av ett komplext nätverk av interagerande yttre och inre faktorer. Ibland krävs både bred och djup analys för att identifiera och åtgärda de viktigaste faktorerna.
En av de faktorer som - i diametral motsats till vanlig uppfattning - verkar spela mycket liten roll för "schizofreni" är genernas bidrag. Samband har missförståtts: familjer delar inte bara gener utan ofta samma familjemiljö, socialgrupp, ort etc. Man har också dragit tvivelaktiga slutsatser från tvillingstudier, se Jay Josephs granskningar.
Anm. 2. Svåra symtom som ofta ges diagnosen “schizofreni” har inte visats korrelera med någon specifik biologisk eller genetisk sjukdom. Symtomen korrelerar däremot med ett stort mänskligt lidande och kan liknas vid psykisk feber, där alltså något annat än symtomen i sig behöver åtgärdas.
Det är viktigt att komma ihåg att symtom, som i vår kultur ofta förknippas med diagnosen “schizofreni”, har sin grund i helt naturliga mekanismer. Många normala friska människohjärnor är t.ex. fullt kapabla att höra röster utan yttre stimuli. Oftast utan psykiska besvär. Problemet är när rösterna blir alltför störande (i st. för upplyftande, tröstande eller något annat). Anm. 3. Denna modell svarar mot ett föråldrat men fortfarande dominerande paradigm, som här innebär att hjärnan ses som ett slutet system (en “maskin”) och - vid oönskad funktion - typiskt behandlas med piller. Man bortser alltså från i verkligheten synnerligen aktiva återkopplingskretsar (anm. 4) på psykosocial nivå, som då får än mer destruktiv verkan. Många samverkande faktorer påverkar: stigmatiserande (och felaktig) diagnos, tvångsåtgärder, läkemedelsskador på hjärna och övrig kropp, fördomar, brist på hopp (noceboeffekter), brist på omgivningsåtgärder, brist på traumaterapi etc. Det är troligen avgörande för återhämtning att förstå att man - speciellt hos yngre personer - snabbt behöver bryta dessa återkopplingar (i vardagligt tal: “negativa spiraler”, “onda cirklar”) mellan den drabbades psyke och omgivande miljö. Detta inte minst för att undvika riskera konvergens mot stabilt dåligt tillstånd (som kan innebära svårreverserad förlust av autonomi, kamratrelationer o.s.v., anm. 5). Dagens biologiskt inriktade psykiatri tolkar problemen som orsakade av obotlig “hjärnsjukdom” helt förlagd hos den drabbades hjärna. Denna tolkning tenderar alltså - p. g. a. dess konsekvenser - bli en självuppfyllande profetia.
Anm. 4. För hypotetiskt exempel, som försöker ge principiellt skissartat reglertekniskt perspektiv på “återkoppling”, se Feedback amygdala - PFC (observera att stabilt tillstånd kan vara önskat eller oönskat).
Anm. 5. Man kan fundera på vilken roll detta biomedicinska paradigm har för de personer, som blir drabbade, och där kanske decennier av livskvalitet och liv försvinner. Men att paradigmet har kunnat bita sig fast så länge är nog eg. inte överraskande. Det synes vara helt i linje med vad vi sett i tidigare temaavsnitt på denna webbplats om egenskaper hos människan och samhällets aktörer; se t. ex.- Beteendeekonomi till vardags, som visar på många av våra tillkortakommanden när vi snabbt och intuitivt drar bristfälliga slutsatser från väl synlig evidens men bortser från mindre väl synlig sådan (se t. ex. WYSIATI = "What you see is all there is" )- Maktrelationer och ojämlikhet, där det åskådliggörs hur den starka parten bestämmer utfallet (här t.ex. vilken berättelse och behandling, som ska gälla)- Vetenskap, sanning och makt/Provisoriska slutsatser, som förklarar hur rådande vetenskapliga “sanningar” bibehålls

Aspekter behandlade i litteraturstudien

1. Stressreaktioner på trauman och några diagnosetiketter

Hallucinationer, dissociation, tillitsproblem, fight/flight/freeze-reaktioner, social isolering etc. PTSD, C-PTSD, utvecklingstrauman.

2. Förstådda lidanden eller medicinerad genetisk sjukdom?

Känsliga samband trauma - dissociation - psykos, resultat från genetiska studier, påverkan på stigma, krigsveteraners öde, försök utvidga kriterier för läkemedel, diagnoser överlappar varandra.

3. Några studietips

Forskning samband flashbacks - dissociation - psykos, historik kring schizofrenibegreppet, läkare och forskare teoretisk filosofi om hypotesen om hjärnsjukdom, relationell psykoterapi för traumapatienter, klinisk psykologs slutsatser om schizofreni, respekterad psykiatriforskare om skadliga föreställningar.

4. Finns schizofreni?

Rimliga utsagor om hypoteser, evidens, diagnosbiblar, läkemedelseffekter, förklarande diagnoser, grad av vetenskaplighet etc. Kort resp. längre svar på frågan “Finns schizofreni?”. "Schizofreni" betraktad som psykisk feber.

5. Fotnoter

14/0 Begreppet sekundär traumatisering; 14/1 Noel Hunters iakttagelser kring samband känsliga för psykiatrin; 14/2 Sammanfattning av KI-föredrag om genetiska riskfaktorer; 14/3 Sammanfattning doktorsavhandling: The prodromal phase of what?

_______________________________


Den som i förkristen tid hävdade att det inte fanns någon Tors hammare riskerade betraktas som tokig. Alla kunde ju med egna ögon och öron få bekräftat att hammaren var i farten varje gång det åskade.

_______________________________

Litteraturstudie

1. Stressreaktioner på trauman och några diagnosetiketter

Länkar:

Människan har en komplex hjärna med stor andel kontinuerligt via omgivningen uppdaterad “programvara” som härbärgerar fantasi, kreativitet, associationsförmåga, avancerade omvärldsmodeller och därmed flexibla beteenden för att framgångsrikt kunna interagera med andra varelser i de flesta uppkommande möjliga sammanhang. Hon har också förmåga att vid akut potentiell fara strunta i att fundera och i stället fatta snabbt beslut för att säkra överlevnad. Om sammanhangen upplevs omöjliga att hantera (traumatiska) blir hon starkt känslomässigt påverkad och har antagligen större risk än mera primitiva varelser att drabbas av förtvivlan, förvirring och desorganisation.

Svåra trauman kan således resultera i besvärliga minnesrelaterade reaktioner (se ex 5 på sidan Minne och inlärning). Oftast klingar de av men i svåra fall kvarstår diverse störningar lång tid. Psykiatrin verkar hittills ha haft mest fokus på enstaka avgränsade traumaupplevelser, som typiskt innebär allvarlig fysisk skada, katastrof, dödshot etc. Man kan ha varit drabbad direkt eller indirekt (med t ex närstående direkt drabbad), bevittnat händelsen eller agerat som "hjälpare" (sekundärtraumatisering, not 14/0 nedan). Detta är vanligt för krigsveteraner (t ex från Vietnam) och krigsflyktingar. Diagnoser:

    • Akut stressyndrom, ASD: reaktioner inom 4 veckor efter traumat. Kan följas av PTSD.

    • Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD: reaktioner längre tid än 4 veckor och med tydligt lidande eller tydligt nedsatt funktion.

Kännetecken: återupplevda skräckfyllda minnen (flashbacks), som är verkliga här och nu och kan inkludera illusioner, hallucinationer och dissociation; undvikande; social isolering och depression. Intensivt obehag inför sådant som associerar till traumat. Vanlig panikångest är (ur behandlingssynpunkt) närmast trivialt jämfört med PTSD. Finns risk att kvarstående PTSD-symtom förväxlas med demens, men PTSD kan också samvariera med demens.

Trauman som upplevs tidigt i livet, innan hjärnan är färdigutvecklad, och/eller trauman, som upprepas eller är kroniska, kan innebära en ännu mycket mera komplex situation med många olika svåra reaktioner. Det behöver inte handla om fysiska dödshot utan om psykiska övergrepp och otrygg anknytning, som medför kumulativ stress. En individ i utveckling har mycket starka behov av bekräftelse och känslomässig försummelse kan då innebära traumatisering. PTSD-diagnosen, som finns i DSM, räcker här inte till. Det har sedan länge identifierats behov av en annan diagnos än PTSD:

    • Complex post-traumatic stress disorder, C-PTSD. Har också kallats Disorder of Extreme Stress not Otherwise Specified, DESNOS. En variant av C-PTSD, fokuserad på utveckling, har kallats Developmental Trauma Disorder, DTD (utvecklingstrauma).

Förutom klassiska PTSD-symtom innebär C-PTSD i större utsträckning svårighet att reglera affekter och impulser, problem med minne och uppmärksamhet, förändrad självuppfattning, problem med relationer etc. Överväldigande ångest gör att hjärnans kapacitet att integrera och kategorisera vad som händer minskar radikalt, vilket bidrar till dissociativa tillstånd. I van der Kolks artikel om utvecklingstrauman (länk 6) beskrivs närmare hur och varför utvecklingen kan spåra ur på olika sätt. Symtom på urspårningen kan vara t ex vanemässiga fight/flight/freeze- reaktioner, som omintetgör inlärning från erfarenheter, tendens betrakta “alla” som förövare, lojalitetskriser, att nyheter blir potentiella hot. Bristande förutsägbarhet gör att man tenderar visa önskemål via beteende snarare än att försöka diskutera önskemålen. Många symtom kan förstås som försök att minimera hot och reglera ångest. Dessa försök missförstås ofta av omgivningen som elakhet, vilket kan resultera i bortstötning. Som vuxen kan den utsatte sedan tilldelas en mängd komorbida diagnoser (+ läkemedel) fast man kanske totalt tappat bort primära problemen. För anknytningsteoretiskt perspektiv, se not 14b trauma & anknytning.


Anm: Patologisk narcissism (not 12) skulle ev. kunna vara en alternativ omedveten strategi att hantera uppväxttrauman.

Trauman medför alltså ofta påträngande bilder och dissociation, dvs att man mentalt lämnar situationen och skärmar av. Detta tolkas som psykos, vilket kan leda fel. Se Moskowitz et.al. (2009): Are psychotic symptoms traumatic in origin and dissociative in kind? här och här. Abstract:


The authors suggest that most, if not all, psychotic symptoms may be viewed as dissociative in nature. In keeping with this idea, they present a traumagenic neurodevelopmental model of dissociation and psychosis. Specifically, they contend that dissociative symptoms mediate the pathway between early trauma and later psychotic symptoms. They review the literature on trauma and psychosis and demonstrate that there is, in fact, a startlingly consistent positive relationship between trauma and the positive symptoms of psychosis. They further argue that the four positive symptoms of schizophrenia (delusions, hallucinations, disorganized speech, and grossly disorganized behavior or catatonia) are consistent with dissociative processes.

C-PTSD är närmast en normal reaktion på en onormal situation. Ändå kräver den komplex, ofta långvarig och sammanhållen psykologisk behandling (se länk 4). Om symtomen tidigare missförståtts och felbehandlats tillkommer ibland troligen ytterligare utmaningar p gr av läkemedelsskador (se not 15 Terapi vs läkemedel).

Det finns enl. länk 2 många frågor kring C-PTSD: hur mycket kunskap finns i allmänpsykiatrin?, hur ofta används andra inadekvata diagnoser? mörkertal av patienter som inte erbjuds adekvat vård pgr av detta?

2. Förstådda lidanden eller medicinerad genetisk sjukdom?

- Vad är "schizofreni" egentligen?


När dessa lidanden väl har förklarats, finns det ingen spöklik sjukdom kvar som också behöver en förklaring. Det finns bara lidande.Richard Bentall (professor klinisk psykologi, University of Sheffield)

Dissociation och psykos - känsliga samband för psykiatrin?

C-PTSD var under övervägande för DSM-4 1994, men kom inte med då och inte i DSM-5 heller. Diagnosen kom in i WHO/ICD-11 först 2018-06. Att det kan finnas krafter i branschen som håller emot nya perspektiv framgår av insiderinformation i artikel skriven av psykologen Noel Hunter, 2014 (se här):

Noel Hunter berättar om sina iakttagelser från en internationell traumakonferens 2014, där hon själv skulle leda en panel om dissociation. Det märkliga var att sambanden trauma/ dissociation och schizofreni/ psykos (not 14/1) knappast kunde nämnas och inte diskuteras öppet och ärligt. Hennes slutsats är att man får välja mellan att vara ärlig och att vara effektiv i sin karriär. Normen är att stödja status quo.

PTSD och C-PTSD är stressyndrom orsakade av trauman. “Schizofreni”, å andra sidan, anses av biopsykiatrin vara en biogenetisk sjukdom. Den föreställningen verkar dock enl. tillgänglig forskning sakna vetenskaplig grund. Läs Joakim Molanders reflektioner i SVD 2006-01-20 kring en sammanställning av forskningsresultat: Frontalangrepp på biologismen inom psykiatrin. (Molander är filosofie doktor i filosofi, har undervisat i vetenskapsteori och har skrivit boken Vetenskapsteoretiska grunder - historia och begrepp).

Lästips:

    • Moskowitz&Corstens, 2007: Auditory hallucinations: psychotic symptoms or dissociative experience. Från abstract (ej läst artikeln): Det finns en dominerande klinisk övertygelse om att skillnader kan göras mellan “normalt” och patologiskt rösthörande - ofta på grundval av den upplevda platsen eller ”tredje person” -perspektivet för rösterna. Det finns ingen forskningsevidens för detta. I stället bör rösthörande generellt betraktas som en dissociativ upplevelse, som dock under vissa förhållanden kan ha patologiska konsekvenser.

Inlärningseffekter och komplexa trauman bidrar till att psykos upprepas

Besvärliga psykos- och dissociationsliknande symtom verkar alltså typiskt ha att göra med olika typer av trauman (om vi bortser från andra uppenbara faktorer som primär sömnbrist, gifter etc). Hjärnans plasticitet och inlärningseffekter - men även biverkningar av behandlingsåtgärder - gör sedan att symtomen lättare återkommer efter en första episod. Men återfall kan också bero på upprepade, komplexa, traumatiserande stressorer. Man kan alltså utan att hänvisa till "hjärnsjukdom" förklara varför symtom kan kvarstå under längre tid. Att med dagens kunskap kunna bibehålla den för c:a 40 år sen antagna - icke bekräftade - teorin och föreställningen att symtomkriterier, som beskrivs av gällande schizofrenidiagnos, motsvarar en specifik biogenetisk sjukdom, kan ur vetenskaplig synpunkt synas märkligt. Det är dock egentligen inte så överraskande om man tror på slutsatserna i temaavsnittet Vetenskap, sanning och makt.

Nyare genstudier bekräftar att gener inte orsakar “schizofreni”

Numera finns mycket kraftfulla verktyg (till allt lägre kostnad) för genanalys och statistiska beräkningar. Biomedicinen och läkemedelsindustrin är mycket angelägna att använda dessa för att hitta läkemedelstillämpningar. Jag lyssnade på ett föredrag (30 min) Genetiska riskfaktorer för schizofreni hållet av forskaren Patrick Sullivan på schizofrenidagen 2018-05-28 (anordnad av KI; se Urplay.se). Man framhåller att forskningen nu har fantastiska framgångar. Lyssnar man noga på fakta så blir bilden något annorlunda.. Studien visar med hjälp av indata från många individer att det finns viss liten korrelation mellan genkluster med några 100-tal “riskgener” och risken att råka ut för så svåra livsproblem och därmed stressreaktioner, så att diagnosen schizofreni väljs. Risken sägs öka från 1 % till c:a 1.1 % om man råkar ha många av riskgenerna. Detta är helt försumbart vid riskbedömning på individnivå. Antagligen handlar det i verkligheten om skillnader i initiala personlighetsdrag, som kan påverka risken men troligen också chansen till positiva egenskaper, kreativitet, lycka etc. “Riskgenerna” är rimligen helt naturliga - alls icke felaktiga - gener, och skulle kanske, med andra studieupplägg, kunna kallas för “chansgener”. Mitt försök att faktaanalysera föredraget, se not 14/2 nedan.

Lästips:

  • Leo&Joseph, 2002: Schizophrenia: Medical students are taught it´s all in the genes, but are they hearing the whole story? Historik som visar hur oreflekterade slutsatser från bristfälliga studier kom in i läroböcker för medicinstudenter och sedan spridits som självklara sanningar.

  • Joanna Moncrieff, 2014-09-01: A Critique of Genetic Research on Schizophrenia – Expensive Castles in the Air

  • Fosse et al, 2015-09: Schizophrenia: A critical view on genetic effects. Artikeln förklarar klassiska tvilling- och adoptionsstudiers bristfälliga metodik och dåligt underbyggda antaganden. Resultaten från dessa (typ: “schizofreni är till 80% ärftligt”) har ändå varit motiv för fortsatta studier för att leta gener. Det noteras att ansatser baserade på hypotetiska kandidatgener har misslyckats. F.n. är det i stället s.k. “GWAS”-studier, som gäller. Det visas exempel på ytterst små svårreplikerade korrelationer i dessa hypotesfria observationsstudier, som omfattar i princip hela genomet. Bland slutsatserna: Freed from the misleading heritability estimates of twin studies in particular, the balance of the evidence supports a stress-based conceptualization of etiology. Dessutom: Another implication is a dramatic shift in research attention, from genetics and neurobiology to the further identification of causal and modifying environmental exposures.

  • Se också andra länkar på denna webbplats i avsnittet Anpassning till miljön/ 1. Tvillingstudier - att lita på?/ Men genanalys då?

Provisorisk slutsats: När det gäller frågan om genetisk grund för “schizofreni” förefaller den dominerande biomedicinska psykiatrin hittills ha underlåtit att enl. gängse vetenskapliga principer försöka falsifiera (kritiskt granska och ompröva) initiala hypoteser och korrigera felaktiga budskap till media och allmänhet.

Biogenetisk förklaring ökar stigma


“Schizofreni är som vilken annan sjukdom som helst, t ex diabetes eller cancer”Typiskt men enl. forskning skadligt påstående från biopsykiatrin

Att reducera stigma är avgörande för att underlätta återhämtning från psykisk ohälsa. Det finns en ganska utbredd föreställning att biogenetiska sjukdomsförklaringar - vare sig de visats stämma med verkligheten eller ej - ökar människors acceptans av psykisk ohälsa och minskar stigmatisering eftersom den drabbade då inte är ansvarig för problemen. Detta biomedicinska synsätt stöds också av anti-stigma-organisationer. De två metastudierna länkade till ovan undersöker ett stort antal studier. Båda pekar tydligt på att föreställningen är felaktig! D.v.s. biogenetisk förklaring till psykiska symtom ökar stigma - inte minst vid schizofrenidiagnos. Här bara två utdrag från studierna:

Från 1: A positive effect of biogenetic causal models on stigma can clearly be rejected for schizophrenia, where results of our review even suggest a detrimental effect.

Från 2: It seems prudent to be skeptical of the view that understanding psychological problems as biogenetically caused diseases will cure stigma. Medicalization of these problems may reduce blame, but at a cost. For example, pessimism about change could take hold of the affected individual, family members, mental health professionals, and the society at large, setting the stage for self-fulfilling prophecies that could seriously impede the recovery process.

Diagnosen “schizofreni” förstörde krigsveteraners liv

Läs artikel, skriven av "Chief Medical Writer" i U:S. Medicine 2016-01-03, men läs framför allt kommentaren (som av något skäl behövde föras in två gånger, 2016-02-06 och 2018-12-09): Making-the-diagnosis-ptsd-with-psychosis-schizophrenia-or-both/

Själva artikeln är ett åskådligt exempel på hur en skribent skolad i (eller lojal mot) biomedicinska modellen kan uttrycka sig när besvärande fakta kommer fram. Skribentens föreställningen att det förutom diverse stressymtom, här karakteriserade med etiketten PTSD, också finns en specifik sjukdom, kallad “schizofreni”, leder till synnerligen omständliga resonemang om hur det kan komma sig att så många krigsveteraner med PTSD har schizofrenisymtom. Kommentatorn (med signatur taosword), som sent omsider fick ta emot många av veteranerna i terapi, förklarar rakt på sak hur det låg till. Krigsveteranerna hade PTSD, inte “schizofreni”, men fick den felaktiga diagnosen “schizofreni”. Därmed fick de s.k. antipsykotika, som vid långtidsbehandling är mycket skadlig (se not 15) och hindrades från att få terapi. Detta hade förstört deras liv i dussintals år. Många av förskrivarna kunde inte erkänna felet. "And it makes no difference that PTSD was not in the DSM yet. There is much in literature and psychoanalytic writings about what combat does to the mind and relationships."

Psykiatrin och DSM vill utvidga kriterier för läkemedel

En del forskare argumenterade intensivt inför utgivandet av DSM-5 (2013) för att en ny diagnos för ev. begynnande psykos, Attenuated Psychosis Syndrom, var nödvändig.

Anna-Karin Neubeck har skrivit en doktorsavhandling 2008 (LIU), som åskådligt visar hur psykiatrisk forskning, som bortser från livshistoria, kan motivera nya traumatiserande diagnoser och skadliga läkemedelsbehandlingar: The prodromal phase of what? A metapsychiatric analysis of the prodromal phase of schizophrenia. Ursprungliga syftet var att visa kopplingen mellan tidiga psykosliknande symtom och senare tilldelad schizofrenidiagnos. Kopplingen fanns och här kunde studien ha avslutats. Men Neubeck nöjde sig inte utan utvidgade studien till att titta på de livsproblem som patienterna upplevde - 10 av 11 patienter kunde redogöra för svåra trauman - och sedan strävan att hitta en rimlig förklaringsmodell och hypotes om orsakssamband.

Se i not 14/3 min korta sammanfattning av den gedigna avhandlingen, som uppges ha finansierats från fria oberoende forskningsmedel.

Hur gick det med DSM-5? Blev det infört någon diagnos för att rättfärdiggöra antipsykotikabehandling vid svaga psykosliknande symtom? Se hur lurigt man verkar kunna gå tillväga - trots alla varningar - för att smyga in en sådan diagnos: Psychosis risk syndrome is back (2013-11-26). Skrivet av Allen Frances, som ledde utvecklingen av DSM-4!

Tillägg 2020-07: Negativ effektivitet hos antipsykotika vid prodromalsymtom enl. ny studie, se not 14/4. Man såg alltså ökad frekvens av psykos hos de som fick antipsykotika jämfört med de som inte fick.

Diagnoser överlappar varandra

Som vi sett ovan leder traumatisering inte självklart till att bäst förklarande diagnos, typ PTSD eller C-PTSD, ges. Svåra fall med dissociation etc riskerar alltså leda till diagnosen “schizofreni”. Men potentiellt kan traumatisering med dess olika komplicerade symtom medföra att många olika diagnoser ges. Se överordnad sida, Psykiska variationer/ figur 5.1c, som försöker visualisera mentala symtombaserade diagnosers diffusa relationer till varandra och till existerande verklighet. Finns läkemedelsskador så kompliceras bilden än mer.

3. Några studietips kring "schizofreni", trauma, dissociation

1. Frida Johanssons föredrag, Anhörigriksdagen 2017: När kriget är det enda jag minns (38 min). Fokus på PTSD i form av krigsminnen.

2. Malou efter 10 171004 med Anders Hansen (9 min)

3. En film om komplext trauma. 11 min. 2018-04, lättbegriplig svenska

4. Longden, Madill, Waterman, 2012: Dissociation, Trauma, and the Role of Lived Experience: Toward a New Conceptualization of Voice Hearing (gedigen avhandling på 49 sidor; speglar modern forskning, som visar de starka samband, som finns mellan traumatiska flashbacks och dissociering, och det man betraktat som psykos; c:a 500 referenser)

5. Andrew Moskowitz, 2011: Schizophrenia, trauma, dissociation and Scientific revolutions. Relaterar till Kuhns paradigmteori. Historik kring schizofrenibegreppet, som Kraepelin (1856 - 1926) och Bleuler (1857 - 1939) var ansvariga för. Kraepelin fick genomslag för sin ide om biologisk klassificering. “Neo-kraepelinare” införde iden i DSM-3 1980 men lade till antaganden om att mentala diagnoser är diskreta och kan förstås neurobiologiskt. Detta har nu i nästan 40 år utgjort det “neo-kraepelinska” (= biomedicinska) paradigmet, som dominerat forskning, behandling, försäkringar etc. och alltså motarbetat mer fruktbara perspektiv. Det förklaras varför neo-kraepelinska paradigmet nu är i kris och på väg att ersättas av “trauma/dissociation”-paradigmet (~ specialfall av sociala paradigmet).

6. Helge Malmgren, leg läkare, professor i teoretisk filosofi, GU, i Läkartidningen 2007-07: Hypotesen om schizofreni som “hjärnsjukdom” återstår att visa. Mitt försök till sammanfattning:

“Schizofreni” är bara en hjärnsjukdom i den ointressanta betydelsen som innebär att också en sorgereaktion är en hjärnsjukdom - inte en hjärnsjukdom med i klassisk mening organiska orsaker. “Schizofreni” har ett väsentligen psykiskt ursprung ("psykogenes"), där alltså hjärnan påverkas av inlärning från miljön. “Vad är då naturligare än att söka ... i barndom, ...påfrestningar … vid könsmognaden och inträde i vuxenvärlden?” Malmgren undrar också varför psykogenes diskuteras så lite i studier om schizofreni. Och varför man kör det enkla spåret att förändringar i hjärnan har att göra med hjärnsjukdom och inte med psykogenesen (och medicinering). Han avslutar med: Men om detta är ett utbrett sätt att resonera i dagens psykiatri kan jag inte annat än beklaga den låga teoretiska nivån i disciplinen.

Anm. Artikeln är i sak väsentligen kompatibelt vad som beskrivs i detta temaavsnitt men saknar av naturliga skäl reflektion över senare års genstudier (som förgäves letat efter orsakande gener) och nyare forskning om symtomens kopplingar till posttraumatisk stress.
(Jag har använt Malmgrens introduktion [GU2008] som källa till det lilla avsnittet om Artificiella neurala nätverk på sidan Hjärnan - ett neuralt nätverk.)

7. Ingela Jonsson, examensarbete, Umeå universitet 2016: "Laga i den relationella väven". Erfarna psykoterapeuters upplevelser av psykoterapi med traumapatienter. Nyckelord: relationellt trauma, relationell psykoterapi, dissociation, anknytning. Referenslistan visar att det finns även svenska böcker inom området. Tre erfarna psykoterapeuter med påbyggnadsutbildning inom trauma och dissociation intervjuas och delar med sig av kunskaper och erfarenheter, t ex:

  • Traumaperspektiv hos alla i vården viktig. Svårare tillstånd kring trauma har uppstått vid bristande relationellt samspel med skrämmande omsorgsgestalter. Vissa läkare har tyvärr inget traumaperspektiv alls. Man måste fråga om trauman lika självklart som om alkohol och rökning. Annars får människor inte den behandling de behöver. Patienter berättar inte alltid spontant. Terapeuten behöver dessutom mycket handledning och stöd - trauman är “smittsamma” (sekundär traumatisering).

  • Behandling viktig! I psykiatrin har man ofta inte upptäckt eller förstått att problemen handlat om trauma och dissociation. Troligen underdiagnostik. Föreställningen att dissociation är ovanlig är fel. Hyperresponsivitet i amygdala kan finnas kvar i årtionden om man inte får rätt hjälp.

  • Fasinriktad terapiprocess: 1. stabilisering (för tillit och trygghet); 2. bearbetning (först när 1. är klart); 3. integration (rehabilitering). De mest tillitsskadade kan ha dissociativa svårigheter, som försvårar terapin. Relationen mellan terapeut och patient, där de båda möter varandra på samma plan, är avgörande.

8. Eric Kuelker 2019-01-31: Why the Psychological injury model will ultimately triumph. Kuelker börjar med ett historiskt exempel, som åskådliggör vikten av rätt förklaringsmodell för att en behandling ska bli ändamålsenlig:

Ex (historiskt): Under c:a 2000 år grundade sig uppfattningar om sjukdomar och deras behandling på en lära om de fyra kroppsvätskorna (humuralpatologi). Vid obalans av vätskor ansågs patologiska tillstånd uppkomma. En av de förnämsta behandlingarna ansågs vara åderlåtning. USA:s förste president, Georg Washington, fick en halsinfektion och dog 1799. Hans livläkare, som menade väl, hade försökt bota honom med hjälp av under kort tid upprepade åderlåtningar.

Kuelker går igenom grundfelen med dagens dominerande “kemisk obalans”-modell, som länge varit läkemedelsbolagens förklaringsmodell, och jämför med en modell (“psychological injury model”), som förklarar symtom utifrån människors erfarenheter. “Psykisk skada” uppstår vid stressande livshändelser, trauman och kränkningar. Beträffande “schizofreni” dras följande slutsatser av forskningsresultaten: "They show that schizophrenia is not fundamentally a brain disease. Nor is it a chemical imbalance, either. No. What we call schizophrenia in most cases is actually people with trauma who have significant difficulty with regulating emotion, organizing their thoughts, and connecting with reality." De hjärnförändringar som “schizofrena” visats ha är samma förändringar som traumatiserade har. Kuelker förordar starkt psykoterapi för att läka psykiska skador: "People heal people".

9. Den respekterade holländske psykiatri-forskaren Jim van Os talade klartext i en artikel som släpptes in i BMJ 2016-02 som “Personal view”: “Schizophrenia” does not exist (Jim van Os blev listad i Thomson Reuters, som en av världens mest inflytelserika vetenskapsmän 2014 inom området psykiatri/ psykologi). Kommer inte åt “full text”, men här är en text (2015-06). Jim van Os säger - precis som många andra förklarat - att schizofrenidiagnosen inte beskriver någon verklig sjukdom men dessutom är mer skadlig än andra mentala diagnoser eftersom den ju associeras med vetenskapligt felaktig föreställning om hopplöst kronisk hjärnsjukdom. Det är ett missförstånd att tro att bara beteckningen ”schizofreni” måste bort. Framför allt måste felaktig (men självuppfyllande) föreställning och behandling som reaktion på psykotiska fenomen och lidande ersättas med korrekt information och fungerande behandling. Lyssna gärna på Jim van Os TEDx-föredrag Connecting to Madness (2014-10, 14 min). Han förklarar där hur helt normala perceptionsmekanismer i hjärnan - med dess strävan att tolka omvärlden och skapa mening (“hyper meaning”) - kan leda till det vi kallar psykotiska upplevelser. Var 3:e person i allmänna populationen erkänner vid enkäter att de haft sådana upplevelser. Jämför Varseblivning - hjärnan tolkar.

4. Finns schizofreni?


The road to hell is paved with good intentionsFrån Wikipedia

Rimliga utsagor.

Området kännetecknas av diffusa, flertydiga, emellanåt omdefinierade, ovetenskapliga begrepp och är egentligen svårt att stringent analysera. Men baserat på f.n. tillgänglig kunskapsläge, som det återspeglas i källor refererade till i temaområdet H sapiens - informationsbehandling, anges nedan utsagor, som bedöms rimliga:

  1. Hos läkemedelsindustrin och biopsykiatrin finns sedan c:a 40 år en hypotes om “schizofreni”, som en biogenetisk, obotlig, livsvarig sjukdom, som bara kan mildras med läkemedel. Denna föreställning förmedlas kraftfullt - som en självklar sanning - också till allmänheten.

  2. Forskningen hittills uppvisar en i det närmaste obefintlig evidens för hypotesen att (diagnosticerad) "schizofreni" korresponderar mot någon specifik biogenetisk sjukdom. Man pekar ofta på samband, som är samvariationer (men som inte visas vara orsakssamband), och anser sig hela tiden precis på väg att förklara “schizofreni”. (Se t. ex. a) Anpassning till miljön, avsnitt 1. tvillingstudier - att lita på? där även genanalys behandlas. b) Analys av föredraget om genetiska riskfaktorer i not 14/2 på denna undersida. c) Helge Malmgrens artikel om hypotesen om schizofreni som “hjärnsjukdom” (se Några studietips/6 ovan))

  3. "Reaktivitet" togs bort! Diagnosen “schizofreni” finns från början med i diagnosbiblarna DSM och WHO/ICD som listor på symtom. I DSM-1 (1952) definierades mentala ohälsotillstånd som personlighetens reaktioner på externa fenomen (se not 14/3 Neubeck 2008, s 134+). “Reaktiv psykos” var en diagnos. Efter hand fick “neo-kraepelinare” genomslag för sin ide om neurobiologiskt ursprung. Senare versioner har DSM i stort sett inte uttalat sig om reaktivitet (PTSD undantag). Man tog bort “reaktiv psykos”. Under lång tid har forskare sett behovet av komplettering av PTSD i form av C-PTSD. Denna diagnos kom in i WHO/ICD-11 först 2018-06 (men finns inte i DSM-5).

  4. Formella begränsningar enl. 3 tillsammans med föreställning enl. 1 har - med läkemedelsindustrins bistånd - lett till att behandling med antipsykotika blivit etablerad standard. Denna behandling kan medföra likgiltighet inför egentliga livsproblemen och maskera behovet av traumaterapi (Not 15 Terapi vs. läkemedel). Den får för många extremt skadliga och i sig traumatiserande effekter - speciellt vid långtidsbehandling. En del av effekterna tolkas som - ja just - “schizofreni” (se t ex [Breggin2013]). Stor risk att hopplöshetsdiagnos + läkemedel driver på lidanden, som av omgivningen kallas för "schizofreni". Påminner om voodooförbannelse (noceboeffekt).

  5. Det finns mycket forskning som pekar på kopplingen mellan svåra stressituationer (komplexa trauman etc) med åtföljande traumatiska flashbacks och dissociering, och det man betraktat som psykos (se t ex Några studietips/4, 5 och 7 ovan). Förklarande diagnoser som PTSD eller C-PTSD ger chans till verklig förståelse, verkningsfull psykoterapeutisk behandling och betydligt bättre utfall än "schizofreni". (Anm: En ingång till att förstå kopplingen till miljön är att ta del av forskningen om hur hjärnans psyke (“programvara”) programmeras i interaktion med miljön; se Hjärnans plasticitet).

  6. Diagnosen “schizofreni” i diagnosbiblarna, DSM och ICD, är ett vetenskapligt sett närmast meningslöst begrepp. Ett antal subjektiva kännetecken (symtom) beskrivs och en viss andel ska vara uppfyllda för att diagnosen ska ges. Alla symtom (vanföreställningar, rösthörande, tankoreda etc.) är principiellt sådana som var för sig kan identifieras i mänskligt liv - naturligtvis mindre ofta flera tillsammans - utan att specifika sjukdomsmekanismer behöver tillgripas som förklaring. Detaljer: Diagnosen har för låg kvalitet m.a.p. s.k. reliabilitet (hur vi mäter) och validitet (vad vi mäter). Ex. från DSM-manualen: för att få diagnosen ska 2 eller fler av 5 symtom förekomma, Två personer kan alltså på flera olika sätt motsvara kriterierna utan att ha något av symtomen gemensamt (begreppet är disjunktivt, person A( s1+s2) =/ person B(s3+s4) etc). Många utan diagnos verkar uppfylla kriteriet "vanföreställningar". Och vem kan avgöra vilka inre föreställningar - kanske med uppgift att skydda individens psykologiska överlevnad i svår situation - som är sjukliga i st för meningsfulla?


Biopsykiatrisk logik (A => B => A)?Psykiatrikern kanske förklarar att den drabbades symtom beror på “schizofreni”. Denna förklaring innebär konkret - förment vetenskapligt uttryckt - att symtomen beror på symtomen. Det verkar som att användningen av begreppet “schizofreni” kan ställa till en viss tankeoreda.

Svar på frågan: Finns schizofreni?

Kort skulle svaret, baserat på utsagorna ovan, bli “Nej”. Något mera utförligt och med rimlig användning av begrepp kan man dela upp svaret i dessa fyra punkter:

  • Biogenetiska sjukdomen “schizofreni” finns inte.

  • Den symtombaserade diagnosen "schizofreni" är beskriven i diagnosbiblarna DSM och WHO/ICD. Diagnosen är en social konstruktion, som är både ovetenskaplig och inhuman.

  • De psykosliknande symtom, som brukar förknippas med schizofrenidiagnos, kan initialt väsentligen ses som personlighetens friska reaktioner på svår stress, d.v.s. ohanterliga livsproblem. Med schizofrenidiagnosen tillkommer förutom noceboeffekter ofta brist på adekvat terapi, symtom och skador i hjärna och kropp p g a läkemedel etc. Denna självrullande destruktiva återkopplingsprocess - kännetecknad av svårt lidande - verkar vara gravt missförstådd i dominerande delar av samhället.

  • Begreppet “schizofreni” används numera på övertid men biopsykiatrin och läkemedelsindustrin kommer att lobba för att det behålls - om nödvändigt med justerat innehåll. Man kan inte helt bortse från seriös forskning men kan ju ändå fortsätta använda en diskurs som passar egna syften. Man skulle t ex auktoritativt kunna uttrycka sig i stil med: “trauman kan utlösa schizofreni” (underförstått: “som redan finns latent”). Och antagligen kommer föreställningen om “schizofreni” att leva kvar länge.

Provisorisk slutsats:

Psykotiska symtom, som för en individ varit så svåra att de resulterat i diagnosen “schizofreni”, kan sannolikt väsentligen ses som personlighetens reaktion på upplevda traumatiska händelser. Dessa är ofta tydliga men ibland komplexa, subtila, långvariga, psykologiska. Symtomen kan liknas vid “psykisk feber”, d.v.s. de är en indikation på att något (annat än symtomen i sig) skulle behöva åtgärdas. Professionen har - påverkad av dominerande biomedicinska paradigm - troligen ofta valt att inte lyssna.

Förslag: Reservera beteckningen “schizofreni” för en diagnos för de personer i framtiden för vilka det tydligt kommer att visas och förankras i seriös vetenskaplig forskning att orsaken till symtomen är en verklig genetisk obotlig kronisk psykisk (dvs icke-somatisk) sjukdom med biologiska sjukdomsmekanismer. För övriga med samma svåra symtom bör finnas andra diagnoser att tillgå - se t ex längre upp på denna undersida.

____________________________________

5. Fotnoter 14/0 - 14/3


Not 14/0. Begreppet sekundär traumatisering är relativt okänt i Sverige. Det antas vara en samlad effekt av upprepade exponeringar. Utan rätt verktyg och stöd drabbas framför allt vissa yrkesgrupper, t ex socialarbetare, av detta. Begreppet är komplext och saknar tydliga gränser mot liknande begrepp som utbrändhet och motöverföring.
Not 14/1. Noel Hunters iakttagelser kring samband trauma - dissociation - psykos. Förklaring från amatör (kan alltså vara fel). Det visade sig vid panelsamtalet bl.a. att professionen hade mycket svårt att definiera dissociation (inför varandra i alla fall). Dock verkar det ha varit viktigt inom skrået att kunna särskilja dissociation och psykos och jag antar att man kämpat med kriterieformuleringar. Underförstått och outtalat är väl att annars skulle den sedan lång tid i samhället "väletablerade" diagnosen “schizofreni” med åtföljande läkemedel riskera att få en betydligt mindre plats.
Not 14/2. Sullivans föredrag om genetiska riskfaktorer för schizofreni (UR play 2018-05, 30 min; ska vara tillgängligt till 2022-06-30).Kort sammanfattning från en amatör i sammanhanget och med slutsatser baserade på många olika delar av temaavsnittet Homo sapiens informationsbehandling. Du som är mer insatt är välkommen att ge synpunkter - dock hellre fakta än åsikter och dogmer.
1. Enstaka felaktiga gener som specifikt motsvarar “schizofreni” har man under lång tid ansträngt sig för att hitta men misslyckats. Man har ej heller hittat genkombinationer som deterministiskt orsakar sådana livsproblem, som gör att man tilldelas diagnosen “schizofreni”. I stället har man efterhand hittat fler och fler s.k. “riskgener”, d.v.s gener som är korrelerade till denna diagnos (och säkerligen till samma eller liknande livsproblem med annan diagnosticering också). Man är nu uppe i några 100-tal gener, kanske runt 1000 gener (14.50 min), som har en viss association (= korrelation) med diagnosen. Detta indikerar att det med stor sannolikhet handlar om helt normala gener som varit till nytta under evolutionen, eftersom de inte försvunnit.
Anm. Att man inte kunnat identifiera orsakande gener är närmast självklart med perspektivet att det handlar om synnerligen komplex interaktion mellan otroligt många faktorer (en ändlig mängd gener, som trimmats och överlevt under evolutionen, och en i princip oändlig mängd mer eller mindre spretande miljöriskfaktorer, som via självinlärning programmerar enskilda individens psyke).
2. (8:15 min) Identifierade riskgenkluster beräknas öka absoluta risken för “schizofreni” från 1.0 % till c:a 1.1 %, d.v.s försumbart ur individens synpunkt och ej så överraskande. Statistiskt signifikans - trots låg effektstorlek - har man då erhållit genom både stor patientgrupp och stor kontrollgrupp (jämför Lögn, … och statistik/ Ex 4). Man har inte studerat om samma gener också är “chansgener”, d.v.s. är korrelerade med positiva egenskaper, t ex kreativitet, lycka etc. Men troligen är riskgenklustren kopplade till personlighetsdrag, som kan vara till fördel eller nackdel beroende på miljö. Se not 4 interaktioner gener - miljö på sidan Biomedicinska vs. sociala paradigmet.
Anm: Försök lägga märke till diagrammet på bilden “genetik och schizofreni”(9.30 min), som visar oddskvoten för att tilldelas diagnosen “schizofreni” om man råkat ut för olika registrerade livsproblem. Exempel på miljöfaktorer som ökar risken: urban miljö (1.5), låg födelsevikt (1.6), svält (2.0), röda hund (5.2), familjehistoria (10). Observera att familjehistoria inte betyder genetisk familjehistoria. Det betyder i stället att om det finns sådana livsproblem i familjen så att en person fått diagnosen schizofreni så ökar risken 10 ggr att annan familjemedlem får diagnosen. Absoluta risken ökar från 1 % till 10 %. (I den biomedicinska föreställningen, som ju filtrerat bort miljöpåverkan, är det underförstått att det handlar nästan helt om gener.)
3. Man förstår alltså fortfarande inte hur gener och biologiska mekanismer kan vara orsaken till schizofreni. Kan det möjligen bero på att denna forskning är styrd av ett ineffektivt paradigm?
4. Känslomässiga inramningen av budskapen är trots måttliga resultat enl. 1 - 3 extremt positiv. Ungefär: Schizofreniforskningen går snabbt framåt och svensk forskning spelar en avgörande roll. … Idag förstår vi mycket mer om schizofreni än för ett år sen. … vi går nu in i en guldålder för forskning om grundläggande mekanismer (påminner lite om rådet: "om argumenten tryter höj rösten). Detta gör att överdrivna förväntningar kan skapas hos journalister och andra som kanske inte har tid och resurser sätta in denna typ av smal forskning i ett sammanhang.
5. Beträffande argumenten kring tvilling- och familjestudier: se sidan Anpassning till miljön/avsnitt 1.Tvillingstudier - att lita på? Sullivans studie kan nog sägas styrka att tvilling- och släktkorrelationer etc väsentligen måste bero på annat än gener.
6. Biomedicinen är mycket intresserad av mätbarhet och evidens. Jag antar att både genanalysen och statistiska beräkningar i sig kan vara ganska riktiga. Men man använder som indata en diagnos, “schizofreni”, som inte uppfyller vetenskapliga och medicinska mätbarhetskrav (m.a.p. validitet och reliabilitet). Det man i verkligheten analyserar motsvarar troligen skillnader i initial personlighetsdrag, som i någon mån i viss kultur kan påverka risken att hamna i svåra livsproblem.
Bakgrund och sammanhang. Sullivan berättade att han var ledare för Psychiatric Genomics Consortium (PGC) och att samtidigt med hjärndagen pågick en PGC-konferens i Köpenhamn, där man skulle diskutera med läkemedelsindustrin. En viktig drivkraft med PGC verkar vara att försöka kapitalisera på allt kraftfullare och billigare verktyg för genanalys (GWAS = genome-wide association study) tillsammans med tillgång till indata från stort antal patienter, som tilldelats olika av samhället upprättade mentala diagnoser. Läkemedelsindustrins investerare hoppas att det i framtiden tas fram säljbara läkemedel kopplade till dessa diagnoser. Men det framgår indirekt av flera delar av denna webbplats att fokus på genetik vetenskapligt sett är ytterst tveksamt under överskådlig tid framåt (epigenetik verkar betydligt mer relevant).
14/3 Doktorsavhandling av Anna-Karin Neubeck 2008 (LIU): The prodromal phase of what? A metapsychiatric analysis of the prodromal phase of schizophrenia. (Prodromalfas innebär tidiga tecken).
Syftet med studien var initialt begränsad till en bíopsykiatrisk frågeställning:(0) Finns det koppling mellan prodrom och schizofreni?.Det är givetvis en utmaning att forska inom det rådande psykiatriska paradigmet med dess snäva perspektiv och ganska svävande, artificiellt definierade begrepp (t ex “schizofreni” är ett mycket oprecist och problematiskt begrepp). Neubeck säger själv så här i sin introduktion: Most basic definitions and diagnoses in psychiatry must be viewed from different perspectives to form a dynamic science. In fact, very few definitions or diagnoses in psychiatry are firmly set or founded on uncontroversial natural scientific knowledge: only a few are even based on durable or comprehensive knowledge.
Studien bestod ur analyssynpunkt av tre steg:
(1) Biopsykiatrisk analys av fråga (0)Neubeck gjorde en empirisk studie där hon hade samtal med 11 personer som en klinik ansåg hade risk för psykos. Hon använde två psykiatriska checklistor och såg att prodromaltecken fanns hos alla 11. Hon fick efter viss tid också veta att 10 av 11 patienter fick psykotiska symtom och att 7 tilldelades diagnosen schizofreni. Så svaret på initiala frågan var: Ja, det verkar finnas en koppling mellan prodrom och diagnosen schizofreni!
(2) Vilka livsproblem upplevde patienterna?Neubeck är uppenbarligen en reflekterande och ansvarsfull människa som inte nöjde sig med analysen enl. (1). Hon utvidgade arbetet till att omfatta även psykosociala faktorer inkl. traumatiska påfrestningar. Hon analyserade alltså fenomenen - både från biopsykiatrins snäva perspektiv och från patientens personliga perspektiv - för att kunna närma sig rimliga förklaringsmodeller. Patienterna fick tala fritt utan hennes styrning om sin livshistoria. Hennes analys nu fokuserade således på personernas livsproblem och tankar. Det visade sig att 10 av 11 patienter kunde tydligt förklara att de upplevt svåra trauman - ofta tidigt i livet och under långa perioder. Neubeck insåg att en begränsning av avhandlingen till att svara på initiala frågeställningen enl. (1) hade varit oetisk. Detta eftersom hon såg att det fanns stark iver inom biopsykiatrin att fokusera på risk för kommande schizofreni och behandla även prodromer. Detta kunde innebära en ödesdiger kedjereaktion med skadlig och därmed traumatiserande antipsykotika, ett hopp om framtiden som tas bort etc, varvid diagnosen kunde bli självuppfyllande.
(3) Rimlig förklaringsmodell?Neubeck ställde sig alltså frågan: Vilka förklaringar kan man ge till fenomenen? Fakta var dessa: a) 10 av 11 patienter hade stark övertygelse att deras prodromliknande symtom orsakades av deras trauman; b). 7 av 11 patienter (alla med prodrom) hade mycket riktigt efter viss tid fått diagnosen schizofreni. Hennes synnerligen rimliga hypotes var att trauman kunde vara åtminstone delorsak till de symtom, som föranledde diagnosen (i hennes arbete ingick inte att ifrågasätta genetiska eller biofysiska teorier). När hon presenterade sina fynd för psykiatriker så avfärdades hypotesen ungefär så här: 1) hon har kollat fel patienter; 2) tillfälligheter att samma patienter fått trauma och schizofreni; 3) patienterna råkade ut för trauman för att de redan var schizofrena; 4) de har blivit feldiagnosticerade. M.a.o. inget intresse att följa upp hennes hypotes (anm. jämför invändningarna med kriterier för riktig vetenskap i Vetenskap vs. ovetenskap).
Avhandlingen är seriös och utförlig (162 sidor). Neubeck gör en imponerande litteraturstudie och refererar till källor från c:a 1952 till 2008. Den som har mycket ont om tid kan förslagsvis läsa kap. 8 Epilogue - a new summary på 3.5 sidor.
14/4. Negativ effektivitet hos antipsykotika. En nyligen publicerad studie med långtidsuppföljning visade att personer med prodromalsymtom (CHR = clinical high risk of psychosis), som fick antipsykotika, mer frekvent drabbades av psykos än de som inte fick antipsykotika! Dessutom: ju högre doser och fler sorters antipsykotika desto högre frekvens. Studien var en observationsstudie (inte s.k. RCT) med uppföljning under 2 - 3 år av c:a 450 deltagare. Utfallet med deltagare som fick ingen, låg eller hög dos jämfördes alltså. Ingen av deltagarna fick psykoterapi. Zhang et al, 2020-05-21: Real-world effectiveness of antipsychotic treatment in psychosis prevention in a 3-year cohort of 517 individuals at clinical high risk from the SHARP (ShangHai At Risk for Psychosis)
Sammanfattning från abstract: Administration of antipsychotics to CHR patients is potentially harmful with no preventive benefits. We do not recommend antipsychotic treatment for CHR individuals, which is practiced widely in China, and strongly advise caution if these drugs are used.

_________________________________________


Vidare till Not 14b Trauma & anknytning eller tillbaka till överordnad sida: Psykiska variationer

_______________________________________


(Efter att på 1980-talet träffat Barbro Sandin och hennes patienter) Vi skrev flera artiklar om våra fynd men utan att få någon egentlig psykiatrisk debatt till stånd. Man var inte särskilt intresserad. ... Min slutsats, som senare befästs, var att schizofreni är en diagnos som ofta döljer mera än den uppenbarar. … (men) begreppet (schizofreni) är älskat inom psykiatrin.Johan Cullberg i Mitt psykiatriska liv. Memoarer (2007)